Du är så soft Annahita, man kan säga vad som helst till dig

En gång läste jag Hanna Fahls text Cool girl – en vinnare som blir förlorare. Den utgår ifrån filmen Gone Girl, som bygger på boken med samma namn, skriven av Gillian Flynn. Det är en fruktansvärt otäck film som kryper in under skinnet på en, den är spännande på riktigt och en asbra thriller. Men det enda jag hade med mig ut från biosalongen var denna malande tanke: ”Kvinnohatarfilm. Vilken jävla kvinnohatarfilm.” Det var allt jag kunde tänka. Jag kan inte riktigt förklara den känslan utan att spoila stora delar av handlingen så jag måste typ undvika att förklara. Men, de som har sett Gone Girl och läst Hanna Fahls text kanske förstår vad jag menar. Hursomhelst. Att läsa Fahls text var så omskakande. Hon berör något i grunden av min existens som har skavt i många år. Precis när jag läst den twittrade jag detta i affekt (läs nerifrån och upp, alla ni som inte Twittrar):

wpid-screenshot_2014-10-19-13-59-40.pngPå senare år har jag insett hur både sexism och rasism format min personlighet. Sexism och rasism är som mina antiföräldrar – de har fostrat mig lika mycket som mamma och pappa har. De har format den lerklump som kom att bli hela mig. De har valt min musiksmak, min klädstil, mitt språk, min vänkrets, mitt sätt att uttrycka mig, mina livsval.

Jag har velat bevisa min svenskhet genom att vara bäst i klassen på svenska, odla en kärlek till 70-talspunk och Morrissey, knyta vänskapsband med jordens härskare – vita straighta medelklasskillar (som i perioder utgjort hela underlaget till mitt umgänge). Genom att ha ett språkbruk som inte klingar minsta lilla ”osvenskt” och söka mig till högstatusutbildningar har jag försökt se till att det mest exotiska med mig är mitt namn. Allt det har jag valt, för vara så strömlinjeformad som möjligt.

Jag har velat bevisa mitt värde ”trots kvinna” genom att i många år jobba på att fila jag bort allt avvikande i min person: jag sminkade mig neutralt, jag pratade aldrig om ”tjejgrejer”, jag skrattade åt deras skämt, jag snackade skit om och objektifierade andra tjejer och framförallt blev jag aldrig. någonsin. sur.

Rubriken till det här inlägget är en mening jag fick höra med jämna mellanrum under åren mellan, säg 18 och 24. Grabbar, ibland egenkompisar och ibland pojkvänskompisar, utbrast just de orden när de märkte att jag aldrig satte gränser för vad som är okej och inte. Man kan säga vad som helst till mig. Och det var typ det bästa med min personlighet. Aldrig någonsin sur.

Ordet sur.

”Är du sur?”

Förminskar som inget annat.

Nu, när jag kommit ut på andra sidan och insett att den där överlevnadsstrategin kanske gjorde mer skada än nytta, har jag släppt sargen. Jag har slutat begränsa mig själv, för jag är inte lika rädd (?) längre. Jag är inte rädd för att det ska märkas att jag har utlandsfödda föräldrar, eller att folk på nåt sätt ska vara disapproving av mina fritidsintressen, musiksmak, mitt uttryck eller whatever. Men det var ett aktivt val att släppa sargen. Hade jag inte gjort det valet hade jag fortsatt stympa de bitar av mig som inte passar. Jag tillåter mig själv att släppa sargen.

Jag TILLÅTER mig själv att dyrka Beyoncé och Rihanna och andra svarta kvinnor som gör Svart Musik och Hits. Jag TILLÅTER mig själv att hänge mig åt smink och skönhet och allt det som den här bloggen består av.

Idag, när jag nästan är trettio år gammal, frossar jag i ytlighet, mainstreamkultur och lågklassiga skräniga manikyrer med neon och glitter, och försöker på så sätt kompensera för de åren jag inte tillät mig själv p.g.a. mina allianser. Jag byggde allianser med de jag identifierade som de personer som innehade den platsen jag själv ville ha. Vita killar med kulturellt kapital. Vita Killar med Koll. Vita Killar med Humor. Vita Killar som är Musikaliska. De som inte behöver förklara. De som är självklara. Deras självklarhet kanske kunde färga av sig lite på mig, så jag också kunde bli självklar. Så jag – precis som de – skulle slippa förklara vem jag var med ett muntligt visitkort varje gång jag presenterade mig själv. Det kanske säger sig självt, men relationer till såna här allierade är dömda att misslyckas. Jag har inte kontakt med någon av dem idag. Och jag kommer aldrig få veta hur de själva ser tillbaka på situationen.

Den delen av min vardag, den där jag lyssnar på Rihanna samtidigt som jag lackar naglarna, betyder extremt mycket för mig, för den symboliserar ett återerövrande av mig själv. Det är därför jag fullkomligt och okritiskt dyrkar Bey och Rihanna – dessa kvinnor ger mig det allt det där jag önskade att jag kunde få ha när jag var yngre.

“Men always say that as the defining compliment, don’t they? She’s a cool girl. Being the Cool Girl means I am a hot, brilliant, funny woman who adores football, poker, dirty jokes, and burping, who plays video games, drinks cheap beer, loves threesomes and anal sex, and jams hot dogs and hamburgers into her mouth like she’s hosting the world’s biggest culinary gang bang while somehow maintaining a size 2, because Cool Girls are above all hot. Hot and understanding. Cool Girls never get angry; they only smile in a chagrined, loving manner and let their men do whatever they want. Go ahead, shit on me, I don’t mind, I’m the Cool Girl.

Men actually think this girl exists. Maybe they’re fooled because so many women are willing to pretend to be this girl. For a long time Cool Girl offended me. I used to see men – friends, coworkers, strangers – giddy over these awful pretender women, and I’d want to sit these men down and calmly say: You are not dating a woman, you are dating a woman who has watched too many movies written by socially awkward men who’d like to believe that this kind of woman exists and might kiss them. I’d want to grab the poor guy by his lapels or messenger bag and say: The bitch doesn’t really love chili dogs that much – no one loves chili dogs that much! And the Cool Girls are even more pathetic: They’re not even pretending to be the woman they want to be, they’re pretending to be the woman a man wants them to be. Oh, and if you’re not a Cool Girl, I beg you not to believe that your man doesn’t want the Cool Girl. It may be a slightly different version – maybe he’s a vegetarian, so Cool Girl loves seitan and is great with dogs; or maybe he’s a hipster artist, so Cool Girl is a tattooed, bespectacled nerd who loves comics. There are variations to the window dressing, but believe me, he wants Cool Girl, who is basically the girl who likes every fucking thing he likes and doesn’t ever complain. (How do you know you’re not Cool Girl? Because he says things like: “I like strong women.” If he says that to you, he will at some point fuck someone else. Because “I like strong women” is code for “I hate strong women.”)”

Utdrag ur Gone Girl av Gillian Flynn.

Om jag kunde ändra en grej under min uppväxt vore det just detta. Om jag kunde ge ett råd till tjejer som precis kommit ut på andra sidan av tonåren vore det just detta.

Slösa

ingen

tid

på att anpassa dig till att behaga killar. Om nån gör dig ont, var sur och VISA DET. Ge dig själv samma utrymme som dina killkompisar. Alliera dig inte med dem på bekostnad av dig själv och dina band till dina tjejkompisar. Du kanske får en högre status i vissas ögon, men dessa personer är skräp och den statusen är vatten värd.

Jag vet inte om detta är ett råd man kan ta emot av en ~*TjEj sOm VaRiT mEd*~, eller om det är något var och en måste inse i sin egen takt, i ens tillblivelse som vuxen i kvinnoskapet. Allt jag vet är att den här insikten, samt orken att släppa mig själv fri, har räddat mig från galenskap.

Lilla Annahita

Lilla Annahita, 22 år gammal och mitt uppe i självstympandets dagar.

XOXO, A
Följ WHINAR.se på Bloglovin’ eller RSS
och ge mig lite kärlek på Facebook!

 

26 Kommentarer

  1. Du fattar ej hur mkt jag känner igen mig i detta. Så fuckin jävla hårt. Gråter nu.

    När jag postade i makthavarna för ett halvår sedan var det t o m vita ”feminist”polare som ifrågasatte min rasifiering pga de ej märkt av nåt i tonåren. Så jävla vit lajvade jag att INGEN fick reda på när jag mötte rasism. Det är så jävla sjukt och det gör så ont när man levt så många år utan att inse hur mkt man bar på själv.

    Men fan. Together we r strong! & denna post hjälpte mig komma ihåg det ❤️

  2. Tack för en så bra text! Känner mig alltid stärkt av att läsa din blogg. Ska bokmärka och läsa igen när jag känner att jag tappar fotfästet och flyger bort lite grann från mig själv :hearteyes:

  3. Du tänker så klokt och du skriver så bra. <3

    As an aside, jag som akademiskt intresserad av musik som en identitetsskapande resurs (ja, du hör ju hur det låter) blir så himla glad av att höra att du tillåter dig att lyssna på det _du_ tycker om och som du upplever ger _dig_ något. Det är viktigt, hurra! 🙂

  4. PRAISE! Känner igen mig själv tyvärr. 🙁

  5. Kan bara tacka från djupet av mitt sargade kvinnohjärta för den här texten :*( :hearteyes:

  6. gud, igenkänningen är så jävla hög på det här. tänker tillbaka på hur jag liksom brukade hävda att jag inte var ”tjejig” eller inte var som andra tjejer, att jag på något sätt var annorlunda, bättre. att det var något jag var stolt över, att vara en av grabbarna.
    tänker på mitt ex som verkligen bara ville att jag skulle vara the cool girl. kraven på att jag alltid skulle vara snygg, hur glad han var över att jag gillade samma musik som honom och hur jag var en drama queen så fort jag sa ifrån eller var obekväm, hur han tyckte att jag kunde väl bara skratta åt hans sexistiska skämt och inte vara så tråkig när jag sa ifrån. fyfan, jag vill aldrig aldrig aldrig förminska mig själv på det viset igen.

    ska också bokmärka det här inlägget och läsa det igen och igen och glädjas över hur långt från detta jag kommit. du är bäst, annahita! <3

    • Ååh, det där känner jag igen! ”Du är så dramatisk. Varför var du så dryg mot den där snubben som vi träffade för första gången ikväll?” Ja, jo, kanske för att han var skitdryg mot mig och jag bara svarade med samma mynt? Du som min pojkvän kanske ska hålla mig om ryggen och inte en superdryg snubbe du nyss träffat?

      Det bästa med mitt ex är att han är ett ex. Det värsta är att han nu har barn. En dotter. Vad kommer han lära henne? 🙁

      • Kan lägga till också att jag inte fick följa med på hans träningar såvida inte jag hade ”tighta byxor och sotade ögon”. Satt och tittade på träningen bredvid en annan snubbes tjej. Hon var osminkad och hade mjukisbyxor. Lol.

  7. tårögd, fan vad du är fantastisk

  8. Håller med alla andra, himla bra skrivet <3

  9. <3 Åh vad seg jag måste vara som hittade din blogg först nu MEN JAG ÄLSKAR DEN och är här för att stanna. Kan jag läsa om feminism, klasskamp och smink på samma ställe liksom?! Dör litegranna nu.

  10. AAAAH mitt hjärta exploderar och nu grinar jag bara. Så jävla mycket igenkänning.
    ”Idag, när jag nästan är trettio år gammal, frossar jag i ytlighet, mainstreamkultur och lågklassiga skräniga manikyrer med neon och glitter, och försöker på så sätt kompensera för de åren jag inte tillät mig själv p.g.a. mina allianser”
    EXAKT så är det för mig. Nu har jag börjat blomma, ta hand om mig själv och se till vad JAG vill och inte vad jag BÖR vilja, enligt (mans)normen. Och jag har börjat bråka, sura och ställa krav, för det är min rätt, precis som alla andras.
    Så skönt att det händer, att man kan utvecklas och gå vidare, men samtidigt så sorgligt att det tog sån tid.

  11. Herregud, det här känns verkligen att läsa. Jag var aldrig någon cool girl – jag hade inte ens några vänner mellan 6:e klass och slutet av gymnasiet – men nog fan har jag uppfostrats till att vara en duktig flicka på alla möjliga sätt och vis. Jag har lärt mig vara tyst, hjälpsam (för snäll, som min praktikhandledare kallade mig i höstas. det var en varningsklocka jag måste komma ihåg), aldrig be om någonting för då är man ju ha-galen… Det, och sen strävade jag under tonåren mot att stå över allt, vara den där känslolösa porslinsdockan som ingen kan röra (hurra för mobbing…). Jag fyller snart 25, och först nu har jag börjat släppa på mina stela ideal, inse att jag är värd tillräckligt för att ställa krav, att be om saker, säga min åsikt… Jag är verkligen inte där än i praktiken, men mentalt har jag börjat acceptera att det är min rätt. Och mycket av det är tack vare texter som den här och andra i feministiskt stuk. Vi kvinnor är värda så mycket mer än att bara vara ja-sägare som inte stör status quo.
    Minns inte riktigt vad jag ville ha sagt, men tack för att du lyfter såna här frågor! Det är det som gör din blogg så bra.

  12. Jag gick genom livet och anpassade mig för att gälla som en cool tjej, sedan stark kvinna, stridbar feminist, men inte bli sur. Det var svårt att släppa en del av de bitarna. Nu är jag gammal och tar ingen skit, blir däremot skitsur på mäns avarter ock later.försöker leva efter mottot ta mig som jag är eller låt bli. Trivs mycket bra med det! Tack för den fina texten! Britt

  13. Det här inlägget sätter igång så många tankar, och påminner mig om vissa saker jag själv velat sätta i pränt, men aldrig kommit till skott eftersom jag inte riktigt vet var. Men vad tusan, en kan ju göra’t på sin skönhetsblogg. Skönhet och könsnormer/roller har ganska mycket med varandra att göra. Får se om jag lyckas få till något vettigt. Tack för tankeställare!

  14. Som kille, som jobbar på högstadiet, ser jag detta varje dag. Ser övergången från självsäkra tjejer som gör allt för att passa in och behaga.

    En av de saker jag försöker lära ut är konflikthantering, att när tjejer blir utsatta för något påhopp som dras i håret, knuffas, får höra nedsättande ord etc, så ler vissa av dom. En självförsvarsmekanism. När jag pratar med elever om att bli ”sur och visa det!”. Så märker jag ibland skillnad. Personalen på skolan jag jobbar på pratar dagligen om gränsdragning, beteenden och vi försöker så gott det går att prata med elever om detta.

    Men det är långt ifrån en förändring i hela samhället tyvärr.

  15. Minns en gång i högstadiet, när jag till min kompisgrupp i klassen att ”Jag blir så sur när jag är hungrig!” och så mumlar en grabb ”Är du alltid hungrig?”. Jag vände mig om och svarade som det var: ”Nej, jag tycker bara inte om dig!” Tror det sved lite i honom, för de flesta tjejerna tyckte han var super dreamy, medan jag tyckte han var dryg och onödigt elak. Dessutom försökte han krama mig sista dagen i nian, och jag nekade honom. Framför hans mamma. Haha.

  16. Tack för en väldigt tankeväckande och intressant text.

    En kollega på mitt extrajobb sa till mig: ”du är så snäll, Ellen. Du är aldrig otrevlig och jobbar så bra. Jag skulle nog säga att din snällhet är ditt mest utmärkande personlighetsdrag.”

    På något sätt kändes det där med ”snäll” som en förolämpning. Visst, jag kanske är alltför snäll, men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka ”varför ska jag behöva ändra på min personlighet för att någon som inte känner mig över huvud taget talar om för mig vad mitt mest utmärkande drag är?”.

    Inlägg som det här är verkligen viktiga då de visar att vi kvinnor alltid blir utsatta för omgivningens åsikter och kommentarer trots att vi inte bett om dem. Jag längtar efter den dag vi kan få bete oss hur snällt, drygt, bitchigt, vänligt, sexigt, ocoolt, tjejigt, kvinnligt, manligt, barnsligt och vuxet som helst utan att omgivningen anser sig ha rätt att kommentera det Ditt inlägg, Annahita, är ett steg på vägen mot den dagen.

  17. Pingback: Lästips | Culture of make-up

  18. Det här inlägget <3<3<3 Den här bloggen <3<3<3 Du <3<3<3

  19. dorismatilda

    Igenkänningen. Du är så jävla bra Annahita! Typ precis den där kommentaren fick jag höra att en killkompis kompis sagt om mig efter att jag varit och hälsat på honom för ett par år sedan, att killen nästan var kär i mig, för att det gick att säga vad som helst till mig. Det är så lustigt med de där ”komplimangerna”, som fastän de bekräftar att man lyckats tvinga sig in i den där omöjliga rollen, lyckats skära bort den där tån eller hälen så att foten passar i den lilla glasskon, nästan alltid känns som den förolämpning de egentligen är.

  20. Åh, igenkänningen! Hur man faktiskt yttrat orden att man inte ”är som andra tjejer” och på allvar resonerat att killar är coola och tjejer är bitchiga och dramaqueens. Så. Mycket. Internaliserad. Misogyni!

    Jag hade min sån period i slutet av tonåren. Hängde mest med killar och hade bara enstaka tjejer som vänner. Lyssnade på metal, drack öl och moshade lika hårt som killarna på spelningar. Samtidigt gjorde jag mitt bästa för att stävja konflikten i mig. Jag har växt upp i stallet med min mamma och min bror. I det praktiska arbetet fanns det ingenting som han kunde göra som inte jag också kunde. Mamma var stallets matriark och var tuffare än sten. Mina världar gick helt enkelt inte ihop.

    Det är rätt skönt att inte längre fjäska för män och det är dessutom otroligt mycket mer belönande att stötta ALLA kvinnor, även de som precis påbörjat sin resa och inte är där riktigt än.

  21. Åh, ja. Så bra! Har också i mina trettis lyckats komma över den där coola tjejen en anpassat sig för att vara och har både självförtroende, självinsikt och självrespekt nog att sätta mig själv och allt som kommer med det främst. Känner mig lurad på så mycket tid bara.

  22. Du sätter ord på mina känslor som jag själv inte kunna formulera, tack!!!!!! <33333333

  23. Pingback: När man inte ser klassföraktet för alla Hervé Leger-klänningar – LIKE A BAD GIRL SHOULD

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *