Sov gott, vackra prins

11929953_10153203490451443_615492116_o

Usch, jag fattar inte att jag skriver detta. Men min älskade katt Eskil finns inte längre. I fredags var jag med honom hos veterinären för att kolla upp lite olika krämpor han dragit på sig på sistone och trodde att vi skulle få nån salva och gå hem, med en lite trött men ändå frisk katt. Men vi fick något helt annat: ett besked om att hans lungor är fulla av cancermetastaser och att han inte kommer bli bättre. De rådde oss att låta honom somna in så snart som möjligt för att undvika att han skulle dö på ett smärtsamt och stressfyllt sätt, och det var så det fick bli.

Det är det absolut sjukaste, det vidrigaste och allra sorgligaste jag någonsin behövt göra. Att slitas mellan en vilja att lindra hans smärta och en oro för att göra ett misstag – och att sedan se livet rinna ur hans lilla kropp. Fy. Jävla. Fan. Att se hur han tar sina sista andetag. Att känna hur hans nos och tassar fortfarande är mjukt kroppsvarma, väldigt länge, för att sen bli alldeles bleka och till slut iskalla. Att inte kunna känna hans karaktäristiskt söta, alldeles himmelska doft, för att jag är så täppt i näsan eftersom att jag gråter mer än jag någonsin gjort i mitt vuxna liv. Sådär som jag grät i fredags, så grät jag bara som barn. Den här tillitsfulla lilla djurpersonen har låtit mig ta med honom dit, ovetandes om att han levde sina sista timmar. Jag får det inte ur mig. Det är så oerhört sorgligt, jag är så jävla ledsen, och det här har tagit så jävla hårt på mig.

Jag har levt med honom i elva år och jag trodde faktiskt att vi skulle få elva år till. Jag kan inte förstå att han är borta. Jag har älskat honom så mycket, mer än vad jag är kapabel att älska många människor som står mig nära. Han har varit med mig och min familj genom så mycket och han har varit sitt goa kärleksfulla jag genom allt. Jag var sjutton år när jag hämtade honom och han har betytt allt för mig.

Gode gud vad jag älskat dig Eskil, och jag älskar dig fortfarande. Är så tacksam för allt du gav mig.

Sov gott, vackra prins.

XOXO, A
Följ WHINAR.se på Bloglovin’ eller RSS
och ge mig lite kärlek på Facebook!

 

17 Kommentarer

  1. Fy fan vad hjärtskärande. Jag beklagar verkligen sorgen. <3

  2. åh fy vad hemskt, vilken oerhört svår grej att gå igenom. Jag beklagar verkligen sorgen!

  3. Nej, så oerhört sorgligt. Känner med dig, jag förlorade min bästa (katt)vän sedan 12 år i våras och det var något av det värsta jag har varit med om. Åh, finns inget att säga som tröstar det minsta, men bra att han slapp lida ändå. Fruktansvärt beslut att ta, men det var rätt mot honom ändå, det värsta är att se ett djur må dåligt och inte kunna göra något. Tusen kramar <3

  4. Jag beklagar verkligen. Vet hur svårt beslut det är att ta.

  5. Har också varit tvungen att låta min barndomskompis, finaste Mollykatten, somna in. Det är något av det värsta jag varit med om. Så sorgligt! Tänker på dig <3 <3 <3

  6. :heartbreak: Jag beklagar sorgen, han var så himla ståtlig och fin.

  7. Åh, det är så ledsamt! :*( KRAM!

  8. åh nej vad sorgligt. 🙁 kram!

  9. Fy så hemskt, jag beklagar verkligen 🙁 Har två katter själv och brukar envist hävda för mig själv att de ska leva för evigt för det är helt jävla omöjligt att tänka sig något annat.

  10. Åh, sitter här på jobbet och gråter en skvätt nu. Så fint skrivet, och så outsägligt sorgligt!

  11. Annahita <3 jag lider verkligen med dig. i en värld där människor ofta sviker oss både indirekt och direkt är det inte konstigt att djuren i våra liv blir så himla viktiga. de är en konstant trygghet och förlitar sig på oss lika mycket som vi förlitar oss på dem. jag är övertygad om att Eskil hade ett underbart liv med dig och att han visste hur viktig han var. jag lider som sagt med dig och beklagar sorgen, många kramar.

  12. Så otroligt ledsamt men väldigt vackert skrivet om en vän. Beklagar verkligen. Kram

  13. Fy, det där är min största rädsla. Min hund är 14,5 och jag kan inte ens föreställa mig (eller minnas) ett liv utan henne. Börjar gråta bara jag tänker på det. Stor kram

  14. Jag beklagar sorgen. Jag har själv en gammal gubbkatt och är livrädd för när han blir för gammal och inte kommer orka längre. Hittills har han följt med mig genom två spruckna förhållanden och har varit min lilla ljusglimt i livet när allt har känts nattsvart och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna klara mig utan honom. Känns lite som att personer som aldrig haft djur själva inte kan förstå vilka tomrum de kan lämna efter sig. Stora kramar.

  15. Usch, jag känner igen mig så himla mycket, då jag för snart 7 år sedan (12 september 2008) gick igenom exakt samma sak. Tog min älskling till veterinären och kom hem med en kall livlös katt i buren. Tänker fortfarande nästan dagligen på det och min vän som jag förlorade. Hade då i vuxen ålder aldrig varit med om en större sorg, det var fruktansvärt. Så, känner verkligen med dig och började nästan gråta när jag läste din text. Kram på dig, och försök tänka att han har det bättre nu, även om det är en klen tröst. Det kommer att göra ont länge, för det gör det, och det får det.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *