LÄSARFRÅGA: Om skönhetskonsumenters klass

paris-hilton-terry-richardson-6-600x450
Frances skriver:

”[…] Jag har länge funderat på det här och tänkte fråga dig; hur gör man för att våga approacha de dyrare sminkdiskarna? Jag har en rätt skral ekonomi men lyckas ibland spara ihop pengar till livets goda och vill då gärna spendera dessa slantar på smink. Problemet är bara att det verkligen känns som att det syns på mig hur lite pengar jag _egentligen_ har och hur ovant det är för mig att stega fram till typ YLS-disken och ba hej!!! jag är kund!!! Och asså det syns säkert på mitt kroppsspråk. Har såna dåliga erfarenheter av snorkig personal som liksom ej lyssnar och inte ser mig som värd att lägga energi på (för att jag säkert ändå inte kommer köpa). Upplever att det är sjukt stor skillnad mellan hur jag blir bemött och andra som ser mer körstarka ut. Hur fan gör man?!”

Klassångesten. Många av oss får symtom så fort vi stiger in i en butik eller på en restaurang, och får akuta stresspåslag om det dessutom är en butik eller restaurang som är lite upscale.

Det syns att jag är en råtta.

De vet att jag inte vet hur man för sig.

De känner lukten av mitt svaga bankkort.

Jag kommer inte köpa nåt (fast jag ska det).

Jag får inte vara här.

Det här är något jag själv jobbar med i min vardag. Jag använder ordet ”jobbar” högst medvetet, det är ett jävla heltidsarbete att lära sig att ta plats. Många andra komplex har jag bearbetat och kommit över; vissa kropps- och personlighetskomplex som kan hänföras till att jag är en kvinna, och andra komplex som bygger på att jag har utländsk bakgrund. Men klasskomplexet är svårt att skaka av, kanske för att det inte är lika uttalat och omdiskuterat som andra. När en ser att många andra delar sin ångest och sina komplex öppet så är det på något vis enklare att bearbeta kollektivt, såsom jag upplever att den feministiska och antirasistiska rörelsen möjliggör på ett jävligt konkret sätt. Men klass det är en väldigt subtil form av förtryck som andra klasser sällan kan förstå.

”Vadå ‘råtta’?”

Nä, jag får kalla kårar bara av att skriva detta, och jag vet precis hur du känner. Det svåra är att bemästra situationen och på tvinga dig själv att inse att du har samma värde som alla andra kunder.

En grej jag tänkt på är att det underlättar att se samhörigheten med butikspersonalen. De hör inte till den härskande klassen (även om vissa av dem kanske tror det LOL) och de flesta av dem har typ lika lite cash som du själv har. Även om handelsanställdas kollektivavtal hör till de bättre på svensk arbetsmarknad lever de ofta i en osäker tillvaro med oregelbundna arbetstider och extremt sällan med heltidsanställning. Många har även press på sig att sälja mycket och vissa arbetsgivare har omfamnat det vidriga konceptet med individuell säljstatistik. En olycklig bieffekt av det kan bli t.ex. att säljaren låter fördomar avgöra vem som får mest och bäst service, för att säkra sin provision. Det försämrar också relationen mellan kund och säljare för att säljaren inte kan ta sig tiden att verkligen lära känna kundens behov, och kunden i sin tur upplever säljaren som oärlig och överdrivet ”säljig”. Om kunden överhuvudtaget får nån hjälp, vill säga. Men jag brukar försöka se dem för vad de är: kunniga jämlikar. Säljare har de inte direkt lätt dem heller liksom. (Brukar även påminna mig själv om att jag har det enorma privilegiet att plugga juridik, vilket i framtiden kommer ge mig ett duktigt övertag över snart sagt all butikspersonal. *DJ skamfylld klassresa*)

Asså allt bygger ju på självkänsla, vilket är så ruttet eftersom att självkänsla inte direkt är något som t.ex. kvinnor har i överflöd. Men är du medveten om att du är lika viktig och har samma rätt till god service som alla andra som handlar faller det sig ganska naturligt att också kräva det. Jag vet att det låter naivt att säga att det bara är att ”gå in och kräva det” (det är ju typ samma sak som att cismän langar ”Men tjejer, ni måste lära er att ta föööör er!”), vilket är exakt vad en utomstående medelklassperson skulle säga, men det är på riktigt det bästa tipset jag har. ”Ha självkänsla!” LOL bra tips… Förlåt. :C

Men ja, bättre än såhär blir det inte. Mitt sista tips är detta: om du har råd och möjlighet, handla på NK. Där får en enligt min erfarenhet – paradoxalt nog – bäst service. Kanske för att överklassens medfödda självkänsla möjliggör för dem att gå och shoppa 10.000 kronors-porslin i trasiga mjuksbrallor och leriga gummistövlar, och därför kan personalen på NK omöjligen skilja en student från en adelsperson som simmar i old money. Återigen, självkänslan.

Hoppas detta förvirrade inlägg hjälpte dig något. Jag kan relatera till 100% till detta och är med dig i klassbåten! Glassbåten. Klassbåten. Mmmm glass…

9 Kommentarer

  1. Men du är ett jävla geni! Har en sån här text ens skrivits i en skönhetsblogg tidigare?! 💡

  2. Tangentbord av guld, har du. Jag håller helt med om att personalen på de dyraste ställena ofta är trevligare. Ett annat tips kan vara att, om en har möjlighet, gå på dagtid en vardag. Då är det mindre folk och inte lika mkt hets i butiken = lättare att få en pratstund med en som jobbar. Och i min erfarenhet går det jättebra att säga ”jag har 300 kronor, jag vill ha ett läppstift som är rött, det ska inte vara för glittrigt”, alltså be om väldigt specifik hjälp och vara tydlig med hur mycket du hade tänkt spendera. Då vet den du pratar med att du antagligen kommer handla och att det är värt att ge tid till dig.

  3. Sjukt bra skrivet!
    Skrattade gott åt NK-kommentaren för att jag har tänkt på det själv.

  4. OJ vad jag identifierar mig med dig frågeställare! Stålsätter mig flera dagar i förväg om jag ska göra ett lite större skönhetsköp, hela atmosfären i de finare butikerna ger mig mindervärdeskomplex trots att det kanske inte syns på mig idag att jag kommer från noll pengar. Så fint att lyfta frågan!

  5. Tack så otroligt mycket för det här inlägget!

  6. hahahahhahaa åh du skriver så bra och så roligt samtidigt!

  7. Åh, så himla fint inlägg! Klassångesten sitter verkligen kvar, oavsett vad som händer senare i livet och hur mycket man än råkar tjäna. Trots genomförd lååång utbildning och en rejäl lön kan jag fortfarande bli kallsvettig på NK.

  8. Alltså, så jäkla bra skrivet!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *