Robert Piguet – Baghari

baghari
Igår strosade jag och min qille runt i stan på jakt efter mansplagg till honom. Enligt en oskriven regel hamnar vi också alltid på NK Parfymeri och står och hetsar varandra bland flaskorna och flakongerna, till slut helt migräniga och rusiga i huvudet av alla ljuvliga dofter i ett av universums mindre hörn. Eric hade tänkt kolla in NK:s sortiment av Robert Piguet-dofter och vi hade, som alla andra, siktet inställt på Fracas. Courtney Love har berättat för Into The Gloss att hon är en ”Fracas girl” sen tonåren – bara en sån sak (läs gärna hela den där länkade intervjun förresten, den är högintressant för den som älskar kombinationen favoritkändiz + hudvård + smink + parfym. Bonus: bilder på Courtney Loves beauty cabinet *dör döden*).

Högst upp i hyllan stod en flaska jag överhuvudtaget inte brydde mig om, förrän säljaren Lida plockade ner den och sa att hon trodde att jag skulle gilla den; Baghari. ”Vi har samma smak”, sa hon. Jag spritsade den i armvecket och ba ”Ja ja, klassisk grön citrusdoft från efterkrigstiden, tvålig och frisk och sträv, trevligt”… glömde bort den i någon minut medan jag surrade på om Fracas och tog en avstickare till Agonist-hyllan. Säljaren grabbade sen tag i min arm, sniffade på den och sa ”Lukta nu!”. Puder, kåda, bergamott, bivax?, nån mer varm citrus, men ändå mjuk, inte stickig eller sträv eller kväljande. Den växte åt alla håll och kanter och bytte karaktär varje kvart, kändes det som. Annahita, 27 år, kändes det som. Jag insåg att detta är den lättare vardagsdoften jag letat efter, sen jag nästan helt slutat använda L’Ombre Dans L’Eau från Diptyque, trots att jag älskar den och allt som har med svartvinbärsblad att göra, för att den påminner mig bara om tiden precis efter att Adam dog. Det är svårt att få en bra start på dagen genom att spraya på sig det som hjärnan förknippar med emotionell chock. Hur ljuvlig och perfekt doften än är. Jag har behövt en ny vardagsvän i parfymhyllan i väntan på att L’Ombre Dans L’Eau präglas av något annat.

Förhöjd vardag, det är där Baghari hör hemma. Inte på fest, iallafall inte på en sån där du känner att du borde ha rött läppstift och/eller klackar. Utan i vardagen, där du har på dig byxor som är hela och rena, inga flipflops, men ändå bekväma kläder, och du vill vara vaken och get shit done. Det är varmt ute och du vill inte ha nåt sött i näsan, men har också tröttnat sönder på allt som heter ”citrus”, ”fresh” eller ”aquatic”. Du har honung och pollen och iris och varm sommarkväll under en tusenårig ek, med solnedgång i ansiktet och lite vin i glaset. Det är där Baghari hör hemma. Inte stötande överhuvudtaget, men verkligen inte generisk heller. Lite väl flyktig kanske, sitter inte kvar så länge som jag egentligen önskar (dvs. till läggdags i princip), men precis innan den lämnar dig helt sitter den nära och doftar som ett exklusivt läppstift. Damn.

rene gruau Robert Piguet  evenin dress
Eric fukkkkade ur och köpte Baghari till mig, och Opus VII från Amouage till sig själv. Fnittrade ihjäl av parfympepp. Parfymsäljaren Lida fukkkkade också ur med samples till oss, vi fick en hel drös med dofter från Amouage, Acqua di Parma, Eau d’Italie och Bulgari, så nu är det parfymfest i Casa Whinar.

PS. Fun fact förresten: parfymhuset Amouage grundades av sultanen av Oman för att han saknade den traditionella arabiska parfymkonsten och ville återupprätta den i dess forna glans. Kram till sultanen.

En kommentar

  1. asså, wow. parfympeppen bara växte i mig av att läsa detta. älskar fracas men känner mig inte redo för den än dock. baghari låter helt fantastisk den med.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *