Feminism är inget statiskt tillstånd och jag bär på kvinnohat

DISCLAIMER: In the spirit of ”feministisk självdistans”, såhär i Fittstim-tider, så kommer här ett navelskådande inlägg. Den som inte vill läsa om en självkritisk feminist, eller inte orkar känna sig träffad just idag, kan kolla på bilderna istället och sen klicka vidare till en inredningsblogg. 🙂 Also, när jag skriver ordet ”kvinna” så avses självfallet alla som identifierar sig som sådana.

Aja. Igår postade jag ett inlägg där en av etiketterna var Jennifer Lopez. Jag blev förvånad över att jag tydligen hade skrivit om henne förut i bloggen och jag klickade för att läsa vad jag skrivit. Det var ett blogginlägg med titeln ”lioness”.

Jaha, det här gamla inlägget! tänkte jag. Hade skrivit det för fyra år sen, om en annan sorts kvinnlighet” som i mina ögon hade börjat få mer utrymme i den angloamerikanska popkulturen. Jag hade precis börjat lyssna jättemycket på Rihannas ”Rude boy” och var helt lyrisk över videon, jag älskade att Rihanna fick vara en glad, stolt, kåt och stark kvinna. Jag tyckte mig se att hon i videon var aktiv i sin sexualitet; hon omgavs av olika män som medverkade i videon enbart i egenskap av vackra objekt (Rihanna kollar t.o.m. ner i byxan på en av dem), en man dansar runt utan nåt annat uppenbart syfte än att pynta videon (hade dock gärna sluppit hans shorts??? Så pass osexiga…), det kryllar av referenser till Grace Jones (som på ett sätt representerar en normbrytande kvinnlighet som typ är till för sig själv, if that makes sense), hon är ba allmänt skön, bossig och rolig och alltihopa avslutas med att hon sitter och skrevar med ett trotsigt ansiktsuttryck. Det var fab och är fortfarande det.

Rude-Boy-Rihanna
Idag har ju Beyoncé, framförallt i.o.m. nya skivan, förfinat konsten att som kvinna i populärkulturen komma undan med att konsekvent adressera sin sexualitet, skylta med den, skryta med den, omfamna den och uppmana andra kvinnor att göra detsamma. Låtarna ”Rocket” och ”Blow” från nya skivan t.ex… asså i den ena videon uppnår hon vad som ser ut som… eh, jordlig extas, ensam i en säng – och i den andra ger hon oralsextips. För att inte nämna ”Drunk in love”. Eller ”Partition”. Tror ej att vi idag kan överblicka konsekvenserna av detta, men alla unga tjajor som är Beyoncé-fans idag kommer förhoppningsvis att präglas av detta och göra sin sexualitet till en del av sin person. Som sig bör. 

458021598_640

Även om det hela med att uttryck av kvinnlig sexualitet börjat avdramatiseras något/är på modet just nu i masskulturen (svårt att veta vilket) så kändes det helt nytt när videon till ”Rude boy” kom, iallafall kändes det nytt och awesome för mig. Så hur valde jag att visa min uppskattning för Rihannas utveckling? Jo, jag la upp en bild på Jennifer Lopez och en på Grace Jones och jämförde de två med varandra medelst dessa ord: ”feminin, sensuell, lättillänglig, passiv” (Lopez) och ”androgyn, hård, sexuell, aktiv” (Jones). Jag verkade inte ha några problem med att erkänna att jag tyckte att det feminina var negativt och motsatsen var positivt. Ryser. Jag ojade mig också över det jag kallade för ”den våpiga, mjukporriga och übertraditionella kvinnligheten”, refererandes till Jennifer Lopez och hela hennes person, och typ Top Model-deltagare som gråter när det är makeoverdags och de får sina långa frisyrer avklippta, osv. Asså jag fattar ju att jag syftade på att det är bra att lite queera brudar får mer utrymme, men det framgår inte… inte alls. Snarare syns bara ett kvinnohat, nån slags förvriden slutshaming och allmän sexism. Jag lyckas även med konststycket att reducera Lady Gaga och hela hennes uttryck – som får anses vara rätt så unikt i den breda mainstreampopen, framförallt för fyra år sen – till en gimmick. Som att hon är queer (= eng. queerodd, strange, unusual, funny, peculiar, curious, bizarre, weird, outlandish, eccentric) som en kul grej, och att det inte alls är en del av hennes konstnärliga vision eller ett uttryck för hennes personliga smak och intresse?

gagy
(Och så påminns jag om baby Miley! Som ju själv är uttalad feminist, i likhet med många andra kvinnor i detta inlägg, och som själv får utstå spott och spe för att hon är öppen med sin sexualitet OCH är lite dykealicious while doing it. Aah. Young Miley. Är liksom stolt över och rädd för henne på samma gång.)

IDAG är jag också medveten om att alla de sakerna jag retade mig på i mitt gamla trötta blogginlägg är symptom på ett patriarkalt samhälle, som inte ger alla människor valmöjligheter att uttrycka sig själva utanför skitstrama ramar. J-Lo har säkert aldrig blivit uppmuntrad att kapa håret och skippa sminket liksom, speciellt inte när hon genom sitt utseende gjort många personer oerhört förmögna, på typ… 90-talet (och även om hon hade blivit uppmuntrad till det, men avstått ifrån att utforska sitt queera jag är hon ÄNDÅ OKEJ!). Men jag är inte säker på att jag fattade det , när jag skrev det.

Stora delar av mitt sociala umgänge på den här tiden skedde i manliga rum, väldigt många av de jag oftast umgicks med var killar. Killar som ”älskade tjejer”. De la ner mycket tid på att dyrka olika kända kvinnokroppar; Scarlett Johansson var absolut mest uppskattad, men även Sophie Ellis-Bextor, Jessica Alba, Megan Fox, Natalie Portman, Keira Knightley och självklart också Rihanna och Beyoncé. Osv osv. De tjöt av välbehag när jag deltog i diskussionen om vems göt som var saftigast. Det lades självklart också ner mycket tid på att utreda vilka som INTE var snygga. Alltså, tänk att försöka överleva som feminist i en sån här miljö. Det var liksom helt naturligt för mig att ställa två kvinnor mot varandra, jämföra vem av dem som var ”bäst” i mina ögon och hylla henne på bekostnad av den andra. Scrollar man bakåt ett par år i den här bloggen hittar man massor av sånt här, där jag trashtalkar och hånar andra kvinnor, kvinnor jag inte känner alls och som inte passade in i min bild av vad en Bra Kvinna är.

Det gör skitont att läsa, det är pinsamt och vidrigt och det var vardagsmat. Jag reflekterade inte alls över det då. Jag var feminist ju, allt jag gjorde och sa var ju feministiskt per definition enligt mig. Jag var den mest ”rabiata” (på ett positivt sätt, eh LOL) i många sammanhang och tyckte att jag var fett solidarisk och smart och på kvinnornas sida. Herregud, vilket självbedrägeri. Jag blir så skamfylld när jag läser vissa av sakerna jag skrivit och tyckt, det är rent kvinnohat och det finns i denna blogg, i min hjärna, mina gamla kompisars hjärnor och så är det. Inget att hymla med.

Jag funderade ett tag på att radera alla inlägg jag inte kan stå för idag, men det är historierevisionism och det speglar ju ingen utveckling. Det var det jag försökte komma till ja, när jag skrev rubriken, att feminism är ju inget statiskt tillstånd, en hatt du tar på dig och bär varje dag därefter, utan det är en utveckling och ett konstant arbete. En kompetens, som kan förbättras och finkalibreras. Det sker i olika skepnader och åt olika håll för olika människor – vissa blir klokare av att ifrågasätta sin gamla feministiska analys, medan andra blir dummare (på tal om Fittstim).

Och förresten! Det finns en ursäkt i luften här. Förlåt J-Lo, för att jag har hånat dig och kallat dig för passiv och våpig, för att jag framställt dig och, ja, i princip även alla som ser ut som dig, som viljelösa höns som inte kan vara feminister eller feministiska. Min ursäkt är omognad, underutvecklad analys och killkompisar. De två förstnämnda är inte ett lika stort problem längre och de sistnämnda har jag kastat bort.

Med förhoppning om att 2014 fortsätter i solidaritetens tecken! Skål.

8 Kommentarer

  1. Fasiken vilket bra inlägg! Stående ovationer. Kan definitivt relatera också, fast jag tenderar att med jämna mellanrum istället mesa ur och radera eheheh. Kan inte undgå att känna mig ganska fånig och dum över det nu efter den här läsningen. Ditt sätt att hantera det var minst tusen gånger bättre!

    • Tack för dina fina ord!

      Men asså enda anledningen till att jag tidigare inte fullföljt min impuls och raderat allt fult är för att jag har ett sånt enormt arkiv och det är inte enkelt att hitta inläggen. Haha. Så enbart praktiskt skäl från början men nu kommer jag aktivt låta allt vara kvar. Öppet för allmän beskådan, hehehe… *ryser*

  2. Asså, du! Tack för detta inlägg. Du e fantastisk <3

  3. Alltså ja! Alla utvecklas och det är ju bara positivt att du har utvecklats åt rätt håll. Skäms också när jag tänker tillbaka på hur jag var några år sedan, men har också förståelse för varför jag tänkte som jag gjorde. Alla vi är ju produkter av ett patrialkalt samhälle. Och när jag pratade om att jag inte var ”som alla andra tjejer, men det är ok att vara som dem också” så var ju det kanske inte ultimat, men det var ett sätt för mig att bli omtyckt, för tyvärr ser/såg samhället ut så. Jag fattade kanske inte då att jag gjorde det på andras bekostnad, jag fattade kanske inte att de (och jag) var precis lika påverkade av patriarkatet, men jag gör det nu. Försöker därför andas lugnt och orka förklara när jag märker att någon har samma åsikter idag som jag hade då. Men de kommentarerna du la/jag tänkte känner jag kommer från osäkerhet också, iallafall för mig. För jag var aldrig som ”alla andra” (ytligt sett) tjejer, jag fick aldrig vara med dem och det byggde ju upp ett hat mot dem och en osäkerhet i mig. När jag fick höra att jag var cool som inte var som alla andra var det ju i början ett slags beröm, bekräftelse, men ju mer insatt jag blev i feminismen desto mer började det skava. So what att jag inte är som ”dem”, jag vet inte ens hur dem är förutom att de ser ut på samma sätt, och anledningen till att de gör det är för att de följer de normer som de fått serverade. Enda anledningen till att jag inte följer dem är för att jag inte fick, haha, men hade ju gjort vadsomhelst när jag var 14-15-16 för att passa in och BLI som dem. Är bara så ledsen för att jag inte ”hittade” feminismen innan, och samtidigt så jävla glad när jag ser coola 14åringar skriva ”klart jag är feminist”, så glad att jag fattat att det inte är vårt fel att vi spelas ut mot varandra, att samhället gynnas av att tjejer tävlar med varandra osv osv.
    Men ugh kan ju inte kommentera ETT inlägg utan att dra hela min livshistoria, men ville bara säga att du är bäst och tycker du hanterar kritik väldigt bra och som sig bör. Den här idén om att man helt plötsligt ska kunna/veta allt är ju omöjlig, vi lär oss av varandra och så borde det vara. Och sen att vissa inte vill det, inte vill ha ”nya” perspektiv som borde vara självklara/hellre fortsätter vara exkluderande är bara synd, och det är inte en sån feminism jag vill ha. Igen: du är bäst!

  4. Men ja, precis så. Du och jag har lite olika bakgrunder på så vis att jag har alltid varit den där ”tjejiga” tjejen som bara har haft tjejkompisar och har känt mig obekväm kring killar (pga alltid känt att deras godkännande [läs: min knullbarhet] har varit så sjukt viktigt att jag inte har vetat hur jag ska bete mig). Så utgångspunkterna är olika, men känslorna väldigt lika. Det har funnits ett slags förakt mot det här ”tjejiga” även hos mig och jag har känt ett stort behov av att visa upp saker som kompenserar det ”tjejiga” hos mig. Men feminismen har tidigare känts svår på så vis att jag inte känner mig fullt ut godkänd som kvinna i en del feministers ögon. Den här synen på att fåfänghet och att vara det som traditionellt sätt ses som ”kvinnlig”, att det är kvinnors fiende och motarbetar allt feminismen står för. Så jag har känt sån kluvenhet inför att kalla mig feminist och det tog ett tag att förstå att jag motarbetade mig själv genom att falla i den här fällan.

    Nu ser jag mig själv som fullblodig feminist, men precis som du skriver så betyder ju inte det att jag sitter på alla svaren och inte kan utvecklas som feminist. Man får ju aha-upplevelser titt som tätt ändå liksom. Sedan är det ju naturligtvis så att feminismen inte innebär samma saker för alla feminister. Alla har ju olika utgångspunkter och brinner väl därför för olika saker. Personligen är jag van att ses som en bimbo och att inte bli lyssnad på utan bortviftad och ögonrullad åt, så naturligtvis brinner jag mest för en tillåtande feminism där man inte strävar efter att fortsätta hylla de traditionellt ”manliga” egenskaperna. Nu när jag äntligen har fattat att det är okej att vara som jag. Det tog cirka 37 år att komma dit. Och det är inget annat än sorgligt, men har polletten väl trillat ner så går det ju åt rätt håll i alla fall. Och jag är väl ett bra exempel på att det går att lära gamla hundar sitta. S’atte.

  5. Annahita! Tack för att du skriver sååå bra och intressant! Det ger mig så mycket att läsa det du skriver.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *