Adams revben

Amanda Bonner: Now, you look here, Kip. I’m fighting my prejudices, but it’s clear that you’re behaving like a, like a – well, I’d hate to put it this way – like a MAN!
Kip Lurie: You watch your language!

Adam's Rib poster
Ska du se en film när du ligger på sofflocket under återstoden av detta år, så är det Adam’s rib från 1949. Spencer Tracy och Katharine Hepburn spelar ett äkta par och tillika två advokater som hamnar på motstående sidor i ett mål som kretsar kring en kvinna som skjutit sin otrogne make. Det är en gammal favoritfilm jag haft sen mina tonår, som jag såg om nu, med lite… öh, mognare ögon. Jag tänkte att jag skulle upptäcka nya saker och vinklar som jag missat med min tonårshjärna. Och visst gjorde jag det. Jag blir så fascinerad av att Hollywood – PÅ FYRTIOTALET – kan producera en film med ett sånt oblygt feministiskt budskap och att den därtill blir en succé.

Katharine Hepburns karaktär Amanda Bonner driver fallet utifrån idén om att alla är lika inför lagen; kvinnor som män (<— kontroversiellt), ordet ”equality” haglar tätt genom manuset och Tracys karaktär framställs som liten och hopplös som besväras så mycket av sin framgångsrika och imponerande hustru. Han panikar över att han tydligen gift sig med en ”new woman”, han vill ha en fru och inte en medtävlande och dundrar ut genom dörren som en trumpen unge. Lägg till lite klassisk Hepburnesque syrlighet, en scen med kvinnor och män in drag och ett genusexperiment i rättegångssalen och du har en jävligt rolig fyrtiotalsfeministisk romcom à la Old Hollywood. Politiken i den är till viss del daterad. Men fan så fin den är. Kolla trailern så fattar ni varför:

Detta magnifika leading couple är så jävla jävla bra ihop, det känns nästan som att det inte är möjligt att uppnå den sortens samspel om man inte står nära varandra privat också. Det är uppenbart att de båda hyser en stor beundran och respekt för varandra och att de känner varandra väldigt väl. De hade också en mångårig relation. Tracy var katolik och separerade aldrig från sin hustru, men det var tydligen allmänt känt att han och Hepburn var ett, eh, ”item”. Här är ett klipp av Hepburn när hon läser upp ett brev hon skrev till honom, 18 år efter hans död. Det är hjärtskärande. Två sällsynta fåglar finner tröst i varandras rastlöshet och freakyness, en lämnar jordelivet och lämnar den andra kvar. Det är så oerhört sorgligt och vackert.

En kärlek för historieböckerna, denna! Och filmen är inte direkt småpotatis den heller. Adam’s rib y’all!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *