Det finns inga garantier, pt. II

adamm

Det ofattbara inträffade igen. Förra söndagen somnade han in, en kär vän, efter en kort tids kamp mot en oerhört aggressiv cancersjukdom. Från sjukdomsbeskedet till den sista stunden hann fyra månader löpa, FYRA MÅNADER. Sommarmånader, de vackraste på länge, nästan varje kväll har varit fin och varm, och har kvällen inte varit det har den varit dundrande, dånande av våldsamma åskväder. Som att sommaren har vetat nåt. Som att han skulle go out with a bang.

Runt omkring den unga vackra man som tynade bort finns drösvis med vänner som varje dag försöker greppa det som hänt. Vänner som inte var lika lyckligt lottade som jag, som hann träffa honom mot slutet. Vänner som kanske inte förstod allvaret. Vänner som tänkte; han är ung, stark, han röker inte, lever inte på bekostnad av sin hälsa, han klarar det här, han borde inte ens bli sjuk, vad är detta för stört skämt. Vänner som kanske inte ens visste om att han var sjuk. När han lämnat samtiden står de, vi, kvar i spillrorna, försöker fatta. Det går inte. Vi sågs ju i mars, fikade. Eller varför sa han inget. Eller hur kan det gå så fort. Och mitt i stormens öga står hans älskade, hans närmaste och tillika en av mina närmaste vänner.

Denna kvinna.

Min älskade vän.

Som 23 år gammal ska begrava sin stora kärlek. Jag har sett henne från början till slut, hur hon stått vid hans sida, livrädd och samtidigt så självklart rakryggad, med en krigares hållning har hon lagt sin egna rädsla åt sidan, levt för de små stunderna de hade med varandra. Hon har burit ett lass som är så osannolikt att en enda människa ska orka bära. Varje dag dessa fyra månader har jag tänkt på henne, på de båda, och kan INTE FÖRSTÅ styrkan hon har samlat och som burit de båda framåt.

Världen är en fulare plats nu, alltså det existerar per definition mindre skönhet i världen idag, nu när den mest stilfulla personen jag känner inte längre finns. Alla de små sorgeritualerna jag har för mig gör jag för att hedra honom och de har alla anknytning till att försköna, att uppskatta det vackra och vårda det. Har sticklingar från hans magnifika kungscissus som jag planterat i en kruka här hemma, som ska sitta under en bild på honom och hans älskade. Jag tänder ljus för honom på kvällarna och blir så medveten om hur vacker en levande låga är. Ordnar mina små pinnaler i räta vinklar och strävar efter att allting runt omkring mig ska vara vackert. Också mycket av det jag pysslade med när Ebba dog återupptar jag nu, t.ex. det där banala stirrandet på himlar, jag lägger liksom ner ganska mycket tid på att titta uppåt och sitta helt stilla, orörlig, ohörlig. Och försöka få upp en bild av den saknade för mitt inre öga. Bilden av Ebbas ansikte är ganska så blekt idag, rätt så många år har ju gått, men honom ser jag tydligt. Hör rösten, ser hur han artikulerar, gångstilen, allt är fortfarande ganska tydligt. Tur det. Jag ser nyårsafton framför mig, innan någon av oss visste att han var sjuk, innan han ens själv visste det. Vi stod och viftade med tomtebloss på min och Erics balkong här i Hökis och var bara lagom fulla. Jag ser förra sommaren framför mig, när några av oss samlades i Gamla Enskede, drack cava och spelade kort runt det lilla köksbordet. Han tog spelet på allra största allvar.

376316_4425883410792_1141423229_n
Och trots att jag såg honom ett par dagar innan han slutligen somnade in, och även ett par dagar efter, så är det varken den sjuka eller den döda vännen jag ser. Jag ser honom levande och frisk i allra högsta grad, väldoftande och välkammad och felfritt klädd som djävulen själv, med sin älskade under armen – och hon är minst lika bländande vacker som han. Jösses. Vilket historiskt kärlekspar. Jag älskar dem båda. Fokuserar all min energi åt hennes håll och ser det som min enda uppgift att hjälpa henne att hitta en väg ut ur sorgen.

Så nej, det går inte att förstå varför eller ens hur livet kan kasta sånt här på människor man bryr sig om. Det går inte att förstå all smärta och rädsla han måste ha känt. Det går inte heller att förstå hur starka människor kan bli när allting talar för att de bara ska falla ihop och inte kunna resa sig igen. Och inte heller kan jag nånsin greppa att jag kommer ha gått på tre begravningar i mitt liv och alla har hållits för personer som varit jämnåriga med mig.

Jag skriver detta så ofta att det är urvattnat, men jag vet inte vad jag annars ska säga för det är det enda jag vill säga när jag kommit såhär långt i texten; ta hand om varandra, för i helvete. För det finns inga garantier.

2 Kommentarer

  1. Oerhört fint skrivet!

  2. Aj, vad vanvettigt ont det gör att läsa. Vackert och klokt skrivet om det sorgliga och sköra.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *