En röd lysande prick

lasermannen

Jag och Eric började titta på Lasermannen igår. Tänkte: nu ska jag få se ett porträtt av Sverige på 90-talet och som är obehagligt likt dagens Sverige. Insåg: det hade kunnat vara pappa. Pappa hade kunnat vara en av de som sköts.

John Ausonius rörde sig runt i Vasastan, på gatorna där jag växte upp, de gatorna min familj gick på när de var på väg till skola och jobb. Han hyrde Death wish på Guldrullen på Odengatan där vi hyrde JumanjiBatman, Hokus Pokus, Ace Ventura och Jurassic Park varje helg. Det var liksom vår videobutik, det var också hans. När jag var liten bodde vi på Körsbärsvägen, där en iransk student som inte var min pappa sköts ihjäl. Familjevänner bodde i studentbostäderna på Gärdet, där vi var på kalas och middagar under min barndom. Där sköt han sitt första offer. Och han sköt en man på Brygghuset på Norrtullsgatan, ett kvarter därifrån gick jag och min brorsa på karate och pappa brukade komma och hämta oss efter träningen. Han hade kunnat bli skjuten på väg dit och vi hade suttit i omklädningsrummet och undrat varför han är så sen. Han hade kunnat bli skjuten på vilken som helst av dessa platser för han tillhör den grupp människor som John Ausonius hade valt ut som sina fiender, och alla skotten inträffade under precis den tiden då min familj levde i det område där John Ausonius rörde sig. Tänk om han och pappa passerade varandra på gatan nån gång? Tänk om de var på Guldrullen samtidigt? Tänk om han såg pappa och tänkte ”Han”, men att nåt kom i vägen?

Det har inte slagit mig på det här sättet förut. Men det gjorde det igår och det gör mig helt fucking iskall. Med tanke på att Lasermannen inte är en isolerad händelse i ett vakuumklot i historien och det är mer rumsrent än någonsin att hata invandrare.

04b837fcb4bd11e1abb01231382049c1_7Pappa och jag, ’87.

2 Kommentarer

  1. usch, jag vet hur det känns. snubben som gick bärsärk bodde kanske 200-400 meter från min lägenhet. kategorisering och homogenisering av grupper som orsak till problem leder till hat och förföljning.

    det här är antagligen samma sorts människor som de som jag mötte i min uppväxt, på skånska landsbygden. de var uttalade rasister eller nazister men när de pratade med mig så tyckte de jag var OK, jag var ju ”svensk”, inte som ”dom”.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *