Tack

Hej mina kära.

Jag känner mig totalt uttömd men jag ville ändå bara säga; det har gått fyra dagar sen jag skrev senast och responsen jag fått för det inlägget har varit helt enormt. Jag kan fortfarande inte riktigt ta till mig det. Det bästa har varit att så många känner igen sig, jag hade det på känn och det var enda anledningen till att jag ens vågade publicera texten. Men igenkänningen har också varit det värsta. Detta är så vanligt att den utsatta själv kanske inte ens inser vad som händer förrän man får det upptryckt i ansiktet, i form av någon annans erfarenheter nedskrivna i ett sju kilometer långt blogginlägg. Att det ska vara ett sånt glapp mellan teori och verklighet är skitfarligt, och det är bara ett av alla de sätt patriarkatet verkar. Genom att relativisera, ifrågasätta, bagatellisera, manipulera. Beware, systrar och bröder. En spade är en spade; ett övergrepp är ett övergrepp. Ett övergrepp slutar inte vara ett övergrepp för att du först i efterhand insåg vad som hänt, eller för att det ”inte känns” som att du blivit utsatt för något mot din vilja. Och ett övergrepp slutar inte vara ett övergrepp bara för att du är feminist.

Ända sen inlägget lades ut har jag fått så jäkla mycket kärlek på Twitter, Facebook, kommentarer här på bloggen och mail i min inkorg, och framförallt den 8:e mars då texten lades ut. Jag träffade så många, så jävla många (mer än ni män orkar kännas vid), som sa att de känner igen sig, jag blev omfamnad och fick kinderna nerblötta av andra kvinnors tårar. Förstår ni ens hur ni stärker mig när ni återkopplar såhär? Jag skriver ALDRIG om mitt privatliv på det här sättet, det känns fortfarande alldeles för utlämnande och jag kommer nog aldrig läsa den texten igen utan snällt scrolla förbi om den råkar hamna på min skärm nån gång. Men, jag vet ju att den gjort någon slags nytta, det vet jag för det har ni oavbrutet sjungit i kör de senaste dagarna. Och att min självutlämningsspya skulle göra nån slags skillnad var allt jag ville.

Vill avsluta med att tipsa om en länk som ger en känsla av nåt slags hopp, som kan behövas. Jag älskar att läsa om män som vaknar en dag, får sig en kalldusch, inser att de är ett sexistiskt jävla svin och sen TAR SITT JÄVLA ANSVAR och förändrar det hos sig själv. Läs Richard Olsson här: Svinet som var jag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *