Det här är den jobbigaste texten jag någonsin skrivit. Men den måste ut.
Idag är det internationella kvinnodagen. Idag är också en dag då jag är på en plats i livet där jag som kvinna känner mig tryggare och mer respekterad än jag någonsin gjort i hela mitt liv. Därför blir kontrasten så tydlig mot hur livet sett ut förut, med relationer och konflikter som oroat mig. Stora som små saker. Som exempel så drömmer jag drömmar där jag återupplever hur gamla mansvänner från förr förminskar och hånar mig, trycker till mig när jag säger ifrån, himlar med ögonen, suckar. Det är inga triumferande drömmar om att jag sätter ner foten, utan de är exakt likadana som de där mardrömmarna om när man står framför klassen och ska redovisa något och plötsligt upptäcker att man inte har några kläder. Skam, förödmjukelse. En känsla av att vara liten i andras ögon.
Jag har varit feminist så länge jag kan minnas. Det är knappt en politisk åsikt längre, det är snarare en del av min identitet. Idag är det inget som orsakar mig besvär i min sociala miljö; feminismen utgör normen, för jag har varit smart nog att kassera relationerna till de som inte kallar sig för feminister. Men för bara något år sedan så var det fortfarande ett problem att vara feminist, något som gav upphov till våldsamma inre konflikter hos mig själv, och detta blev uppenbart när jag läste Ida Ali Lindqvists text ”Här ligger jag, feministen, och blir misshandlad”. Jag läste den först i onsdags och kände att det var en bra jävla text. Viktig som fan. Det skrev jag också här i bloggen. Sen läste jag den igen och min reaktion vid andra läsningen skvallrade om att det finns saker jag inte riktigt tagit itu med. Jag började storgråta helt okontrollerat, så som jag aldrig gjort tidigare. Minnen av igenkänning och skam bubblade upp till ytan.
För något år sen träffade jag en kille i några månader. Han var… hur ska jag uttrycka det… inte ”politiskt intresserad”. Han var knappt ens allmänbildad, för han hade en vana att byta kanal när det kom nyhetssändningar på TV för han tyckte att det var tråkigt att… ta del av omvärlden. Det allra tråkigaste som fanns var feminism. Det orkade han aldrig höra något om, han tyckte det blev dålig stämning när jag pratade om det. Om jag var ifrågasättande mot hans beteenden eller språkbruk så tyckte han att jag ”tryckte ner honom”. En gång när vi hade sett Bridesmaids skrockade han och frågade om jag var nöjd nu när jag fått se min ”kvinnofilm”. Han tyckte jag var ”så gullig” när jag var ”arg”. Ja, ni fattar.
Det var praxis mellan oss att de gångerna jag inte ville ligga, så blev han antingen sur, arg, irriterad, ledsen eller tjatig. De gångerna mitt nej respekterades utan invändningar eller gnäll kan jag räkna på en hand – som regel tjafsade han alltid emot, tills antingen han gav upp eller jag gav med mig. Och det var denna faktor som gjorde att gränserna för mitt självbestämmande började flyttas bak, längre och längre bak, dag för dag. Det var liksom aldrig självklart att jag slapp ”ställa upp” om jag inte kände för det. I samma veva upplevde jag enorma besvär med alla preventivmedel jag provade, hormonella störningar, smärta och kraftiga humörsvängningar var inget jag hade tålamod med så jag slutade helt enkelt med dem. Jag körde hormonfritt. Kondom. Det gillade inte han. Han var inget fan of the rubber. Han vägrade. Det kom liksom inte ens på fråga. Vi löste det genom att komma överens om att han skulle avbryta i det kritiska ögonblicket. Jag litade på honom. Tänkte att han inte heller ville ha nån oönskad graviditet. Men hormonfritt blev det ju inte, för min oro fick mig att gå att köpa svindyra dagen efter-piller på apotek där en gubbe i vit rock skällde ut mig för att jag var oansvarig. Jag var mållös, hade inget att säga till gubben, allt var som ett vakuum under denna tid i mitt liv. Hade inget försvar, jag var bara extremt pragmatisk och tänkte enbart på den mest praktiska lösningen. Och det var att köpa dagen efter-piller och hålla käften. Det enda jag gjorde för att skydda mig själv var att gå gata upp och gata ner och leta efter ett apotek med kvinnlig personal, helst i min ålder. Som inte skulle döma mig för vad jag behövde köpa. Sprang gata upp och gata ner för att underlätta för andra. För att göra mig bekväm för andra. För att inte besvära andra. Pillrena fick mig att spy på jobbtoaletten (illamående och kräkningar var en vanlig bieffekt), jag blev nojig över att de inte hunnit verka ännu, gick och köpte nya på lunchen. Om och om igen. Det blev mycket slitage på hälsan och plånboken. Nån gång sa jag, halvt på skämt, att han var det dyraste ligget jag haft, för jag ville på nåt sätt markera att jag var trött på det här. Han svarade med att säga att han kände sig objektifierad.
Överlag var han inte varsam, och inte så uppmärksam på mig och min upplevelse av situationen. Han noterade inte att jag knep ihop ögonen, att jag vände bort ansiktet, att jag höll för andan, att jag spjärnade emot, att jag som en reflexartad reaktion mot smärtan försökte trycka bort honom ifrån mig. Det var inte alltid dåligt mellan oss, verkligen inte, men de gångerna det blev riktigt dåligt är de som etsat sig fast. Det spelar liksom ingen roll att det vissa gånger var bra, när jag efter andra gånger inte kunde sitta ner på nästan ett dygn. Jag grät när jag blev kissnödig de där dagarna, för då påmindes jag om smärtan som väntade mig när jag väl behövde gå och kissa. Började dricka mindre vätska för att inte bli kissnödig. Sa inget till mina vänner för jag visste vad de skulle säga och jag orkade inte försvara mig. Jag sa till honom att jag hade ont, så ont att jag inte kunde ha jeans, att jag inte kunde sitta ner på stolen när jag jobbade. Att min chef en gång frågat mig varför jag grimaserar när jag går. Han flinade, sa ”Jag är en sån hingst!” och pussade mig glatt på kinden. Sen sa han nåt om att om jag försöker ”slappna av” kanske jag inte får så ont. Mitt självhat krossade mig, slet ut tungan på mig. Jag visade ingenting. Undrade om han hörde sig själv, om han hörde allt det han sa. Jag stängde dörren, la locket på, försökte glömma alla dessa vardagskränkningar som regnade över mig. Fällde upp ett paraply av förträngningsmekanismer. Jag trodde ju, liksom Ida Ali Lindqvist, att mina stadiga feministiska värderingar på något vis skulle skydda mig från att bli kränkt av en man. Att de skulle göra att jag ”blir” en sån som ”inte trampas på”. Nä. Det stämde inte. Ida skriver:
”Jag trodde att min feministiska övertygelse skulle skydda mig mot det kvinnohat vi hela tiden blir utsatta för, mot det systematiskt normaliserade våldet mot kvinnor som hela tiden existerar i våra liv. Men en feministisk övertygelse har inte en chans mot förtryckets natur.”
Jag började må dåligt, blev deprimerad, tappade aptiten, blev illamående. Gjorde ett gravtest. Det var positivt. Tänkte att det måste varit en av de där gångerna jag hunnit spy innan pillret börjat verka. Kanske den gången då han struntade i vår överenskommelse om att avbryta och förklarade det med att det är så tråkigt att behöva tänka på det där hela tiden och att han bara ville ”vara närvarande” när vi hade sex. Han var i en annan stad när jag tog testet, så jag ringde honom på Skype, gråtande. Känslor av besvikelse, panik och rädsla sköljde över mig, jag grät floder. Min bästa vän satt bredvid mig, hon grät också, klappade mig på ryggen och försökte stötta mig. Men han bara skrattade. Inte av hån utan av glädje. Han sa att han tyckte att det var lite fint. Att vi hade barn nu. Det sa han till mig rakt upp i mitt rödgråtna ansikte. Jag flippade ur och började skrika åt honom, nåt i stil med ”Skämtar du med mig?”, men fick bara ur mig en promille av allt det som behövde sägas. Han avslutade samtalet när jag var mitt uppe i en mening, han bara stängde av. Han tyckte att jag överdrev, att det lät som att jag skyllde på honom, och att han inte förtjänade det bemötandet. För han hade ju inte gjort något fel. Det var aldrig någonsin hans fel. Sen ville han ”diskutera” att jag utan att tveka började tala om abort och blev kränkt över att jag tyckte att det var ett sånt självklart beslut. Och det där paraplyet av försvarsmekanismer jag fällt upp flera månader tidigare, blev en järnridå av fyra meter tjockt solitt stål, som en sköld runt mitt huvud och mitt hjärta. Där och då insåg jag att om jag ska ha en chans att överleva detta bemötande måste jag stänga av alla mina impulser, för annars skulle skammen ta kål på mig. Rädda den självrespekt som räddas kan. Hur kunde JAG finna mig i den här situationen? Jag! JAG!!! Jag som är feminist, som varit det sen jag insåg att feminismen finns. Som identifierar mig med feminismen på mer än ett politiskt plan. Kan typ inte formulera det bättre än såhär, men jag kände på något sätt att de upprepade kränkningarna blev svårare att hantera för att jag är feminist. Jag kunde i min vildaste fantasi inte tro att jag kunde ”låta” det gå så långt. ”Låta” är nyckelordet. Jag upplevde det som att jag lät honom. Och jag hatade mig själv för det.
Jag hatade honom inte då för hur han betedde sig. Jag vet inte varför jag lät honom komma undan med det, kanske för att jag insåg att han aldrig kommer dela min syn på det som hänt. Kanske läser han detta och blir förbannad på mig, låt gå isåfall, det lilla kan jag unna honom, det jävla kräket. Och den dagen jag bestämde mig för att göra slut på den där patetiska relationen var dagen då jag vaknade igen.
Jag skriver den här texten till er två som under vintern skrivit så jävla fina och smärtsamma mail till mig och berättat om övergrepp ni blivit utsatta för. Ni har frågat mig om hur man blir ”stark”, hur man gör för att män inte ska trampa på en. Båda två har i era mail skrivit att ni uppfattar mig som en tjej som inte låter mig trampas på, en av er kallar mig för ”krigarsjäl” och en feminist som ”lever som hon lär” och som aldrig låtit någon man ta sig rätten över mig. Och att jag på något sätt kan hjälpa er för att jag är annorlunda jämfört med er, som om ni är mindre riktiga feminister än jag. Jag skriver detta för att jag vill att ni ska veta att jag är precis som ni, alla andra är precis som ni och ni är precis som alla andra. Faktumet att någon brustit i sin respekt mot er gör inte er till ”sämre” feminister. Det gör inte er till svagare personer, ni är inte falska och ni är inte på låtsas. Inte heller om de som kränkt er vet att ni är feminister och vet hur ni känner inför denna typ av frågor. Ni har inte kompromissat med era värderingar, ni har bara fått uppleva att ingen kvinna på denna planet är fri från påverkan av patriarkatet. Patriarkatet har ingenting med dig och ditt agerande att göra, det existerar helt oberoende av dig. Ta istället hans handling och använd den som ytterligare en byggsten i det nya samhälle vi vill skapa oss. Jag lyckades liksom till slut finna kraft att låta hatet mot honom och andra få ta den plats som behövdes, på det sättet kunde jag kalla mina upplevelser för vad de är; övergrepp. Och ja, det finns inget lämpligare ord än hat, för hat är just vad det är. Jag behöver hata, jag mår bra av att hata. Honom, hans kompisar och alla som är som dem. Hatet är för mig en konstruktiv kraft, som ger mig energi att orka se bortom patriarkatets misär, bortom all skit som jag och mina vänner upplevt (jag har kommit riktigt lindrigt undan i jämförelse med flera av mina vänner). Hatet lyfter mig upp ur sorg och skam och det får mig att inse att jag inte är ansvarig för hur andra beter sig mot mig.
Och till de som obekvämt skruvar på sig när kvinnor uttrycker hat har Lee Weissman denna visdom:
A heart bruised by suffering is easily infected by hate. Prevent the suffering and you prevent the hate.
— Lee Weissman (@JihadiJew) March 7, 2013
<3 <3 <3 <3 <3 <3 så himlahimla bra och viktig text!!!!!
<3
Tack så mycket. För att du delar med dig, för att du vågar vara självutlämnande. Det värsta är, att jag tror att nästan alla kvinnor känner igen sig i situationen, och i känslan. Själv var jag där i två år och nu sitter jag och gråter så snoret rinner.
Du är bäst.
tack för detta <3 står vid din sida.
<3
<3
<3 <3 <3
<3!
Så jävla starkt skrivet. Jag är full av beundran. För att du vågar. <3
Tack fina du!!! Det är så viktigt att va ärligt och visa sina ”svaga” sidor, som såklart inte är svaga men mänskliga. TÄnker att det är så vanligt bland oss feminister, att dubbelbestraffa oss själva, att vi som vet, vi som kan allt och ser hur världen ligger till inte kan va offer. Jag har precis sjukskrivit mig själv lite för att jag inte pallar mer, är trött o har ångest o gråter mycket. Jag som är den starka, tuffa, koola o smarta. Jag lägger ner ett litet tag. Kommer igen sen. Tack för din text <3
Bästa Kakan. Ta hand om dig.
Tack för att du delar med dig. Starkt. <3
Tack för att du skriver.
Så jävla bra skrivet! Jag är helt drabbad.
Sitter på jobbet med en klump i magen, klarar inte av att läsa allt utan får fortsätta när jag kommer hem. Känner igen mig så väl i allt jag hunnit läsa så det är sjukt, man känner sig så jävla liten ibland och ifrågasätter sig själv så mycket. Och låter en behandlas på sätt som inte ens går att beskriva för att det är enklare så. Fast att det är emot allt jag står för. Vart konstigt nu, men ville mest säga tack tror jag. Tack för att du skriver och tack för att du kan ta upp saker som behövs tas upp och som folk (jag) behöver läsa.
Tack för att du delade med dig av detta, det kan inte ha varit lätt. Det är så himla viktigt att vi vågar prata om vår utsatthet från ett personligt plan, att belysa hur lätt det är att dras in i en relation, att sakta bli nedbruten och att börja ursäkta mäns misshandel, psykiskt och fysiskt. Starkt av dig att du tog dig ut och starkt att du kan berätta om det! <3 <3 <3
vad fint. jag har varit med om precis samma sak. tack.
<3 <3 <3 <3 Tack!
https://twitter.com/androt/status/309961370898673665
Exakt så.
Vilken jävla text!!! Tack för att du är så bra och låter en ta del av din hjärna och ditt hjärta genom din vassa penna.
Du kan trösta dig med att sticka en offerkofta.
Wow. Strålande exemplar på skitstövleri, Peter.
OK dags att ägna sig åt lite näthat. Och denna gång åt en som förtjänar det.
Det är sådana män, elelr skriver jag män ni är pojkar små jävla pojkar som inte blivit åthutade när ni inte kunant bete er som små, som du peter och som han som beskrivs i texten som gör att jag skäms över att ha samma kön som er. Det är sånna som ni, detta avskräde till människa, som gör att världen ser ut som den gör, att vi fortfarande är kvar på denna lerboll och itne har nått längre än till månen. Jag skulel kunna fortsätta men jag nöjer mig med att säga detta :
NI ÄR AVSKRÄDE! Jag har hittat saker fastkletade under mina skor som i jämförelse har haft mer betydelse för mig. Jag skulle itne pissa på dig om du stog i högan låga.
Och oavsett vad du skriver för eventuellt svar till mig så kommer jag inte att skriva mer för jag vet att det kommer att reta dig mer än om jag svarar då vi har rätt och du har fel och inget existenberättigande i det 21 århundradet.
Tack för detta rättframma språk!
Hahahaha fuck the fuck off.
<3
Prick en sån här text har jag velat skriva så många gånger om liknande upplevelser men aldrig riktigt fått ur mig eller ens kunnat formulera för mig själv vad kärnan är i det jag velat få fram. TACK för en så himla bra och viktig text
Kram!
Jag gråter och gråter och vet precis vad du pratar om. Det här är så viktigt. För mig var den feministiska gemenskapen under fem år en anledning att inte berätta hur förtryckt jag blev. Det var farligt, det bästa stödet fanns så nära men jag kunde inte be om det. Jag ville inte verka otrovärdig. Jag skulle ju vara stark. Det är ju inte feminismens fel, naturligtvis, utan bara ett bevis på hur oändligt mycket en nertryckt person tar på sig skulden. All den här offerkofta-skiten. Nästa person som påstår att offerrollen är valbar ger jag en smäll på käften.
Ja, det är exakt det som är så paradoxalt; man har stödet så otroligt nära till hands, men det är en liten glasvägg som sitter emellan, och det är känslorna av skam och misslyckande. Men om vi bara påminner oss om att vi är människor så tror jag att vi hamnar rätt igen till slut.
har haft den här texten i huvudet hela helgen… så viktig. tack <3
Jag var med en sån gris i några månader, fy fan alltså. I retroperspektiv förstår jag fortfarande inte vad som hände. Hur kunde jag överhuvudtaget falla för ett sånt svin! Din text gjorde det förståeligt och förklarade så mycket för mig. TACK!
Han var så sjukt bra på att manipulera mig och vrida på allt jag sa. Män som han borde få en tvångstatuering i pannan för att varna andra kvinnor. Har tänkt ibland att jag borde, om jag såg han och nån kvinna på stan, gå fram och berätta allt vad han sa och gjorde mot mig, så att hon slipper upptäcka det längre fram.
Jag har tänkt samma sak, att om jag ser honom på stan så borde jag stoppa en handgranat i munnen på honom eller nåt. Men så får man väl inte säga i det här jävla landet.
Annahita <3. Tack för detta.
Du är så jävla stark. Tack för att du gör det här, du behövs.
Tack du fantastiska kvinna för att du delar med dig och på så vis lättar bördan för så många kvinnor, me included, som varit där/ är där och som svurit att aldrig hamna där! <3 <3 <3 <3
fantastiskt text
jag har inga ord, alla borde läsa detta!
Väldigt bra skrivit Annahita. Är väldigt imponerad av din styrka och ärlighet – det är oftast svårast att tala om och visa de saker som är svårast och som gör oss messt fragila. men om vi gör det blir vi så mycket starkare, och sprider styrkan omkring oss. tack för att jag fick läsa den här texten! <3
Tack tack tack alla för kärleken. Tack tack tack. Ni betyder så jävla mycket. Tack igen.
Otroligt stark text. Tack för att du delar med dig. Jag vet hur det är att leva med någon som inte bryr sig, och det är ett helvete i sig.
Är glad att jag hittade den här bloggen. Ska kolla igenom dina inlägg, för du verkar jäkligt vettig.
Fina fina du<3
tack för att du delade med dig. Sitter här med en tår på kinden och ska läsa den andra du länkade så misstänker att det blir fler. Känner igen så mkt. Mest det där förminskandet. Det finns knappt värre känsla. Efter en väldigt ohälsosam relation så var jag helt förstörd. Det fAnns Inget av mig kvar. Han brydde sig inte ett sKit vad jag tyckte och tänkte om oss, Hur jag mådde, hur han fick mig att må. Jag var värd grus ungefär. Jag blev inget värd om jag inte hade en man, för jag trodde att en ny Man skulle läka mig och bygga upp min självkänsla. Nu vet jag att det inte är så utan att jag måste lära mig tycka om mig själv. Jag är inte där än, men kämpar och en relation är det sista jag vill ha. Tack för att jag fick en inblick i ditt liv, se att jag inte är den enda som känt så, att det inte är fel på mig.
Tack för den här texten. Jag vet själv, tyvärr, hur lätt det blir så att man ger efter om man har att göra med en hänsynslös mänska. Med killar brukar jag iofs vara rätt så bra på att sticka innan det blir för illa – det är ju liksom accepterat att göra slut. Värre har jag haft det med vänskapsförhållanden, känns så himla svårt för mig att avsluta en vänskap, vill inte vara illojal och bla bla. Och tror förstås det bästa om människor. Fy fan.
Fyfan vad stark du är som skrivit detta, tack för det. <3
Jag gråter aldrig. Nu gråter jag. Jag måste skriva detta mest för att jag måste erkänna för mig själv att precis detta, om än på andra sätt, har hänt mig också. Och skammen är så stor att jag inte ens kan erkänna det för mig själv, förrän nu? För att jag valde det själv?
Hur ska man orka vara stark då? Men det är kanske just det man är. du är stark och jag finner styrka i det. vi måste alla finna styrka i varandra och aldrig aldrig överge varann!
ANNAHITAAAAA <3<3<3! Känner mig överrumplad av igenkännelse, mår illa!!! Äll form av kärlek till dig och mig och alla quinnor i hela fakking univörs! Det är så sjukt att detta är vardagsmat i så många rum, kroppar, hjärnor, hjärtan.
Jag känner tyvärr också igen mig. Tack så väldigt mycket för din text. Här är min erfarenhet:
Jag satt fast i ett hemskt förhållande som liknar ditt. Ovanpå detta mordhotade han mig, skadade mig, och stalkade mig flera månader efter att jag äntligen gjorde slut. Han hackade in sig på min mejl utan min vetskap och läste mina mejl i över 6 månader och tog reda på var min nya arbetsplats låg, han kom även dit helt oanmält, 4 månader efter att vi gjort slut.
Jag var under denna tiden och är fortfarande i ett tajt kompisgäng, majoriteten är queera och självklart är alla feminister. Hjälpen fanns precis där men, precis som du förklarar, kändes det så pinsamt att berätta på något sätt. För det är ju precis det här vi kämpar mot.
Jag har än så länge bara berättat för några vänner vad som egentligen försiggick i det där förhållandet. Du ger mig mod att berätta för fler. Jag uppskattar väldigt mycket att du vågar skriva det här.
Jag har läst din blogg över 1 år nu och kommenterar lite då och då. Du är så himlans bra!
Hej fina du. Det du gått igenom är oerhört. Kan inte ens föreställa mig. Men du vet, det hjälper så jävla mycket att prata om det, du kommer lära dig mycket om dig själv, om hur stark och bra du är. Jag hoppas att du mår bra!
Ta hand om dig.
Tack igen hörrni. Finns inga ord för hur mycket ert stöd betyder. Tack.