Hur vill du bli ihågkommen, Filippa Reinfeldt?

”Det är inte längre en fråga OM något riktigt allvarligt kan hända. Det är en fråga om NÄR det kommer att hända.”

Jag sitter med frukostflingorna orörda och kinderna salta av tårar, med en kaninpuls i bröstet av ilska och sorg. Jag har precis läst Yonna Walterssons genomgång i Dagens Arena av de mail som Stockholms sjukvårdslandstingsråd, Filippa Reinfeldt, har fått den senaste veckan.

”Framför allt det sista året har vi haft en oacceptabel belastning. För många patienter, för få platser, för lite personal, fler patienter som är mer vårdkrävande än förr. DET ÄR NOG NU! VI KAN INTE HA DET SÅHÄR! Vi tar han om patienter med olika blodsmittor och resistenta bakterier, förlossningsrädsla, med döda barn i magen. Vi har även en relativ stor andel utlandsfödda kvinnor som inte behärskar språket. Dessa kan vara drabbade av våldtäkt, annat våld eller krigstrauman. Hur ska vi kunna stötta dessa kvinnor och deras män? När vi springer ut och in ur förlossningsrummet för att vi även ska ta hand om de andra patienter vi har ansvar för? Hur stöttar vi paret som nyss fått veta att deras barn inte lever längre? […] Något måste ske drastiskt nu! Mera pengar till förlossningsvården så att vi åtminstone kan bemanna upp. Vi har en vår/sommar/höst framför oss som vi inte vågar tänka på hur vi ska få ihop!”

”Jag är gravid i 8e månaden och läser med stigande oro om situationen i vården och framförallt (eftersom det berör mig så enormt just nu) situationen inom förlossningsvården i Stockholm. Jag ser dig på tv och hör dina uttalanden. Inget du säger får min oro att minska”

”Varför agerar ni inte! Är det för att det är kvinnor som föder barn och kvinnor som arbetar på förlossning. Jämlik vård, patientsäkerhet, ja, det finns en sådan lag. Måste Sverige byta regering för att kvinnors frågor tas på allvar?”

”Både som barnmorska och mamma blir jag förtvivlad. Det är inte så här vi vill ha det! […] Vi vill gärna själva också få fortsätta att älska vårt yrke och orka utföra det utan att vara rädda, stressade och utbrända! Vi kvinnor vill också få detta! Det är genomförbart, det är rimligt och det är ett krav!”

Och detta är bara sånt som dykt upp i hennes inkorg den senaste veckan! Över 100 mail med samma andemening; desperation, ilska, rädsla, utmattning. Det är antingen barnmorskor, gravida kvinnor, eller kvinnor som nyligen har fött, och alltså är direkt påverkade av Reinfeldts beslut, som mailar henne i hopp om att hon – eller någon kvick assistent i hennes stab – läser.

Det är kvinnor som säger upp sig från sina arbeten och lämnar Stockholm för att de inte vågar gå igenom en förlossning på något av våra sjukhus.

Det är barnmorskor som gråter sig till sömns för att barn dött under deras arbetspass, och tårarna kommer av vetskapen att barnen hade kunnat klara sig om avdelningen bara hade haft komplett bemanning. Vilken jävla nivå ligger vi på då, när personalen ser nyfödda barn mista livet, och samtidigt VET att barnen hade fått leva om det fanns tillräckligt med personal på plats? Är detta en jävla krigszon eller är det en av världens modernaste städer?

Filippa Reinfeldt, hur kan du bortse ifrån dessa människors upplevelser, deras vädjan efter hjälp, efter ökade resurser? Vem tror du att du är – tror du att du är någon annan än en person med reell makt att förändra situationen? Tror du att du är någon annan än en av Stockholms mäktigaste politiker, någon annan än den med det yttersta ansvaret för Stockholms sjukvård?

Dessa människor är inga som klagar utan förslag på lösningar, du behöver inte själv sätta dig ner och slita ditt hår över hur detta problem ska lösas! De VET REDAN vad som behövs, men du visar på kosmiska mått av arrogans; antingen tycker du inte att det finns några problem, trots att hundratals människor uppmärksammat dig på det enbart den senaste veckan – eller så skyller du problemet (som enligt dig inte finns) på sossarna. Varför låter du detta pågå? Vad håller du på med? Varför slår du ifrån dig kritiken och säger att gravida kvinnor ”ska känna sig trygga med att vi har en förlossningsvård”? Att du säger att gravida i Stockholm ska känna sig trygga har liksom ingen jävla betydelse när du inte gett dem någon anledning att känna just trygghet. För jag tänker mig också att det ska mycket till innan man som privatperson känner sådan oro att man försöker kontakta ansvarig politiker personligen.

Och alla dessa jävla hjältar som vi har inom vården. De är där för att de VILL, för att de KAN och för att de BEHÖVS. Vi som samhälle är ingenting utan sjukvårdspersonalen; de tar hand om oss och vi har en skyldighet att ta hand om dem. Det gör så jävla ont i mig att se dem bli åsidosatta på det här sättet.

När jag ser politiker bete sig helt irrationellt (tänker framförallt på dig och Tobias Billström) brukar jag undra; hur vill de bli ihågkomna? Filippa Reinfeldt; hur vill DU bli ihågkommen? Som sjukvårdslandstingsrådet som försummade sitt uppdrag, lät privata intressen gå före alla medborgares rätt till vettig vård, och i slutändan lät sjukvårdspersonal gå under av arbetsbelastningen, lät födande kvinnor få förlossningsskador, lät äldre betala med sin värdighet och hälsa när du sålt ut vården till kompispris till privata vårdgivare? Som sjukvårdslandstingsrådet som utarmade vården på resurser så till den milda grad att det finns för lite personal för att se till att alla barn som har en chans att leva att faktiskt leva? Tycker du att det känns bra, vid den här punkten i din karriär? Har du åstadkommit något du är stolt över?

En kommentar

  1. Usch. När jag läser det här, kan jag ändå inte låta bli att tänka på Norrland, där jag kommer från, som haft sitt förlossningsläge i över 20 år. Min lillsyrra föddes tex i en taxi på väg till BB nio mil bort. Det är definitivt inget ovanligt att sånt händer där uppe.

    Nu verkar det dock som att förlossningsvård i syd och norr har börjat mötas: i syd har man visserligen ganska kort till sitt BB, men när man kommer fram tycks det vara ungefär lika bra att sitta kvar i bilen.

    Jag undrar hur en arbetsdag ser ut för Filippa. Nu snackar jag inte när hon stiger upp, dricker kaffe (även om det också kanske skulle vara intressant att följa för att förstå helheten), men exakt hur ser det ut när ett beslut fattas? Är det en lättsam procedur, eller är den svår, kanske är den absurd? Jag skulle vilja veta.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *