Som en Edward Hopper-målning

Av en händelse råkade jag börja kolla på Maestro på SVT Play (ja, ni vet det där programmet där bl.a. Lars Ohly, Kodjo Akolor och Pia Johansson ska lära sig att dirigera en symfoniorkester???), vilket sen ledde till att jag började lyssna på Beethovens 9:e symfoni, vilket utan undantag leder till att jag börjar grina floder för att den är så extremt översvallande och känslosam och den har alltid haft den effekten på mig. Smart som jag är så efterlyste jag andras gråtlåtar på Twitter (nu är det gråtfest på Telefonplan), och Kristina (@Syrran) länkade till A case of you med Joni Mitchell. Vilket påminner mig om en annan Joni Mitchell-låt, som jag håller så jävla varmt om hjärtat. Coyote. Egentligen gillar jag inte studioversionen från Hejira så mycket, utan den jag får gåshud av är den hon framförde live tillsammans med The Band i Martin Scorseses rockumentary (så bra/hemskt ord) The last waltz. Den är inte så gråtig, är nästan för hänförd för att gråta, för upptagen med att lyssna på texten. Lyssna:

Låttexten målar upp Edward Hopper-målningar i min hjärna.

Early Sunday morning

Nighthawks

Åh. Ja. Detta är livslång kärlek.

PS

På tal om klassiska stycken, här är en länk som typ är the sickest shit you’ll ever see. Vad är det? Undrar ni. Nää det är inget, det är bara en symfoniorkester som tillsammans med en kör på 10 000 pers framför Beethovens Ode till glädjen. Eller som nån bland kommentarerna uttryckte det: ”If those waves would be transformed into an image then we would see Beethoven playing a key-tar while riding a velociraptor-unicorn cyborg with laser beams shooting at a tentacle rhinoceros from the 8th dimension while a nuclear explosion in the background.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *