Santa Clara County vs. Southern Pacific Railroad – hur man med framgång tar f.d. slavars nyvunna rättigheter och ger dem till företag

OK, här kommer ett juridik-inlägg. Men jag måste bara berätta det här. Ni vet hur det i bostadsannonser ibland står nånting om ”juridisk person”? Vad är det egentligen? Kanske nån undrar. Alla vet ju att vanliga människor av kött och blod (= fysiska personer) har ett antal juridiska rättigheter och skyldigheter; t.ex. så kan vi förvärva och äga egendom, ha rätt att kräva att andra betalar sina skulder till oss, vi kan själva bli betalningsskyldiga för skulder till andra, vi kan ingå avtal, vi kan stämma och bli stämda i domstol, osv osv. Inga konstigheter. Men företag kan också ha den här s.k. rättshandlingsförmågan, och den får de genom att de är just juridiska personer. Företag, trossamfund, myndigheter, stiftelser, dödsbon, konkursbon osv, har alla rättshandlingsförmåga. De har i många avseenden samma juridiska rättigheter och skyldigheter som vanliga människor av kött och blod.

Men… varför i helvete är det så? Man kan väl inte kalla ett företag, en myndighet eller en organisation för en ”person”? Har det alltid varit så? Har jag undrat ett par gånger. Men nu vet jag. Och jag ska tala om det för er.

Låt oss förflytta oss till USA under det sena 1800-talet (jag borde bli historielärare). Det 14:e tillägget till den amerikanska konstitutionen tillkom strax efter att slaveriet avskaffades, som en av tre nya lagar som kallades för ”reconstruction amendments”; d.v.s. sånt som skulle hela och läka och samla det söndrade USA efter inbördeskriget. Det 13:e tillägget förbjöd slaveriet, och det 14:e tilläggets första stycke ser ut såhär:

All persons born or naturalized in the United States, and subject to the jurisdiction thereof, are citizens of the United States and of the State wherein they reside. No State shall make or enforce any law which shall abridge the privileges or immunities of citizens of the United States; nor shall any State deprive any person of life, liberty, or property, without due process of law; nor deny to any person within its jurisdiction the equal protection of the laws.

Först nämns medborgarskapsregler och att staterna inte har rätt att stifta lagar som strider mot medborgerliga rättigheter, men sen; ”[…] nor shall any State deprive any person of life, liberty or property, without the due process of law; nor deny to any person within its jurisdiction the equal protection of the laws.” Alltså – ingen delstat har rätt att ta ifrån en person liv, frihet eller egendom, eller neka den rätt till lagens skydd som andra medborgare åtnjuter (= equal protection. Motsvaras väl av den svenska regeringsformens andra paragraf som bubblar om hur jämlika vi är inför varandra och inför lagen). Texten i det 14:e tillägget tar sikte på f.d. slavars nyförvärvade rättigheter som amerikanska medborgare. Det fastställs helt enkelt att alla och envar har rätt till samma lagskydd.

So far, so good, eller hur? Under en femårsperiod efter inbördeskriget infördes alltså tre mysiga lagar som skulle garantera att 1) slaveriet upphör, 2) alla – även f.d. slavar – har rätt till liv, frihet och egendom och samma rätt till lagskydd, och 3) att alla män – även f.d. slavar – har allmän och lika rösträtt (kvinnorna fick vänta ett tag med att få rösta ofc, men det är en annan historia). Men iallafall, det är här något underligt händer. Det är här något JÄVLIGT UNDERLIGT händer. Till högsta domstolen kommer ett mål mellan Santa Clara County, d.v.s. en kommun/ett län/whatever, och ett järnvägsbolag som heter Southern Pacific Railroad. Järnvägsbolaget har stämt kommunen för att bolaget är jävligt missnöjt med hur det blir beskattat. Jag har inte stenkoll, men som jag har uppfattat det så hade inte järnvägsbolag samma rätt som fysiska personer att göra avdrag för skulder i det beskattningsbara värdet i deras egendom (LOL, you tell me, har inte läst skatterätt ännu), och det såg bolaget som en djuuup kränkning som bara inte kunde accepteeeeras. Skatten är dock inte det intressanta i det här fallet, utan det är faktumet att supreme court i all sin höghet och ära och supremehood uttalar, lite i förbifarten, i en kort inledning skriven av en liten ensam domstolsstenograf (som dessutom varit chef för ett järnvägsbolag tidigare!!! JÄV JÄV JÄV JÄV JÄV), att Southern Pacific Railroad ÄR EN PERSON i det 14:e tilläggets mening. Och att det därför har samma rättigheter i förhållande till det offentliga, som vanliga personer av kött och blod har. Southern Pacific Railroad fick alltså samma rätt som fysiska personer att göra vissa skatteavdrag. Denna rättighet utvecklas till att omfatta en hel massa annat också, och till slut;

Boom. Ett järnvägsbolag har givits rättshandlingsförmåga enligt en lag som egentligen var avsedd att ge f.d. slavar rättshandlingsförmåga. Fräckheten. Den OBESKRIVLIGA fräckheten!!! Kan ni tänka er de vidriga, skamlösa jävla äckeladvokaterna som satt i sina Chesterfield-fåtöljer och rökte cigarr och spånade på hur de på bästa sätt kunde driva klientens case? Santa Clara County vs. Southern Pacific Railroad var ett av de första exemplena på att högsta domstolen ansåg att företag kunde ses som personer i lagens mening. Sen dess har detta synsätt spridit sig och har till slut förvandlats till nån slags allmänt vedertagen sanning, och jag känner inte till att det skulle förhålla sig på något annat sätt någon annanstans i världen. Företag är personer i lagens mening och de blev det i samband med att f.d. slavar blev personer i lagens mening. För mig är det så stötande att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

PS.

Min vackra konst högst upp i inlägget är nåt slags montage av den här klassiska antislaveri-bilden och en bild av Carlos Latuff. Sorry Carlos för att jag skändade din bild men den var så passande.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *