DT archive: våldtäktsoffret

(Det här är ett inlägg från min gamla blogg på Djungeltrumman.)


(det är så jävla svårt att skriva såna här texter p.g.a. att ämnet är så extremt laddat. det känns som att jag ber om att bli missförstådd. jag har formulerat om texten elva gånger nu – no joke – och jag hoppas att min mening framgår tydligt och inte psykstört.)

den som blir utsatt för våldtäkt – vem är det? hur är en sådan person? före, och framförallt efter övergreppet? oftast är det en kvinna. och beroende på vem man frågar är hon olika, och MÅR olika. det har pratats om brott mot kvinnor på twitter och i bloggar. om misshandel, våldtäkt, sexuellt utnyttjande och så vidare. och fokus har legat på mannen som slår, våldtar, utnyttjar.

den kollektiva manligheten, patriarkatet.

kvinnomisshandlaren, våldtäktsmannen.

om hur han tas emot av samhället efteråt, hur bilden av honom förändrats eller inte förändrats och hur länge han är en brottsling, när han faktiskt har sonat sitt brott och när han återgår till att vara en vanlig man igen. eller om han nånsin gör det.

men jag skiter rätt hårt i honom. jag gör verkligen det. jag funderar desto mer på kvinnan i den andra änden. orkar inte tänka på mannen i den här situationen, han kan gå och dö for all i care. (även om jag, enligt mina mest grundläggande principer, är kategoriskt emot dödsstraff t.ex., så kan jag verkligen känna hur jag ibland svajar i min övertygelse när jag får ta del av vad vissa människor blir utsatta för.) (jag önskar att jag hade en mer rationell hållning, att det fanns en del av mig som kunde hålla huvudet kallt när det kommer till att prata om mannen som inte respekterar gränser – men det funkar inte, jag överlåter det rationella till någon annan. jag bär på för mycket förakt gentemot de som trampat på mina vänner och medsystrar.)

den här asbra säkert!-låten, ni vet, allt som är ditt. som handlar om en våldtäkt. den har fått mig att fundera sen jag hörde den första gången på mashas rodeoblogg (my god! minns ni den? hihi. länge sen nu). även om jag kan ha misstolkat just den låten, så vet jag att den här uppfattningen är finns hos många människor där ute; det där om att kvinnan som våldtas blir bestulen på allt. allt som är hennes. men jag tycker inte om den tanken och jag vill verkligen streta emot. för liksom… den som blir utsatt för ett övergrepp… har hon inget kvar sen?

jag motsätter mig uppfattningen om att en våldtäkt alltid ska fullkomligt krossa kvinnan som utsätts för det, att hon är förstörd för livet och att hon aldrig kan ha normala relationer med någon igen, framförallt inte av det sexuella slaget. för det är vad de allra flesta associerar en våldtäkt med. stigmat. traumat. det är så otroligt starkt förankrat hos allmänheten att det verkar som att man typ förväntar sig, nästan UTGÅR IFRÅN, att en våldtagen kvinna ska reagera så kraftigt att hon upphör att vara sig själv i alla andra aspekter av sin personlighet. att hon ÄR sin sexualitet. att hon ska tappa livslusten och aldrig återgå till att vara sitt gamla jag igen. det har kommit att förknippas så nära med känslorna av självhat och förlamande ångest att en våldtäkt som inte följs upp av sådana symptom knappt ses som en våldtäkt. kanske ett försök till en våldtäkt. att han försökte våldta henne, men att han misslyckades, för hon var ”för stark” för att ”låta” det ”ta knäcken på henne”. men så är det ju inte. en våldtäkt är en våldtäkt.

jag vet åtminstone en tjej i min bekantskapskrets, och jag är säker på att det finns ännu fler där ute, som tvivlar på om de verkligen blev VÅLDTAGNA, eftersom att de inte känt sig förstörda. ”men ’våldtäkt’… det låter ju så starkt”. och så börjar de ifrågasätta sig själva, för de förvandlades inte till någon real life lucretia (en oerhört vacker och monumentalt kysk romersk adelsdam som enligt legenden stack en kniv i sitt hjärta efter att ha blivit våldtagen av kungens son. händelsen utlöste en revolt som resulterade i att konungariket rom upplöstes och den romerska republiken föddes). de KUNDE känna tillit igen, de KUNDE ha sex igen och de KUNDE börja sova om nätterna igen. och bristen på skam blir en skam i sig.

”varför mår jag inte dåligt längre?”

”jag borde må sämre.”

”har jag inte bearbetat det ordentligt?”

”har jag förstått vad som har hänt?”

”har något ens hänt?

men kvinnan är ju ingen väldoftande bukett av sexuell heder, som vissnar ner och dör om nåt jävla mansdjur kommer och tar sig rätten. för även om avsikten hos många förövare de facto är att förstöra, kränka och förnedra, så borde och får det inte bli så.

i lagens mening faller våldtäkt inte in under enskilt åtal. det spelar liksom ingen roll vilken subjektiv uppfattning kvinnan har av brottet, utan när en polisanmälan väl är gjord är det åklagaren (och inte brottsoffret, som vid enskilt åtal) som beslutar om att väcka åtal, och det är åklagaren som driver målet å allmänhetens vägnar. det finns en självklar men ändå viktig poäng i detta; att det inte har någon betydelse på exakt vilket sätt man själv uppfattar våldtäkten man utsatts för; det är likväl en våldtäkt. trots att du går vidare med ditt liv, kanske har ett sunt sexliv och aldrig ens lyckades hata dig själv.

om den lucretianska kvinnan får vara den ”sanna bilden” av våldtäktsoffret riskerar man att reducera våldtäktsbegreppet till att typ enbart handla om hur kvinnan reagerar på ett övergrepp. inte vad mannen i sin hänsynslöshet och sin sjukliga aggressiva drift utsatt en annan människa för. och så lägger man återigen allting på henne. allt ansvar. i övergreppets alla led. för att det ska klassas som en ”riktig våldtäkt” ska hon inte bara tänka på hur hon betett sig innan (klä sig anständigt, inte dricka, inte gå ute själv, inte ge män missvisande signaler eller falska förhoppningar) och under (säga NEJ! högt och tydligt så att han hör, göra motstånd) övergreppet, utan även omedelbart efteråt (”våldtäktsduscha”, åka till sjukhuset, polisanmäla, klandra sig själv) och till och med en längre tid framåt (aldrig ha sex igen, aldrig kunna prata om det, aldrig återgå till ett normalt liv). allt för att vara trovärdig och slippa bli ifrågasatt. och det gör mig så jävla deppig, för då spelar man patriarkatet i händerna.

och mitt i allt det här borde vi också stanna upp och försöka känna in det sjuka faktum att vi alla verkar känna någon som har blivit våldtagen. och med all säkerhet känner vi också någon som har våldtagit.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *