DT archive: hur jag orkar strutna i känslan av att känna mig ful

(Detta är ett inlägg från min gamla blogg på Djungeltrumman.)

jag rantade like a motherfucker på twitter om detta igår kväll, men kände att jag inte ville ta över flödet och jag är trött på att lägga in en >
> pil efter 140 tecken, precis när jag är mitt uppe i ett skönt resonemang. så jag fortsätter här.


15 år.

när jag växte upp, under de där avgörande åren under och strax innan puberteten, omgavs jag av vänner som var totalt okritiska till sina kroppar och sitt yttre. ingen av oss tyckte illa om vårt utseende och jag kan inte minnas EN ENDA GÅNG som NÅGON av dom sa NÅGOT negativt om sitt utseende. ALLS. det enda fokuset låg på, när det handlade om utseende, var sådant som inte hade direkt anknytning till den egna kroppen och dess villkor och förutsättningar (jfr. ”snygg tröja!” med ”du är så fin och smal!”, stor skillnad). det var framförallt inte knutet till vilket kön vi alla tillhörde och det var aldrig någonsin negativt.


jag, ellen och anahita, 16 år.

våra föräldrar har självklart spelat en enormt avgörande roll i detta. jag har aldrig fått med mig hemifrån att jag ska se annorlunda på mitt utseende för att jag är dotter och min bror är son; våra föräldrar brydde sig bara om att vi var hela och rena, friska och mätta. alla i familjen hade samma könsneutrala uppsättning av hygienartiklar (kam, deodorant, tandborste, osv) – det fanns ingen tjejhylla eller killhylla – och smink och andra skönhetsprodukter existerade överhuvudtaget inte i vårt hem. det introducerades inte ens till mig som en ”kul grej”, som många andra föräldrar gjorde med sina döttrar. de förutsatte att lilltjejen tycker att det är kul (på ett helt oskyldigt hobby-vis) med att piffa och lattja med smink så hon fick något oparfymerat och allergivänligt smink att leka med. utan att tänka ett andra varv kring detta, och tro att det förblir en oskyldig hobby, har nu möjligheten att förändra sitt utseende introducerats till lilltjejen av hennes föräldrar. lillgrabben slipper alltjämt ta ställning till sin egen skönhet. så länge han inte går till skolan med trasiga byxor och smutsigt hår.


ebba, 16 år.

vi ägnade onormalt lite tid åt att vara ”tonårstjejer”, nästan som om vi glömde bort att vi var just det. läste aldrig en frida eller cosmogirl. aldrig. tyckte för det mesta att det var töntigt. vi interagerade knappt med jämnåriga av motsatt kön, så vi slapp höra hur okvinnliga, lesbiska och fula de måste tyckt att vi såg ut. även om deras åsikter om min brist på kvinnlig skönhet ibland nådde mina öron så kunde jag inte frammana tillräckligt med energi för att orka må dåligt över det. som jag såg det tillhörde dom killarna och tjejerna en annan värld, en värld där hår, smink, märkeskläder, snygghet, popularitet och andra töntiga saker är aaaasviktigt, och jag såg ingen poäng med att försöka rätta mig efter villkoren i DERAS värld. för jag levde ju i MIN värld; där var det aldrig nån som ens tänkte på att man borde täcka sina finnar eller stoppa upp behån. vi var fria inuti, bara tillfälliga gäster i deras utseendefixerade värld. jag visste att dom reglerna inte gällde mig och hade jag försökt rätta mig efter dom (t.ex. de tillfällena jag bara kände ”ÅÅÅH KAN JAG INTE BARA FÅ VARA EN NORMAL TJEJ OCH SMINKA MIG OCH VARA FIIIIN SOM ALLA ANDRA NORMAAAALA TJEJER”), hade jag gjort mig själv och min familj besviken; jag själv hade nog skämts över mig själv och mina päron hade blivit sura och kört hela ”har vi inte lärt dig bättre”-harangen. pappa var dessutom en rabiat smink-och-piff-motståndare och förbjöd mig att använda smink. denna stelbenta iranierpappa-attityd är jag glad för idag; smink var inget alternativ för mig överhuvudtaget. jag skulle inte försöka se vacker ut för att behaga någon annan. jag skulle vara smart och snäll, inget mer.

det var min barndom, när jag var en liten tjej. utseendenoja gjorde entré i mitt liv på allvar nån gång långt senare, när jag mötte personer jag annars bara hört om, läst om, sett på film; de som var missnöjda med sina kroppar. jag hade ju alltid vetat att de fanns, hade bara inte träffat dem förr. men när jag väl stötte på det här fenomenet hade jag redan hunnit bli såpass stadig i mig själv och min attityd till skönhet var så djupt rotad att det inte skulle gå att rubba den, bara för att vissa i min nuvarande omgivning konstant pratar om att de hatar sina kroppar.

sen dess har dessa kroppshatare slagit mig följe genom hela livet och de kommer i större antal nu; när man kommer upp i åren öppnas nya sammanhang och miljöer för en, man tar del av kultur och medier och bloggar, man lär känna nya människor och kommer ut på arbetsplatser och skolor som sinsemellan skiljer sig avsevärt från varandra – men de har alltid haft de självhatande kvinnorna gemensamt.

feminismen har samtidigt stärkt sin närvaro i min omgivning, vilket har känts så paradoxalt; jag lär känna fler feminister samtidigt som jag lär känna fler kvinnor som snackar skit om sig själva. hur kan det hänga ihop? nånstans vet ju tjejer som kallar sig för feminister (många av er hakade på min twitterrant igår kväll, muhfuckin ♥♥♥ till er) att det är minst sagt onödigt att vara missnöjd med sitt utseende och att det är ännu mer onödigt att påtala detta missnöje och normalisera det (det är normalt att vara missnöjd med sitt utseende och onormalt att vara nöjd. detta är ett av världens sjukaste faktum). man är utseendefixerad mot bättre vetande. i TEORIN vet man att utseendehetsen är en del av kvinnoförtrycket men i PRAKTIKEN är det annorlunda; det är svårt att slå sig fri från det. för mig är det ingen skillnad på teori och praktik, och jag behöver inte slå mig fri från det, för jag har aldrig varit en del av det.

men vi kan inte bestämma vilken miljö vi föds in i eller vilka andra faktorer som kommer påverka oss. jag har bara haft en enorm jävla tur att jag har fått känna mig fri och slippa känna mig ful och otillräcklig. jag önskar att jag tar med mig den här vetskapen till min framtida dotter om jag får nån, för jag kan ju verkligen påverka vilken miljö HON föds in i. jag vill bespara henne allt det som annars trycks upp i småtjejers ansikten från dag ett, så jag kommer att vara en no fun feminist. jag kommer inte tillmötesgå hennes önskan om att få köpa smink och ha push-up när hon är 14 år. det ”lidandet” hon kan få utstå då, när hon inte får känna sig som en normaaaal tjej, kommer vara en droppe piss i havet jämfört med lyxen att senare i livet få känna sig ”onormalt normal”. jag vet att det gör att hon har lättare för att se klart och bli trygg i grunden.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *