häromveckan hade jag slutligen, efter flera år av bloggande, nån slags frågestund. det var inte direkt nån jätteanstormning av frågor, men de få som damp ner var fan skitbra. så bra att jag går och funderar över dem fortfarande, de har väckt känslor hos mig. på senaste tiden har jag t.ex. funderat över det här med min inställning till mitt egna utseende, sporrad av en fråga som handlade om huruvida jag har ätstörningar eller inte (?!?!?!?). om hur jag har förändrats, från att vara nån slags skönhetsproduktsjunkie (vid ett tillfälle räknade jag fram att 10 produkter ingick i min hudvårdsrutin. TIO PRODUKTER!!!), till att nästan ha förlorat intresset totalt. vilket bland annat resulterat i att jag började slarva lite med hudvården, inget konstigt alls. att jag däremot skrev att min hy ser ”KEFF” ut kan jag inte riktigt försvara längre. kolla på den där bilden. jag är osminkad och den togs igår kväll. det är sådär jag ser ut och den som tycker att jag har dålig hy kan fan dra åt helvete.
jag såg mig själv i spegeln igår kväll och tänkte just så. ”annahita, du kan fan dra åt helvete för att du tycker att du har ‘KEFF’ hy”. den där huden är inte keff. den är inte ens dålig. den är typ… spräcklig. lite rödprickig. jag är för tillfället väldigt trött på det här med att sträva efter *perfekt hy*, eller perfekt nånting överhuvudtaget. har ni ens tänkt på vad ordet ”perfekt” betyder? går inte det emot allt som en människa är?
och med risk för att upprepa en fråga som ställts av tusen andra kvinnor före mig; men VARFÖR borde jag bry mig om mitt skal så pass mycket att jag förväntas spendera tusentals kronor på skönhetsprodukter, frisörbesök och kläder? och all tid och tankeverksamhet jag ska lägga ner på att vårda mitt skal? varför förklarar vissa kvinnor sitt ”intresse för skönhet” med att säga att det handlar om att ”känna sig bekväm”? det är en modifikation av sanningen. de vill känna sig bekväma för att de inte orkar med det obekväma i att känna sig ful. av alla mina vänner av kvinnokön vet jag kanske en, absolut maximalt två, som jag aldrig hört yttra något negativt om sitt skal. att vårda sitt utseende får ju aldrig handla om ett behov av att dämpa negativa känslor. men ja. är det nånsin något annat? jag vet inte det! jag har verkligen inte svaren, jag bara kastar ut lite frågor i cyberspace. jag vet att ni har egna tankar kring det här. det här är inte ett originellt inlägg på något sätt heller – eller nej, okej, fy fan vad jag är trött på att ursäkta mig. alla dessa kvinnosjukdomar. jag skiter i om detta har skrivits tusen gånger förut. jag kan skriva det igen för ingenting händer ju. kloka kvinnor i min närhet är alltjämt mer uppskattade för sina påfallande vackra skal än för sina personliga egenskaper, även om dessa också är påfallade vackra. utan att utveckla det här vidare så vet ni nog ändå vilka ni är.
undrar hur många som nu sitter och tänker ”hoppas hon inte slutar tipsa om huskurer” och liknande. jag vet att många läser den här bloggen för att de uppskattar girl talk-kategorin (min aspirinmask-tutorial är fortfarande ett av de mest lästa och eftersökta inläggen) och just nu är jag osäker på hur det står till med den, ärligt talat. ni har säkert noterat att andra kategorier har blivit mer tongivande på sistone, jag vet inte. jag läser fortfarande vissa sminkbloggar, men bara lipgloss bitch, bjooti och killer colours i princip; och det är för att jag sympatiserar med personerna bakom bloggarna. men jag vet inte. jag kanske börjar få en inställning som passar min personlighet bättre.
det här inlägget är inte menat som nån allmän diss av snygghet, beauty junkies och människor som ”vårdar sitt utseende” etc, och jag säger inte heller att jag är ”snygg ändå”. jag säger bara att jag fan inte måste vara snygg hela jävla tiden. min hjärna och mitt hjärta kommer ändå alltid vara det enda jag vill skryta med.
senaste kommentarer