det här med namn alltså. lolig grej. älskar er input! 
en annan grej. idag var jag och nisse hemma hos thomas, vi käkade blåbärslängd, drack för mycket kaffe och pratade om life. och vi sådde ett frö. ett drömfrö. jag kan inte släppa tanken på det vi pratade om, att gemensamt köpa ett hus och starta ett gemensamt liv. om en 8-10 år liksom. rädda våra framtida barn från det här neoegoistiska samhället där individen betyder allt och det gemensamma inte betyder något. alltså tillsammans med en 4-5 av ens närmaste vänner och deras familjer, växa ihop till en enda stor jättefamilj och bosätta oss på en gård ute på landet. inget primitivt liksom, man behöver inte göra det svårt för sig i onödan, utan man kan ju brassa grejer som el, varmvatten, internet, teve, xbox (LOL)… men att man kör kollektivgrejen fullt ut. delar på allt, äger allt gemensamt, sköter allt gemensamt. huset, gården, bilen, barnen. MYSET. lugnet. allt man skulle lära sig. älskar tanken på att mina framtida barn skulle ha typ åtta föräldrar. två biologiska päron och resten extrapäron.
längtar efter det livet. jag vet precis vilka extrapäron jag skulle vilja att mina barn ska ha. jag tror att jag vet vilka ni är.
alltså jag är helt seriös, no hippie shit, bara gött liv tillsammans med sisters and brothers from other mothers. vi kollade till och med på gårdar till salu, haha! jag kärade ner mig totalt i en gammal kvarn i dalarna, djups kvarn, utanför avesta (soft att en gång i sitt liv kläcka ur sig orden ”gud vilken fin kvarn! den skulle jag vilja ha! ååh hörni killar kan vi inte köpa en kvarn?”). försöker visa bilder på denna fantastiska lilla kvarn imorgon. nu måste jag fan sova, ska upp om 6½ timme – känns inte helt optimalt med så lite sömn men jag har druckit tre koppar kaffe inom loppet av två timmar och ni kan säkert se på mitt sätt att skriva att jag har problem med koffeinet – har för fan svårt för att sätta punkt!!! är så uppe i varv.
men okej for real nu, godnatt mina små paddor. love you all.
men åh, annahita!! <3<3<3<3
jag skrev en krönika i mama om just detta! Jag skrev runt ordet "trångboddhet" och vad det har börjat betyda i Sverige. När jag separerade från barnens papap sökte jag kollektivboende men tyvärr var allt jag hittade för singlar och studenter!
Det är ju inte det att man ska leva hippie, det är ju att man ska kunna hjälpas åt OCH störa sig på varandra (att störa sig på människor i nära relationer är en del av livets goda!)
exakt! jag vill att begreppet extended family ska betyda just det, den förlängda familjen. med betoning på familj. jag ser ändå redan på flera av mina vänner som syskon eller släktingar liksom, varför bara inte göra gemensam sak av det och bara make things precious?
tror att vi svenskar behöver komma varandra närmare faktiskt. såklart är det på gott och ont. men allra mest på gott.
jag tror att det tillhör vår natur, det där ”onda”! Tyvärr är ju hela samhället uppbyggt för att vi ska vara ensamma. att varje familj ska vara som en liten ö.
Jag tänker nånstans att människan ändå mår bra av mer närhet och ett mindre traditionellt familjekoncept. Jag tänker, varför ska man bo själv bara för att man har råd? Det behöver ju inte vara så att alla människor som delar boende med andra än sin närmaste familj skulle skaffa sig eget boende så fort de fick råd. Jag funderar mycket på att utforska fördelarna med kollektivboendet, eller delar av det. Man behöver ju inte köra allt eller inget liksom… Ah, jag är uppenbarligen inte helt klar med funderandet själv.. återkommer i denna fråga om typ 5 år!
kollektiv 4 the win!
från det att jag var typ sju till runt sexton bodde jag och min familj i ett kollektiv på värmdö utanför stockholm. fast det var inte en stor villa där alla hade varsitt sovrum, utan det var som ett stort fint lägenhetshus där man hade sin egna lägenhet. vi hade en gemensam matsal där det varje vardag var middag kl.17.45, så att barnen skulle hinna tillbaka till bolibompa, och alla turades om att skapa en meny samt laga maten till alla. och så hade vi världens bästa största trädgård med äppelträd, vinbär, snickerboa, gungor, höns, växthus osv osv. det kan verka som att det enda vi gjorde var att äta tillsammans men det var SÅ mycket mer än det, när man skulle till nån av sina grannar var standarden att om man inte fick nåt svar inom 2 sekunder efter man knackat, att bara gå in. alltså, jag kan nog inte ens förklara hur sjukt jävla bra det var! saknar det varje dag. och det är väl inte riktigt samma sak som du pratar om, men ändå.
kolla här för bilder: http://www.angsviksgarden.se/bildgalleri.htm
oj, skrev lite för mycket..
nej, det är asintressant!
åh, härligt, ett kollektivbarn mitt bland oss! vad fint du beskriver det, det är precis sådär jag tänker mig. sudda ut gränserna litegrann bara. inte vara så privat och egen hela tiden. du verkar ha haft det så himla gött!
Jag tror att det handlar rätt mycket om att man måste vara väldigt lika för att det ska fungera. Jag själv skulle inte orka fråga alla om allt hela tiden, typ ”kan jag måla om här” eller ”får jag bygga ett hönshus?”. Särskilt om människor har olika uppfattningar, jag tror jag skulle bli galen. Däremot skulle jag tycka det var lagom att kanske bo i samma lilla by eller något sånt. Sitt eget men ändå kunna hjälpa till med barnpassning, middagsstök, djur och skjuts.