igår såg jag en sån jävla fin dokumentär på kunskapskanalen, den hette bortom jerusalems gränser och följde ett antal homosexuella i israel och palestina, en vardag som jag inte alls har någon inblick i. när man liksom snöar in på ett ämne, som jag har en tendens att göra, så är det lätt hänt att man bara fokuserar på ämnets kärna, och inte på det som händer i periferin. alltså, om min hjärtefråga är fred i mellanöstern, så är det kanske lätt att tänka att allting ordnar sig, bara ockupationen upphör och alla flyktingarna får återvända. det är också lätt att tänka att allting där cirkulerar runt just den frågan och att hatet och bitterheten mellan de olika etniciteterna är det enda problemet. men det finns ju andra livssituationer också, som den här dokumentären verkligen tryckte upp i mitt ansikte.
till exempel fick man följa en ung man från ramallah, ubaid. han är gay, troende muslim och palestinas första drag queen. han har stora, svarta glittrande ögon och verkar ha levt hela sitt liv i motvind. han är familjens äldste son och hans päron vill att han gifter sig med sin kusin som bor i north carolina, USA. kusinen vet att han är gay, de båda skrattar åt det. hans mor vet att han är gay, men verkar tro att han ”kommer över det”. förutom att han lever som homosexuell i en miljö som inte har kommit så långt i sin tolerans för alternativa sexualiteter, så lever han som arab i en miljö som knappast har kommit så långt i sin tolerans för alternativa etniciteter. varje dag utstår han trakasserier och hot och flera gånger har han blivit utsatt för mordförsök. på nätterna klättrar han över muren i skydd av mörkret för att ta sig in till jerusalems enda gayklubb, shushan.
det är shushan som verkar vara navet i den här dokumentären. med det undanskymda lilla haket som utgångspunkt får man träffa en massa andra människor, bl.a. två unga homosexuella bosättare (haha, skön kombo!!! vet inte om jag ska älska dom eller hata dom! kortslutning i mitt allt-är-svart-eller-vitt-när-det-handlar-om-israel-centra i hjärnan), adam och amit. adam blev knivhuggen 3 gånger under jerusalem pride 2007, av en ultraortodox judisk man helt klädd i svart.
shushans ägare, sa’ar netanel, har en post inom den myndighet som motsvarar landstinget i jerusalem, och i egenskap av detta mottar han dödshot dagligen från ultraortodoxa judar som inget hellre vill än att se honom begravd (”men inte i jerusalem, för smutset från hans kropp skulle fördärva den heliga jorden”). vid ett tillfälle i dokumentären tar han emot ett brev som visar sig innehålla mjöl, ett uppenbart hot om mjältbrand. nån organisation publicerade hans mobilnummer och hemtelefonnummer, och även numret hem till hans gamla 90-åriga mor. han uppskattar att det rings 300 hotsamtal till honom VARJE DAG. de frågar hans mor hur hon kan älska honom, hur hon kan vilja ha honom i sin närhet… hur orkar han leva i en sån extremt fientlig miljö? det är helt bortom vad jag kan greppa.
sen får man också träffa samira och ravit, en palestinsk och en israelisk kvinna som har haft ett förhållande i ett par år. de träffades på sjukhuset där de båda jobbar, samira som sjuksköterska och ravit som läkare. haha, det är ju varje mellanösternförälders dröm att deras dotter ska gifta sig med en läkare, synd för samiras föräldrar att läkaren ifråga råkar vara en kvinna liksom. samira berättade att det största tabut för en troende judisk mor i israel är ifall hennes dotter är tillsammans med en arab, och det näst största är ifall hennes dotter är tillsammans med en kvinna.
trots att de två kvinnornas situation kanske talar till mig mest, dels för att de är kvinnor dårå, men också för den gränsöverskridande kärleken, så är det ubaid som berör mig mest. jag kände mig så ledsen över hans liv, över valen han tvingades till att göra. jag vill inte att det här inlägget ska bli ett komplett referat av dokumentären, därför hoppas jag att åtminstone några av er klickar på länken här nedanför och tar er tiden att titta på den i sin helhet.
kolla på UR play här (jag tror att det är rätt länk, kan tyvärr inte dubbelkolla eftersom att firefox kraschar så fort jag försöker gå in på nån slags svt play-sida).
en annan bra grej att påpeka här, tror jag: filmen är regisserad, producerad och skriven av en kvinna, och nästan hela filmteamet och produktionsteamet består av kvinnor. bra grej!
läs mer:
filmens officiella hemsida: cityofborders.com
aswat, en organisation för homosexuella kvinnor i palestina: aswatgroup.org
jerusalem open house for pride and tolerance: joh.org.il
men jag inte se den! tråkigt
joo, testa igen! annars kanske du kan klicka in dig på omvägar? googla på ”UR världen: bortom jerusalems gränser” eller nåt! jag dubbelkollade länken på min pojkväns dator och den ska funka. annars kanske du behöver installera flash eller nåt..?
men asså du måste se den! så otroligt sevärd och tankeväckande (som även nedanstående kommentar vittnar om)!
Dokumentärer handlar inte om HBT-rörelsen i mellanöstern eller i Israel utan om HBT-rörelsen i Jerusalem(!). Jerusalem är en tungt religiösstad pga. förklarliga anledningar och de flesta som idag bor i citykärnan, av både palestinier och israeler, är religiösa, såväl kristna, judar och muslimer.
Det är lite av en kamp att därför bygga upp en gay-rörelse där. Lite som att ha en pride-festival utan för Peterkyrkan i rom.
Israel som land har generellt sett en av de starkaste HBT-rörelser som finns i världen och mig veterligen så finns det inget roligare/galnare gay-ställen än i Tel Aviv. Jag menar Stockholm-pride framstår som något tragisk demonstration för dagisplatser i jämförelse med Tel Aviv Pride.
Notera att din förutfattade mening om hur en bosättare ”bör” vara likväl är exkluderande för en annan kategori, nämligen hur en homosexuell man ”bör” vara. Ingen utav dem är speciellt bra att ha och gör av dig med detta psykologiska bagage är den enda rekommendationen, eftersom människor är individer och inte de grupper de tillhör.
Åsikter är heller ingeting man attribuerar till folk beroende på var de bor (bosättare på västbanken är nödvändigtvis inget politiskt ställningstagande) eller vilken sexualitet de har. Dock man man mycket väl attribuera somliga(!) åsikter till en individ beroende på vilken politisk grupp de anger sig vara en del av.
T.ex. är det inte fel att påstå att sverigedemokrater anser att personers nationalitet, var de bor eller etniska tillhörighet bestämmer deras värderingar, åsikter och attityder, det ingår liksom i att ansluta sig själv till gruppen sverigedemokrater; eftersom dessa åsikter är centrala för sverigedemokraterna som grupp.
Det enda centrala för homosexuell som grupp är att man är sexuellt attraherad av det egna könet. Medan det enda centrala för gruppen bosättare är att de bor på en bosättning. Båda dessa grupper tillför inte per automatik ytterligare attityder till individen, att förutsätta detta är att tänka i samma banor som sverigedemokrater.
Notera att jag här försöker använda guilt-by-association för att inducera det illamående man känner inför sverigedemokrater inför det mer fundamentala beteendet att extrapolera egenskaper till individer baserat på idéer om en grupp. OCH detta med rätta: om inte den grundläggande psykologiska preferensen till att göra detta skulle finnas så skulle sverigedemokraterna troligtvis inte bli så pass stora som de är.
Homosexuella zionister finns det gott om:
http://www.youtube.com/watch?v=BBWiMXEQPcg
Och låt oss inte glömma den svenska klassikern, israelism:
jag älskar dina kommentarer, daniel! de är få, men när de väl trillar in är det fest! okej, here we go *knäcker fingrarna*:
du har helt rätt i att tel aviv verkar vara en av de mer toleranta och öppensinnade städerna för homosexuella, men det är också ett undantag. vad jerusalem beträffar är det ju i princip en självklarhet att livet är besvärligt för de homosexuella som bor i en trefaldigt helig stad där religionens ok hänger tungt över varendaste invånare. inga konstigheter. där religionens ställning är stark, är homosexuellas ställning svag. tel aviv anses ju vara ovanligt liberalt i väldigt många andra avseenden också, inte bara inom HBTQ-rörelsen, och är således en avvikelse från hur det ser ut i regionen i övrigt (inte bara israel, utan även grannländerna). nu handlade ju inte detta inlägg om att basha israel direkt, hur gärna du än vill läsa in det mellan raderna. men eftersom att du gör det till att basha israel så kan jag lika gärna svälja ditt bete. och, jag vet inte om du noterade det, men jag var minst lika kritisk för hur palestina behandlar sina egna regnbågsbarn.
nej. jag uttryckte inga förutfattade meningar om varken bosättare eller homosexuella när jag skrev om adam och amit. jag skrev att jag undrade om jag skulle hata dom eller älska dom, vad är det som är så jävla underligt med det? antingen hatar jag dom för deras livsval som bosättare (vilket adam särskilt starkt uttryckte i dokumentären, han hade inga som helst problem med att påstå att marken tillhör judarna och att han tror att alla araber vill döda honom), eller så älskar jag dom för deras mod att leva som öppet homosexuella i en väldigt religiös och dömande miljö.
slutligen vill jag också starkt markera min aversion mot ditt totalt motsägelsefulla påstående om att ”bosättare på västbanken är nödvändigtvis inget politiskt ställningstagande” – om att bygga sig ett eget hus på ockuperad mark INTE är ett politiskt ställningstagande, så vet jag inte vad som är det. att påstå att bosättningarna som har förverkligats med politiskt, militärt och ekonomiskt stöd av den israeliska regeringen, är helt opolitiska, det är helt bortom mig. marken är beslagtagen från privatpersoner genom militära order, det står i DIREKT konflikt till artikel 46 i haagkonventionen (”privat egendom kan inte konfiskeras”). daniel – det ÄR politiskt. du vet nog vad jag vill säga med detta och har svårt att förstå hur man inte kan hålla med om det, inte ens en bosättare kan väl själv påstå att man är 100% opolitisk när man slår sig ner på mark som tillhör någon annan. judiska bosättare befinner sig i en problematisk situation, om de önskar att vara opolitiska och inte uppröra någon. deras agerande är extremt kontroversiellt, oavsett hur de väljer att göra. om de väljer att bo på ockuperad mark på västbanken, tar de ställning för ockupationen. om de flyttar därifrån, tar de ställning mot ockupationen. de kommer få skit i vilket fall. men det är också lite deras eget jävla problem. om man är uppvuxen på en illegal bosättning, till följd av val som ens föräldrar gjorde innan man föddes till exempel, så är det ens egna ansvar att se till att man tar dom besluten som gör att man kan sova om natten. för man KAN inte påstå att det är fullständigt opolitiskt att vara bosättare, värderingen ”stor-israel = ja tack, palestina = nej tack” ligger ju inbäddat själva definitionen av ordet bosättare!