okej, jag kollade igenom 1001 filmer-listan för en stund sen och påmindes om en viss films existens, en film som skakade mig till grunden när jag såg den som oförberedd 13-åring – shit, det är fan 10 år sen nu. den gjorde sig påmind när jag på gymnasiet läste joseph conrads mörkrets hjärta, som filmen är baserad på. burr. jag får fortfarande kalla kårar vid blotta tanken. det läskigaste jag vet är fan när psyket överger människan och det finns liksom ett begränsat antal gånger jag orkar se den här filmen på ett år, fan… hela filmen är liksom en enda lång väntan. ett enda crescendo.
nej, fy fan. den är så jävla, JÄVLA bra!
här presenterar jag en av mina favorithatscener alla kategorier, den kommer från just apocalypse now. den genererar en sån massiv känsloreaktion hos mig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. därför älskar jag den, och därför hatar jag den. så jävla bra, och så jävla fruktansvärd.
när man siktar helikoptrarna komma flygandes över vattnet under ett dovt muller… asså, nackhåren bara reser sig. det ser verkligen ut såsom jag föreställer mig döden.
åh ja! såg redux med släkten ngn påsk när jag var typ sexton och satt som fastnaglad hela filmen, blev helt ställd efteråt när halva sällskapet tyckte att vissa delar var tradiga. introt med the doors dessutom, det ger mig gåshud!
.-= sofia’s last blog: kwassa kwassa =-.