come on folk & fä! let’s be a little självgranskande y’all!

jag har funderat på en grej rätt mycket nu och behöver hjälp med att reda ut begreppen, det känns inte riktigt som om jag har koll på mig själv längre. det verkar säkert mycket underligt att jag publicerar detta inlägg efter ett gnälligt inlägg om dagisföräldrar, men det har puttrat i min inre kastrull ganska länge nu som sagt. så;

jag gillar killar. och så gillar jag ju tjejer också. på bloggen skriver jag oftare om tjejer jag gillar, än om killar jag gillar (hittills har jag typ nämnt jens lapidus och jeff goldblum? bortsett från det uppenbara – nisse alltså). kvinnor som tilltalar mig är en väldigt specifik typ av kvinnor, det är såna där typiska ”babes”. beyoncé, mariacarla boscono, angelina jolie, christina hendricks (som spelar joan i mad men), asså bläddra bara igenom kategorin ”hotties” så fattar ni vad jag menar. och då är min fråga; verkar det inte som om jag endast bidrar till och ej motverkar den odimensionerade bilden av kvinnan och de oaccepterande skönhetsidealen? för det framstår ju onekligen som att jag bara tycker att sjukt polerade, überkvinnliga, extremt vältränade och digitalt förbättrade hollywoodkvinnor (eller FOTOMODELLER) är snygga. nästan inte en enda av kvinnorna i den här kategorin avviker från den mallen. varför?

i’ll tell you why! för att även jag, som tror att jag ser igenom medias försök att uppfostra framtida generationer och få oss att välja partner utifrån de ansiktena som säljer flest lösnummer, har fallit föga för indoktrineringen. det förefaller som att jag, som anser mig vara en s.k. ”medveten mediekonsument”, inte alls är bättre än patrik och gurra som sitter och höhö:ar ikapp till jennifers body. det är ingen skillnad. jag tror bara att jag är mer classy för att jag är tjej. inte lika primal och hjärndöd, utan lite mer refined, lite mer genomtänkt. men nej. inte alls; jag har blivit en av dom. en av dom som typ inte ens tittar på en tjej om hon inte är sjukt vältränad och har perfekt hår och perfekt hy och slående vackra drag. jag är en sån där omotiverat ytlig person som har äckligt höga krav på utseende (och ännu högre krav på personliget) att man undrar hur jag överhuvudtaget kan se mig själv i spegeln.

det är konstigt. jag har ju nisse. och han är ju absolut vad folk skulle kalla för en ”typisk babe” (yes, jag är medveten om hur denna mening får mig att framstå). har vid flera tillfällen hört, från personer oberoende av varandra, att jag minsann har tagit mig en liten trofépojkvän. känns ju bra att vara på andra ändan av den relationen så att historien får lite omväxling – men kom igen? jag trodde att jag såg igenom allt det där? varför gillar jag såna där TYPISKT SNYGGA tjejer som exakt ALLA killar går igång på? jag har jobbat så jävla hårt för att befästa min roll som tjejen-som-inte-alls-är-en-av-grabbarna (fast-det-ibland-kanske-verkar-så), men så kryper sig en sån här insikt fram i mitt medvetande, sakta och andaktsfullt. jag kan riktigt höra hur insikten ba fnissar självbelåtet och har svårt för att behärska sig; skadeglädjen är alltför stor för att kunna döljas till hundra procent. vad hände?

ps. jag känner mig sjukt rövig som skriver ett sånt här inlägg. men jag var bara tvungen att få det ur mig. ba så att ni vet, att jag har märkt åt vilket håll jag är på väg liksom.