läser på dn.se om dilemmat kring hur mycket pengar man ska lägga ner på presenter till dagispersonal och lärare. över 50 kommentarer till artikeln (som egentligen är en fråga ställd till magdalena ribbing) har trillat in och inte en enda av de som säger att de jobbar på dagis eller skola vill ha några presenter; bara en kram, en teckning eller ett ”tack”. eller;
Vad som står högst på min önskelista som förskollärare är att ni inte proppar ungarna fulla med alvedon och lämnar dem till oss sjuka så att de smittar oss och resten av barngruppen. Att ni vabbar när era barn är sjuka istället för låta oss ta smällen är mer värt för oss än diverse ljusstakar, vaser, prydnadsföremål. Vill ni ändå ge något så sätt in nåt till Rädda barnen eller nåt projekt som ger fattigare barn utbildning eller liknande. Sånt ligger ofta oss som jobbar med barn varmt om hjärtat.
ja, jävlar! jag tycker att detta fenomen är intressant. jag är helt säker på att det existerar, alla har vi ju stött på föräldrar som är för upptagna eller för viktiga för att vara hemma när barnen är sjuka och ger blanka fan i att det är totalt respektlöst att tvinga ungen att genomlida en dag på dagis, och ännu värre, att smitta ner personalen och andra barn. varför gör folk såhär? blir skitdeppig.
Det där är så sant. Jobbade på fritids i några år och jag vet inte hur ofta vi fick ringa upp föräldrar när ungarna kom från skolan och ba ”eh din unge har liksom 39° feber, kom hit NU”. Värst var en liten kille på 6 år som hostade och hostade och var superhängig. Föräldrarna hävdade att det var en förkylning som höll på att gå över, men vi i personalen var ändå misstänksamma. När han en eftermiddag bara låg på soffan, helt håglös med feberglansiga ögon (obs den här killen var extremt aktiv och satt aldrig still obs) ringde vi hans farsa och typ ”!!!!!!!!!”. Visade sig att han hade gått omkring med friggin’ LUNGINFLAMMATION i typ en vecka.
.-= Johanna’s last blog: “I invented the freakin’ poof!” =-.