jag såg avatar igår

och det första jag tänkte på när jag lämnade biografen var att jag har nog aldrig mått såhär efter en film. jag kände mig helt euforisk. visuellt är den ett jävla mirakel, jag har aldrig sett något liknande och jag har känslan av att jag precis har sett en historisk film. jag älskade varje minut, jag ville inte att det skulle ta slut – och då såg jag den inte ens i 3D. har hört att 3D-versionen är någon slags religiös upplevelse, ”As close as you get to the concept of limitless beauty” som någon skrev i ett forum på IMDB. jag känner mig verkligen tveksam till såna där starka formuleringar och totalt huvudlösa hyllningar, men efter att faktiskt ha sett filmjäveln kan jag liksom inte annat än hålla med. detta ÄR en film av ändlös skönhet. det tar aldrig slut, varje scen överträffar scenen innan. jag vill bara ha mer. jag vill se mer. jag skulle inte banga på en halvkass uppföljare, bara jag får vistas i de där miljöerna lite till…

manuset och storyn har fått rätt mycket skit för att vara lite ”blaha blaha”, uttjatad, förutsägbar och oorginell, men jag kan inte bry mig mindre om det. INTE EN ENDA GÅNG under hela filmens gång tänkte jag något gnälligt om handlingen (inte en enda gång under hela filmens gång tänkte jag någonting överhuvudtaget; jag var helt fast, helt borta, glömde bort tid & rum); vilket jag verkligen brukar göra. jag brukar tänka att det inte borde vara svårt att skriva en lite mer nyskapande handling – ge oss något vi inte har hört förr liksom! men med avatar är det verkligen inte manuset som är det viktiga. man ska försöka tänka bort faktumet att temat är klassiskt och har behandlats av många filmer förut; tänk pocahontas, dansar med vargar, the last samurai, etc etc. personligen tycker jag att det är ett tema som inte kan bli nog uttjatat och inpräntat – det välgödda folket i väst BEHÖVER lära sig mer om kärlek, förståelse, hänsyn, acceptans, och respekt. till andra kulturer, till naturen, till de gamla och till historien. avatar bär ett fredsbudskap som är viktigt att ta in (märks det att jag har utsett 2010 till kärlekens år eller? haha!). den är byggd på en extremt antiimperialistisk idé, väldigt symbolisk för hur urbefolkningar genom historien har behandlats av s.k. ”upptäcktsresande” och det är där referenserna till pocahontas och alla de andra filmerna kommer in.

jag förstår verkligen vilken typ av människor som inte älskar den här filmen, som inte får hjärtklappning och tårar i ögonen. det är cyniker utan fantasi, som fokuserar mer på hur töntigt det är att pandoras (planeten på vilken handlingen utspelas) folk ser ut som blåa lejon med fotomodellkropp, än på smärtan som åsamkats hundratusentals människor som blivit trampade på, våldtagna, kuvade och fått sina hem förstörda av den vite mannen med dollar i blick. personligen är det här ett ämne som berör mig mycket djupt, då jag alltid har gått och burit på ”white mans guilt”, ni vet sån där i-landsångest man får när man ibland slås av hur jävla orättvist allting är. varför ska jag bo här? i den trygga delen av världen? varför har jag tak över huvudet? jag har inte gjort ett piss för att förtjäna det – jag har bara råkat födas in i rätt familj. varför somnar jag varm, mätt och lycklig varendaste natt? varför får jag leva hela mitt liv i en tillvaro utan hot och våld? varför just JAG? det är inte rättvist. alla borde få ha det så, ändå är det bara den vite mannen, som plundrat och våldtagit, som sover sött om natten. avatar försätter en i ett mycket fundersamt tillstånd. den sätter igång långa resonemang om kärlek och förståelse, vänskap över gränser. om att hitta hem. att känna sig själv. att våga ta steget. oj. jag låter nästan religiös. men det här är en extremt stark, svindlande upplevelse, från början till slut. på alla nivåer. den kommer få dig att tappa andan.

mitt råd till dig är att gå och se avatar. gör det bara. se den. fokusera inte på vad folk har sagt utan försök att se den med ett öppet sinne. it will bring you tears, it will bring you glödhet ilska, it will bring you total hänfördhet och awe (hittar inget ord på svenska).

jag gav avatar 5/5 på filmtipset utan att tänka, och nu när jag har sovit på saken och tänkt efter så inser jag att jag inte kommer ändra betyget. enligt filmtipset förväntas jag ge den en 3:a och enligt allt jag trott om mig själv och vilka filmer jag tilltalas av så skulle jag nog rynkat på näsan åt avatar, såsom jag rynkat på näsan åt sagan om ringen och star wars, men jag har fortfarande inte återhämtat mig riktigt av den extremt starka upplevelsen – jag är speechless, I have no speech! se den jävla rullen nu. den är ett stycke filmhistoria.