gick in på alex schulmans pappablogg för första gången nyss. i det översta inlägget ondgör han sig över att caféer har börjat förbjuda barnvagnar och ibland t.o.m. barn överhuvudtaget. haha, så jävla kul! inne på le café i sturegallerian fick han alltså inte ens ta med sig barnet in om han lämnade vagnen utanför, tjejen som jobbade där ba ”du får ta bort din bebis” – klockrent formulerat!
lika mycket som jag kan tycka att det är överdrivet att FÖRBJUDA barn på caféer och liknande så känner jag att jag ibland önskar att det var möjligt på min arbetsplats. så har jag känt på alla arbetsplatser som jag haft, dit barn har haft tillträde. och egentligen gäller detta det offentliga rummet som helhet, jag vill helst slippa barns närvaro om jag inte sökt mig frivilligt till en plats där jag vet att de finns. som hemma hos pappa till exempel, där finns ett barn, ett alldeles förträffligt exemplar dessutom. alex schulmans bebis charlie verkar också vara en helt stört bedårande unge – men det hör faktiskt inte hit. problemet är ju att barn; 1) stökar ner, 2) skriker – och har generellt ingen som helst känsla för att dämpa sig eller städa upp efter sig och i de absolut flesta fallen har inte föräldrarna det heller. när jag jobbade på espresso house ansträngde vi oss för att uppmärksamma gästerna på att vi faktiskt HAR PAPPERSKORGAR och att de gärna får använda dem, speciellt under lunchhetsen då man kanske inte kan avvara en ur personalen endast för att hålla rent ute bland borden. man har helt enkelt räknat med att inte behöva ta in en extra person för att hålla rent – eftersom att vi hade papperskorgar och folk är ju inte animalier som inte har nåt emot att vistas i sin egen skit. lätt som en plätt? nej. verkligen inte. en intressant iakttagelse jag gjorde var att bland de som stökade ner mest och städade undan minst var småbarn OCH deras föräldrar grovt överrepresenterade och därför förstår jag att le café helt enkelt har tröttnat på dessa tids- och energislukare.
samma gäller min nuvarande arbetsplats. småbarn i en butik med hundratals minutiöst utplacerade småflaskor och burkar, och tuber med kletigt glittrigt innehåll och glasflaskor med vätska inom en armlängds avstånd. ni kan ju tänka er. det händer varje vecka att jag står bakom en hylla och lurpassar på småungar som vandrar omkring i butiken och petar på exakt ALLTING, öppnar varenda burk och är där och petar med sina snoriga fingrar. våra tvålar är uppställda i stora pyramider, balanserandes på varandra som resultat av en extraordinär uppvisning av tålamod. en 2-årings fascination över detta tempel av färg och väldoft betyder bortslösande av åtminstone 30 minuter för att pilla upp tvålarna på plats igen. och hyllan med läppglans… klistrig, färgglad gegga med glitter och blomdoft – det GÅR inte att låta bli att peta och så fort morsan med sömnbrist har lämnat butiken är jag där och går igenom varenda liten läppglanstub som barnen har pillat på. bara tanken på deras otroligt smutsiga tassar gör mig illamående – att de sen inte förstår varför varorna är igentejpade och plomberade utan river upp det för att de vill kolla… ja, det är ännu en sak som får mitt blod att koka.
sen då, när man åker hem från jobbet? ja jävlar, de är där också! i rulltrappan ivägen för förbipasserande som har bråttom, på tunnelbanan med fötterna på sätet och endorfinfattiga utbrott, på ica i slagsmål vid godishyllan, i hissen med varenda våningsknapp intryckt. överallt. och de väluppfostrade, lugna barnen, de lyser med sin förbannade jävla frånvaro för att de barnen som jag träffar ute på stan är högljudda, skrikande, arga, krävande, gråtande, tjatande IDIOTER. de har blodsockerfall, de är hungriga, de är trötta, eller något annat som en skamsen förälder skulle kunna försvara sig med in case of konfrontation – men faktum är att jag skiter fullständigt i vad det är för fel på din unge. om de inte kan uppföra sig har de fan ingenting här att göra. PUNKT SLUT.
jag är helt allvarlig! jag har pratat med båda mina föräldrar om detta och de säger att det är bullshit att ”alla barn är jobbiga”. varken jag eller min äldsta brorsa ställde till med ståhej på stan när vi var små (min yngsta lillebror på 4 bast bor hos min snart 60-åriga pappa och är av uppenbara skäl inte lika väluppfostrad, pappa har helt enkelt inte orken) – mina föräldrar hade sett till att lära oss om vikten av att uppföra sig och visa hänsyn för andra människor. faktum är att min morsa gladeligen drog omkring oss på stan för att där kunde hon åtminstone vara säker på att slippa tjat och gnäll. så enligt mina föräldrar handlar det bara om att lära sin unge att vara lugn och fin när man är bland folk, vilket ”dagens föräldrar” verkar ha glömt bort att göra. jag är seriöst helt säker på att folk nuförtiden är sämre föräldrar – i den bemärkelsen att de gör saker och ting svårare för sig för att de typ inte fattar att barn går att kommunicera med. det GÅR att lära dina småttingar att hålla käften utan att de hatar dig! tänk inte bara på friden du skänker dina medmänniskor och framförallt dig själv – utan också på att denna lärdom är något som garanterat sitter kvar efter småbarnsåren och ditt barn kommer att växa upp till en mycket behaglig och hänsynsfull medpassagerare i det offentliga rummet.
(bilden kommer från alex schulmans blogg och föreställer alltså hans sjukt gulliga dotter charlie.)
åh, så mycket kärlek på detta inlägg annahita!
jag klarar inte av barn för fem öre, och blir allvarligt störd av deras beteende på publika platser. vad är det för FEL på parents nowaday? :o_o: inte en enda unge verkar ha uppfostran, utan det ska stås på säten och i kundvagnar (EW!), grinas och skrikas.
*grinig*
oj, jag brukar alltid tycka att du är vettig men detta gjorde mig ganska upprörd… jag tror säkert att du har rätt i att många föräldrar skulle kunna uppfostra sina barn bättre, föräldrar nowdays har svårare att sätta gränser osv… men det betyder inte att alla barn är likadana, vissa är lugnare och vissa är vildare, så är det bara. (vissa har ju tom diagnoser som adhd och dyl. och då får man inte barnet lugnt hur man än uppfostrar det) vad tycker du att man ska göra? sluta producera barn? ha 10-årsgräns på alla caféer och affärer? man måste väl kunna ha ett socialt liv trots att man har barn?
@Maria
haha, visst beror det mkt på dagsformen också! ibland har man de emotionella marginalerna för att le mot ett skrikigt barn och bara tycka synd om honom/henne och inte bry sig så mkt mer – andra dagar så slår blixtar ur ögonen och ilskan känns som vassa glasbitar i öronen!
@katten
alltså, det är klart att jag inte på allvar tycker att man i praktiken ska reglera barns närvaro på caféer och affärer! jag har bara funderingar kring mina egna erfarenheter av barns uppförande i det offentliga rummet och jag blir också irriterad på att alex schulman känner sig ”kränkt” och ”förnedrad” och jämför det med ”whites only”-mentaliteten i USA förr i tiden. som att han överhuvudtaget inte kan förstå hur någon kan störa sig på skrikiga störiga ungar med föräldrar som bara tycker att ungarna är söta/inte orkar säga till.
oj haha gud vilka långa meningar i senaste kommentaren! kollar på curb your enthusiasm och är inte fullständigt koncentrerad på skrivandet hehe.
hur kan du kalla ett barn för IDIOT? det är ju fullkomligt absurt. det här måste vara något slags rekord i intolerans.
ditt påstående om att dagens föräldrar skulle vara sämre på uppfostran är så himla förolämpande och nedlåtande. i dagens samhälle delar föräldrarna vårdnaden om sina barn med våra svenska institutioner som förskola, skola och fritids. det är tyvärr inte optimalt för ett barn att anpassa sig till den stress och de impulser de utsätts för: 10 timmars dagar på förskolan, där gruppen består av 24 barn på 2,5 heltidsanställda. där de börjar när de är 10 månader gamla. och nej alla föräldrar har ju tyvärr inte möjligheten att jobba mindre och stanna hemma mer barnen.
hur kan du säga att ett barn inte hör hemma i en butik eller i det offentliga rummet? det är en grov inskränkning av mänskliga rättigheter (som även omfattar barn. BARNKONVENTION 20 år <3 på det.)
herregud. jag kan inte respektera människor som påstår att de avskyr/inte tål barn, bortsett från de väluppfostrade gullungarna de själva personligen känner, SUCK!!!!
Äh! Det är bara folk med barn som blir upprörda. En ettåring ser inte värdet i en fika, vill nog allra helst bara gegga i sandlådan, kan ni inte fika där? ta med termos! I helgen var det en av alla dessa mammor som trängde sig före i toalett kön som jag hade stått i i fem minuter för länge, med anledningen att hennes son behövdes bytas på. Förstår inte riktigt kunde han inte vänta, han hade ju redan uträttat sitt behov och det hade inte jag.
Livet är inte lika dant när man får barn, kan inte bara mammor/pappor sluta dra med sina ungar på fikor hela tiden eller gå till barnvagnscafeer. Anpassa er!
Jag håller med. Till viss del. Eller alltså jag förstår ju att du inte är hundra procent seriös. Man kan väl testa att ta med sin unge på något fikaställe, men om det börjar skrika eller störa de andra så får man väl ha vett nog att gå därifrån. Precis som föräldrar på bussen som trötta låter sina ungar skrika, skrika, skrika utan att försöka få dem att dämpa sig.
Och föräldrar ÄR mesigare nu. I alla fall som jag upplever det. De orkar helt enkelt inte med att uppfostra dem ordentligt. Eller så vill de inte göra det, de tror kanske att barnen uppfostrar sig själva. Och det lär de väl göra, när de slagits igenom dagis och sedan börjar skolan och ingen vill vara kompis med dem för att de är så jävla jobbiga. Uh.
men gud tjejer, CHILLA!!! det enda jag gör i den här bloggen är att gnälla och vara förbannad och jag har skrivit om detta ämne FLERA GÅNGER förut och då har jag bara fått medhåll – varifrån kommer all denna ilska helt plötsligt? jag anser inte att jag har formulerat mig på något annorlunda sätt denna gång eller uttryckt kränkade åsikter och förstår helt ärligt inte alls hur ni kan reagera så starkt.
@katten
jag är mkt medveten om att det finns barn med diagnoser som t.ex. ADHD, herregud, och gör samtidigt en uppskattning om att av alla jobbiga ungar jag sett i mina dagar har kanske 3 eller maximalt 5 haft en sådan diagnos. resten handlar om skrikiga ungar som inte lyssnar när föräldrarna försöker lugna dem.
och JAG VET att alla ungar inte är likadana!
och NEJ, jag tycker inte att man ska sluta producera barn!
och NEJ, jag tycker inte att man ska införa 10-årsgräns någonstans!
och JA, jag tycker att man ska ha ett socialt liv trots att man har barn – herregud, jag är väl inte dum i huvudet?!
@linn
men asså, linn, ”grov inskränkning på mänskliga rättigheter”? HOLD YOUR HORSES. det jag skriver är ju att barn som stökar ner och skriker är jobbiga – vem fan tycker inte det? jag har väldigt svårt att tro att du skulle lida dig igenom en tunnelbaneresa på en sisådär 25-30 minuter med en högljutt ouppfostrat monster som kräver mer godis och börjar vråla på sin morsa när hon försöker påtala att aptiten blir lidande och att man kanske ska äta riktig mat istället. jag tror inte att du i sådana situationer tänker på stressen som barnen nuförtiden utsätts för, de växande barngrupperna och de allt mer frånvarande föräldrarna.
och tack @Filippa för din input och tack @Josefine för att du fattar att jag inte är 100% seriös. trodde inte att jag behövde skriva ut det, vid det här laget borde man ju ha förstått sig på mitt sätt att skriva och gnälla.
Haha, alltså jag tror på allvar att Sverige kommer bli en nation of horor när vi och efterföljande tar över. Hela den här mjuka synen på barnhållning och att man ska respektera barns egna vilja har gått helt överstyr.
Det är INTE utvecklande för ett barn att få extremt mycket uppmärksamhet, bete sig exakt som det vill och forma omvärlden efter sina behov.
Jag blir helt trött när jag ser hur mina kusiner uppfostrar sina barn, de kommer bli monster.
Utan att låta som en barnhemsföreståndarinna vill jag slå ett slag (fel ordval, i know) för en fast hand i barnuppfostran. Regler och gränser hjälper mer än stjälper. För att sedan avlösas av tilltro och förtroende såklart, jag är ingen hitler.
(Såg för övrigt ett klipp på popmorsas blogg där hennes man filmat deras dotter när hon klättrar omkring på flyplatsstolar. Hade jag suttit femton meter bort hade jag varit skitsur och tänkt att DÄR skulle inte jag vilja sitta iaf.)
För övrigt är Charlie Schulman den sötaste unge jag sett! Hon har typ satt igång mitt biologiska tick tack.
@sofia
haha, en ”nation av horor”! liiiiite väl magstarkt uttryckt kanske men jag fattar verkligen din poäng och håller med dig till 100% och kanske mer därtill. jag själv fick en ”sträng” eller ”auktoritär” uppfostran, med tydliga, alltså riktigt konkreta, regler om vad som är okej och inte. detta gällde till den dagen då jag fyllde 18 år, då sa mina föräldrar i princip ”our work here is done, nu får du göra precis som du vill”. jag är helt säker på att alla mina goda personliga egenskaper, t.ex. att jag har lätt för att dela med mig och som sagt, hänsyn för omvärlden, är direkta konsekvenser av mina föräldrars fasta hand. även att jag inte drack alkohol förrän jag var myndig och inte röker kan jag också tacka mina föräldrar för, för att bara nämna ett par förhållandevis obetydliga exempel.
alltså, det är klart att man ska respektera barns egna vilja men deras vilja borde inte få vara den som styr. då kommer man aldrig få någonting gjort och varenda liten detalj i vardagen kommer att bli ett krig. när jag var liten var det mina föräldrar som bestämde vad vi åt till mat, hur många par strumpor jag egentligen fick ha på mig, hur länge jag fick vara hos mina kompisar, om jag fick eller inte fick den där leksaken/godispåsen jag fått syn på när jag var ute. jag tjatade ALDRIG. jag har inte ett endaste minne av att jag grinat och skrikit och vrålat ”jag vill haaaa deeeeeen” – mina päron bekräftar att varken jag eller bror min sysslade med sånt. vi frågade kanske snällt, en gång. var det ett nej så accepterar man det, inte världens största förlust liksom. om det var ett ja, så blev man ju glad liksom. oftast var det ju ett ja såklart, mina föräldrar är inga snåla elakingar, de hade bara etablerat sig själva som de som tveklöst bestämmer i alla lägen och jag hajade att det enda sättet för mig att få vad jag vill ha är att vara snäll och fråga.
jag tycker bara att det känns läskigt att ge för mycket bestämmanderätt till små barn, det ger ju illusionen av att det alltid kommer vara lätt att få som de vill. de kommer aldrig behöva göra något speciellt eller anstränga sig nämnvärt, det gäller bara att meddela omvärlden om vad de vill ha och vips kommer de få det. det skapar helt falska förväntningar och ungen is in for heartbreak.
jaaaa, jag vet! charlie är helt SJUKT SÖÖÖÖÖÖT. det finns en bild där alex jämför henne med sinead o’connor och på den bilden är hon fan typ det finaste jag sett (KANSKE t.o.m. finare än min lillebror taimas – asså ja!). hon har så himla ”vuxna” ögon, de ser väldigt erfarna ut på nåt sätt. haha. *tick tack*
Vänta ett tag nu. Har jag förstått det här rätt?
FN:s Barnkonvention skyddar barns rättighet att vistas på kaféer och i butiker? (linn)
Antingen inför man 10-årsgräns på ALLA kafféer eller så tillåter man barn överallt? (katten)
FN:s barnkonvention har absolut ingenting med det här att göra. Barns rättigheter är lika viktiga som alla andras men i det här fallet handlar det om FÖRÄLDRAR som vill sitta på kafé, det måste vara ytterst få föräldrar som tar sina barn till ett kafé för att BARNET ska ”få en kafèupplevelse” eller vad har du i åtanke? Att ”fostra min 2-åring i det offentliga rummet”?
Barnet i fråga har inte den blekaste om var denne är och, vågar jag påstå, bryr sig inte heller. Alex Schulman och andra föräldrar får gärna ta en fika med sin unge om de så önskar men om de inte kan förstå att deras barn KAN störa andra och respektera det, är det vi andra som är intoleranta då? Ingen skulle väl ta sin 2-åring till Facksal 3 i Stadsbiblioteket? Varför? För att det stör, oavsett om föräldern vill läsa en bok eller studera.
Varför är det helt tabubelagt att uttrycka irritation över små barn? Jag GARANTERAR att varje sanningsenlig förälder skulle erkänna att deras eget barn drivit dem näst intill vansinne några gånger under uppväxten, det är inget fel med det!
Barn kan irritera alla, något som nyblivna föräldrar desperat försöker blunda inför men förr eller senare kommer bli varse om. Problemet är att få vågar säga något, av rädsla för vad andra ska tycka.
Varför är ett fik med 10-årsgräns en omöjlig tanke? Om man, med BARNETS bästa i åtanke, kan förbjuda en 14-åring att se en våldsam film varför kan man inte ha en undre åldersgräns med den majoritet (!) som vill ha lugn och ro och en kopp kaffe i åtanke? Inte överallt, varför skulle det vara överallt? Låt butiken/kaféet välja, lattemammor och dylikt är ju en inkomstkälla för många ställen så alla lär ju inte förbjuda barnvagnar eller barn av viss ålder.
Det är precis som om alla är rädda för att uppfattas som en ”barnhatare”. Oroa er inte, man kan gilla barn hur mycket som helst men ändå erkänna deras sämre sidor. Och eftersom små barn inte kan föra sin egen talan eller ta ansvar för sina handlingar är det upp till föräldrarna att göra det, allt ansvar faller på er!
Att inte inse det, DET är det riktigt intoleranta.
jag hatar barn, men det finns säkert dom som hatar mig också. så det går nog jämnt upp.
men va fan orka med att dra upp fns barnkonvention. kan man inte bara få beklaga sig lite över alla curlade jävla ouppfostrade ungar lite? liksom HALLÅ vem tycker inte att det är störande med en skrikig bajsig unge i trånga utrymmen där man inte *kan* komma undan?
allt handlar väl om att ge barnen en auktoritativ uppfostran – både ställa krav och ge frihet på ett ömsesidigt vis. det ger en trygghet både socialt och kognitivt.
för ska man dra det till extremerna funkar ju barnuppfostran lika dåligt på båda hållen – ungar blir psycho av föräldrar som är extrema auktoriteter och bara hävdar sin makt och de blir lika psycho av föräldrar som är helt kravlösa eller ännu värre ignorerar eller visar lite engagemang.
jag ska sluta rabbla barnpsykologi (lite skadad av min utbildning) men det är inte så enkelt som att lära barn något när man uppfostrar dem, däremot så är det enligt mig föräldrarnas uppgift att få det att fungera på det sätt de tycker passar bäst.
jag har ju inte egna barn men har jobbat med en hel del ungar och att använda sig av den auktoritativa metoden ger oftast bättre resultat. När barnen förstår anledningen till ens uppmaningar och regler och de själva får ett ansvar och också får vara med att bestämma vissa regler blir arbetet så mycket enklare.
sen så beror det såklart på ungarnas personlighet, ingen är perfekt ju.
när jag blir riktigt irriterad på någon brukar jag försöka tänka att alla har sina dåliga dagar, vuxna som barn, och man får ju ha lite överseende ibland med människor fastän de beter sig som idioter.
blev jättenyfiken att läsa inlägg + kommentarer nu när du gjorde en liten årssammanfattning.
visst… barn är barn och man kan inte göra så mycket åt saken. vi som inte har egna barn har säkert kortare stubin vad det gäller ouppfostrade ungar. vi har alla varit skrikiga och kladdiga själva.
vad jag inte tål med barn + café är föräldrarna. för mig känns det som att det är päronen som förstör för sina barn. föräldrar verkar vara ganska dåliga på att aktivera dem med något med något intressant, vilket resulterar i att barnet river och sliter i allt som är nytt och spännande. det andra jag inte gillar med föräldrarna är att de sitter på caféet så länge att barnen blir otåliga och börjar gråta/gnälla. vilken unge vill sitta och lyssna på pappa/mamma som pratar med någon vän om relationsproblem i tre timmar? och till sist: blöjluktande! ni vet: förälder lyfter upp ungen och luktar ner i blöjan precis när du stoppar in en bit chokladkaka i munnen. mums.
.-= hanna’s last blog: light green =-.
ahapp, och nu sitter jag och läser 9 år gamla inlägg ist för att skriva på min uppgift.
vill bara säga: tror detta är en följd av att delfinmusik under graividteten varit så populärt.
folk blir fucked up av sånt. garanterat.