Monthly Archive for juni, 2009

DISCLAIMER: här kommer ett sånt där jättelångt inlägg som jag inte har läst igenom innan jag publicerar. det är bara känslor; ingen grammatik och ingen eftertanke.

det har börjat talas om kvinnlig humor. det började med annika lantz som i tidskriften bang (via aftonbladet) sade sin mening angående parlamentets grabbhumor. bang har tillägnat ett helt nummer åt sveriges komedienner och det har fått ett stort genomslag, vilket är lika delar fantastiskt som sjukt – ja, eller hur, ska det verkligen behövas?

men ja, det här handlar inte om jämlikhetens vara eller icke vara i nöjesbranschen. jag vet inte ens om det i grunden handlar om jämlikhet. det handlar kort och gott och humor och gränser och respekt, vänner emellan. för jag läste ett inlägg hos love sex money, och när jag skulle kommentera så märkte jag att inlägget väckte otroligt starka känslor hos mig för jag kunde inte sluta skriva. jag lämnade till slut in en kort och  bitter kommentar och tänkte ta resten här, för jag vet att det finns många som känner igen sig.

jag är nog vad kramer kallar för en man’s woman, eller som fina sofia skrev en gång, ”har liksom aldrig känt mig som en av dem”, ang. den kvinnliga gemenskapen då. det har förändrats på senare år, men i grunden finns fortfarande en osäkerhet kring det här med femininitet och samhörighet med det kvinnliga könet. därför har jag av uppenbara skäl många fler vänner som är killar, än tjejer. när jag var yngre och var mitt uppe i processen att ”skaffa mig vänner” (ni vet, man var social och nyfiken – nu är man bara lat och rätt nöjd liksom), så föll det sig ofta så att jag knöt starkare band till grabbar än till brudar. nu har jag ju några tjejer som jag verkligen älskar, som om de vore systrar till mig, men de är fortfarande inte lika många som mina bröder. så jag blev ju ”en av grabbarna”, och det är jag fortfarande, iallafall ibland. för nu när jag har landat lite i ”mig själv” (sry, hatar det uttrycket, men ni förstår vad jag menar) så har jag förstått vad det innebär att vara en av grabbarna. fördelarna är många, men jag tänker inte börja generalisera om vad som är typiskt för vänskap mellan killar respektive tjejer – det är ju olika från vänskap till vänskap. jag kan vara ”grabbig och störig” med vissa av mina tjejkompisar också, och med några av mina killkompisar kan jag sitta och ”prata om känslor och överanalysera allt” (hehe du vet vem du är).

det jag tänkte komma till är humorn. grabbhumorn. jag måste ju erkänna att jag ibland kan tycka det rätt kul att sitta och komma på så många olika ord som möjligt för det kvinnliga könsorganet; fina, fula, vackra, kärleksfulla, obscena, ologiska… det är bara smeknamn och det är bara på skämt. i sådana lägen känner jag att det är något jag kan prata om med mina systrar OCKSÅ. jag har insett att det är där gränsen går: s.k. ”grabbhumor” är inte ALL BAD, det är kul så länge jag känner att den är kompatibel i tjejsällskap också, vilket det absolut är, väldigt väldigt ofta. man har ju ofta kompisar som har samma humor som man själv har, eller hur?

däremot sker en oundviklig ”kulturkrock” när en kille blir alldeles för frimodig och oavsiktligen trampar mig på tårna genom att dra ett skämt som innerst inne i mig känns fel. jag har, efter åratal av umgänge med grabbar, lärt mig att direkt identifiera känslan och när den infinner sig har jag 3 olika alternativ:

1) låtsas att det är kul och skratta

fördel: inga konflikter riskerar att uppstå vid det aktuella tillfället + manliga egon smörjs + jag får grabbighetscred för att jag ”kan ta” plumpa skämt

nackdel: hur ska vänner kunna veta var min gräns går om jag inte säger ifrån? + min självrespekt ligger i botten

2) skratta ”ironiskt” (typ ”haaaa haaa haaaa, skitkul, verkligen”) och på så sätt markera mitt missnöje utan att behöva diskutera det vidare

fördel: inga konflikter riskerar att uppstå eftersom att jag har bibehållit den goda stämningen genom att endast säga ifrån ”på skoj”, inget bråk och tjafs, men jag har ändå sagt ifrån – litegrann

nackdel: det är svårt att ta en ironisk tillsägelse på allvar + jag har inte visat hur illa jag EGENTLIGEN tycker om skämtet och därför kan det hända igen + min självrespekt är i botten för att jag tillåter mig själv att ta såna skämt

3) markera mitt missnöje genom att uttryckligen säga ifrån

fördel: självrespekten is alive and kicking

nackdel: jag har ingen humor + jag skapar dålig stämning + jag borde ”slappna av” + jag är lättstött + jag har mens + jag ska jämt ”hålla på”

och så vidare… det enda rätta i en situation där en vän drar ett skämt som sårar en annan vän, är ju att säga ifrån. vad det än handlar om. i min vänkrets är vi otroligt politiskt korrekta/hänsynsfulla (beroende på vem man frågar) mellan varandra. ingen drar någonsin råa och elaka skämt om någon annan väns invandrarbakgrund, kropp, sexuella läggning och vanor, kläder, jobb, och så vidare. jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att någon skulle säga något som är TRULY HURTFUL om någons dialekt, klädsmak eller arbetslösa status eller whatever, och när denne sedan med allvar i rösten säger att ”det där är fan inte kul” så blir denne avsnäst på det viset som jag blir avsnäst när jag försöker visa mitt missnöje med ett kränkande skämt om tjejer, bröst, fittor, morsor, syrror eller flickvänner.

jag kan seriöst inte minnas ETT ENDA tillfälle då jag på allvar har sagt ifrån, och den plumpa skämtaren helt och hållet haft förståelse mitt missnöje och ärligt bett om ursäkt. INTE EN ENDA GÅNG har det hänt. det som vanligtvis händer är att man typ drygar sig och suckar högt och klagar över att jag inte tål nånting, eller att jag har varit tvungen att FÖRKLARA varför jag tycker att det där skämtet inte är okej.

jag har fått höra så jävla mycket skit under åren och jag förbannar mig själv för att jag inte sa till från första början. jag förbannar mig själv för att jag till och med har låtit det gå, skrattat med till vissa skämt som helt klart har varit ett övertramp och som verkligen fått mig att må illa. jag vet inte varför jag har tigit. jag har väl antagligen inte insett  värdet i att bitcha, förrän nu. under midsommarhelgen fick jag t.ex. höra ”finns  det inga singeltjejer med? trist, men aja, då behöver man inte hålla igen” – det är alltså okej för dig att vara hur jävla svinig som helst om de enda tjejerna som är med har pojkvän, eftersom det ändå inte finns någon chans för att du ska score:a. man behöver alltså bara respektera tjejer om det finns en chans att du ska ligga sen. skit i dina tjejkompisar till exempel. de kommer ju inte bjuda till så de kan ju bara hålla käften. sen så fick jag vid ett annat tillfälle höra att mig behöver man minsann inte ”göra sig till” inför, ”annahita är en av grabbarna, henne kan man säga vad som helst till”, ungefär. i såna situationer blir jag bara så jävla paff – vet ni ingenting om mig? känner ni mig överhuvudtaget? det är ju jag som är feministen/bitterfittan i gänget, ni ska tassa på era fucking tår kring mig!

jag förstår att det här låter aggressivt och det är det kanske. men det är liksom ingen attack mot alla mina killkompisar; det är mer en trött uppmaning till ett fåtal pojkar med mognadsproblem. långt ifrån alla beter sig på detta sätt. jag har killkompisar som aldrig någonsin dragit äckliga, värdelösa gubbskämt som sårat mig, inte ens yttepyttelite. generellt kan jag t.ex. säga att de som har flickvän har full förståelse. och de som faktiskt beter sig på detta sätt gör t.ex. aldrig det när vi är på tu man hand; då svävar vi i en könlös och gränslös, ömsesidig och respektfull vänskap. jag tror inte att de ens VÅGAR dryga sig om de är ensamma med mig, för att man innerst inne vet att jag hyser ett starkt ogillande mot sån attityd. men så fort det är EN annan kille ansluter till sällskapet som detta gränslösa upphör, och istället för att det är tre vänner som umgås så är det en tjejkompis och två killkompisar som umgås, och då är rollerna helt förvrängda och jag är den som ska skämmas för min dåliga attityd. det är liksom den manliga gemenskapen som drar fram den låga karaktären. den karaktären som inte förstår att jag blir ledsen på riktigt när ni beter er som skitstövlar.

så när får man säga ifrån, vänner emellan? jag har aldrig bett om att vara ”en av grabbarna”, om det ska betyda att jag måste svälja vilka skämt som helst. jag har aldrig sagt att jag ”gnäller” när jag säger att man måste respektera mina gränser, som typ vissa andra tjejer gör: ”hehe sorry om jag var bitchig igår, jag var bara lite gnällig och mensig – no hard feelings va?”.

jag vill bara ha den typen av vänner som jag själv hoppas att jag är: kärleksfull, respektfull, lyhörd. jag skulle ALDRIG snäsa av en kompis sådär, om jag har sårat denne, även om det bara var ett skämt. jag skulle aldrig i mitt liv bli sur eller anklaga denne för att skapa dålig stämning. jag vet inte ens om jag överhuvudtaget skulle dra det där skämtet om jag visste att det kunde såra. vissa verkar ju leva efter devisen ”när man är nära vänner kan man skämta om allt”, och det är ju sån jävla BULLSHIT. när man är nära ska man SKÄMMAS ÖGONEN UR SIG när man kränker sin vän.