i trygghetsnarkomanernas land

jag håller på att läsa i trygghetsnarkomanernas land av david eberhard. han är överläkare på s:t görans psykakut och är väl annars känd som mannen som fullkomligt ballade ur på konstfacks anna odell för att hon typ trivialiserade hans yrke? minns inte riktigt hur det var, men han skötte det inte riktigt snyggt just då.

dock är den här boken helt annorlunda. den, ja… vidgar vyerna. på fler än ett sätt. boken utgår ifrån tesen om att en av anledningarna till den dramatiskt ökande psykiska ohälsan hos unga människor beror på att de har vuxit upp i en vadderad tillvaro i ett alldeles för tryggt samhälle; att de således inte har stött på särskilt många motgångar och alltså är väldigt dåliga på att hantera dem i vuxen ålder.  de vet helt enkelt inte hur man bär sig åt. de skriver in sig själva på psyket när det tagit slut med pojkvännen eller flickvännen, när de har fått sparken eller inte klarar skolan – motgångar som de flesta borde räkna med att de kommer uppleva och som man som människa mer eller mindre ”borde” kunna hantera utan att bryta ihop.

”Om man inte utvecklar ett normalt sätt att värdera risker och en rimlig känsla för vad som är ett verkligt psykiskt trauma kommer varje mindre motgång att kännas outhärdlig och ge sår i själen som aldrig läker.”

och det låter ju inte som totalt nonsens i mina öron. dock stinker han av alldeles för nyliberala undertoner för att jag ska kunna svälja hans budskap med hull och hår, men nog sätter boken griller i huvudet på en – faktum är att den genomsyrar hela ens tillvaro. jag KAN inte sluta tänka på den; överallt ser jag tecken på att eberhard har rätt och jag vill bara springa fram till människorna, skaka liv i dom och skrika ”RYCK UPP DIG DIN JÄVLA SILLMJÖLKE!”. men så gör man ju inte.

som idag på jobbet till exempel. runt kaffebaren har vi en glasvägg i midjehöjd som skiljer av vår servering från resten av omgivningen, som ett staket liksom. och så var det en liten knodd som inte såg glaset och sprang rakt in i det, tjong sa det. det är pansarglas så det sprack inte eller så, ungen var bara omtöcknad, förvånad och gnällde lite för att han ju slagit i huvudet – inget konstigt med det. det är ju bara att borsta bort dammet och tulta vidare, det fattar ju alla barn. men – ungens morsa ba ”ursäkta hallå!”, och det var ungefär där jag insåg att jag inte skulle gilla henne. tilltalar man mig på det där sättet så har man liksom bevisat att man inte förtjänar gott bemötande i retur (speciellt inte om man inte ens är en kund utan bara förbipasserande). sen sa hon att hon tyckte att vi borde ha tydligare dekaler på glaset så att ingen ”olycka” inträffar. jag försäkrade henne om att det är förstärkt pansarglas och inget farligt kommer hända om man råkar stöta till det, men det ville hon inte höra. hon menade nämligen att det är mitt ansvar att hennes blindstyre till unge rusat in i glasrutan, tjongat i skallen och nu sitter och whinar i vagnen. och att tjonga i huvudet litegrann minsann kvalificeras som en olycka. jag ruttnade inombords, men tänkte också att det är fan en jävla tur att vi inte befann oss i USA, annars hade jag och/eller min arbetsgivare snart suttit med en fet lawsuit i handen… jag orkar inte med såna människor, som inte kan förlikas med tanken på att deras barn OUNDVIKLIGEN kommer ramla, bränna sig, få bulor och skrubbsår, skära sig, få kallsupar och annat som är obehagligt – de tror liksom att om deras barn på något sätt skadar sig så är det direkt föräldrarnas ansvar och att man är en dålig förälder om ungen kommer till dagis med plåster på knäna. FATTA. BARN BLIR SJUKA. BARN GÖR SIG ILLA. THAT’S WHAT THEY DO.

jag är helt övertygad om att det är den här boken som har drivit detta tankesätt till sin spets, jag har bara fått vatten på min kvarn och blir alltmer på det klara med hur jag själv kommer försöka vara som förälder. mina barn ska få smaka på livet. mina barn ska få skryta om sina ärr på knäna från när de ramlade på cykeln i somras. mina barn ska fatta att livet inte är 100% sweet. det låter kanske hårt, men det ÄR det fan inte. det är bara sunt förnuft. man ska fan inte snacka om livserfarenhet om man aldrig ens har bränt sig på spisplattan eller sprungit in i en glasvägg. eberhard låter också lite väl hård och seriös ibland, men det känns det bra att han ibland antyder att han faktiskt kan ta det hela med lite humor;

”Det man gör i dagens skola är inte att producera stjärnelever av de mindre studiebegåvade. Istället förefaller skolan syfta till att försöka dölja för eleven att denne inte klarar sig så bra genom att ignorera att så är fallet. I detta påminner skolan mest om en äldre tant som färgar sitt gråa hår i en ”vacker” röd färg för att folk ska tro att hon är 35. En färg som ingen människa under 55 överhuvudtaget skulla kunna få och som bara förstärker intrycket av att tanten är minst 100 år gammal.