Slutet av köpstoppsåret 2019

Konsumtionens förtrollning bryts så lätt

Jag checkade in precis i början av köpstoppet för att få ordning på tankar och insikter jag haft eller saknat. Ett tydligt minne jag har från den här tiden är hur pass förvånad jag var för att det gick så lätt, redan efter två månader. Jag och många med mig hade tydligen på förhand bestämt att köpstopp är en rejäl utmaning som kräver en ansträngning, som att sluta röka kanske. Rutinshoppandet är naturligt att vi knappt kan föreställa oss ett liv utan det. Men konsumtionens förtrollning bryts lätt, det är en av de tydligaste lärdomarna jag haft under året. [Whinar.se: Lärdomar efter 50 köpfria dagar]

Pengar har jag också tänkt väldigt mycket på, på hur laddat det kan vara att prata om dem, i sig själva och även i förhållande till köpstopp. Jag skrev på Instagram att jag första månaden hade 7000 kr mer på kontot än vad jag brukar ha en genomsnittsjanuari, ja det är mycket pengar, jättemycket pengar. Jag har en schysst lön, så det gör ju sitt förstås. Men faktumet att jag ens hade pengar över de sista dagarna i januari är helt nytt för mig. Jag bryr mig mer om mina pengar nu också, jag värderar dem högre. Det har givetvis också att göra med att jag länge var sjukskriven och därför hade en lägre inkomst – sambandet mellan arbete och pengar blev tydligt på ett nytt sätt, det var väldigt… ja, uppfriskande.

Jag verkar tidigare ha betraktat min inkomst som något som ska hålla mig flytande till nästa gång jag får pengar, och om det finns pengar över kan jag hitta sätt att spendera dem. Jag brukar tänka på vissa av våra medtrafikanter ute på vägarna., ni vet de där hetsiga jävlarna. Trafiken flyter på bra och det finns ingen kö – men ändå är det nån oajas som alltid måste jaga in avståndet till bilen framför. Ni vet vilka jag menar va? Jag tänker alltid att det måste vara synd om den som är så jäktad att den måste fylla ut alla marginaler. Det kan jag tydligen inte översätta till min egna inkomst; allt ekonomiskt avstånd till nästa lön jagades ikapp nästan tvångsmässigt.

Några punkter på rak arm

Sparandet som i början av januari uppgick till 7 000 kr var i november uppe i 43 000 kr. Detta är alltså utöver mitt ”vanliga” buffertsparande som jag tragglat med i många år men aldrig riktigt fixat. Så jag hade alltså 43 000 kr mer än vad jag hade haft om jag inte hade tagit ett aktivt beslut att förändra mina konsumtionsmönster.

Jag hade möjlighet att göra något som jag velat ge mig själv i många år: en ögonlaseroperation. Är inte det min bästa idé hittills? Det kostade 24 000 kr, en för mig hisnande summa när jag ser den samlad sådär – men jag hade tydligen inte reagerat på samma sätt om jag shoppat loss på random krafs under några månader. En laseroperation som ska resultera i en permanent korrigering av mitt synfel är ett helt rimlig grej att lägga asmycket pengar på.

Köpsuget är fortfarande minimalt i jämförelse med tidigare år. Nästan ingenting får mig att vilja spendera pengarna jag arbetar för; det ska i så fall ge en sån jävla bra utväxling att värdet typ måste överstiga det belopp jag spenderat. Typ värdet av att återställa sin syn… det är långt mycket större än 24 000 kr. Det är nästan ovärderligt egentligen.

Jag har dock övermannats av svåra köpsug vid några tillfällen under året. Då har jag istället skrivit ner det på en lista, med syfte att efter köpstoppet påminna mig själv om vad jag ville köpa under 2019. Listan är hyfsat lång nu, men när jag tittar på den idag är det typ tre saker jag fortfarande är intresserad av; en soffa, en sidenpyjamas och Den Sista Väskan, alltså den jag ska ha under decennier framöver så jag slipper köpa igen. Det kanske blir t.ex. en svart Fendi Peekaboo.

Ingen av mina farhågor har besannats; jag har varken avbrutit köpstoppet, ersatt med nån annan konsumtion, eller känt att det varit en enda lång plåga. Att ”gå in i affärer” känns så främmande. Jag brukade gilla att gå runt och botanisera i sminkdiskarna, men det har tappat sin attraktionskraft för att jag genom mitt skönhetsbloggande har insett att allt är samma sak. Det finns ingen magi längre.

Vi kör ett år till!

Det är också helt omöjligt för mig att återgå till my old ways. Nästa år kommer jag testa en ny variant av köpstopp, men jag är inte helt säker på hur det ska se ut ännu. Funderar på om det skulle bestå av ett visst antal tillåtna köp, t.ex. 12 varor under året, varav max 3 får vara nytillverkade.

Det känns lite intressant, non?

En läsare efterlyser

Ja detta är väl en humble brag om något, men det finns också en relevant fråga. Som jag inte kan svara på, eftersom att jag knappt hinner läsa bloggar längre.

Har ni bloggtips till Johanna? Bloggar om samhällsfrågor, konsumism och så? I så fall får ni gärna dela med er!

Snart är det ju för övrigt dags för bokslut. Året är snart över, köpstoppet är snart över, allt går gått så snabbt!

I’d like to think that oysters transcend national barriers – Om Pink Floyd, mansbeauty och plötslig dödsångest

Man måste dela med sig när man hittar skatter på internet. Här är en intervju från 1972 när fyra ystra duderinos annars kända som Pink Floyd flamsar runt i en studio, dricker öl och äter ostron. Om jag förstått det rätt är det filmat när Dark Side of The Moon spelades in. Klippet sätter igång massor i mig.

Det är för det första svårt att ta in att de här glada, vanliga sKönA rOcKmÄNnEn är mitt uppe i att skapa något av det absolut största, livsförändrande stycket konst som finns tillgängligt idag. När Dark Side of The Moon släpptes blev det också världens mest sålda album och som sådant markerade det Pink Floyds absoluta zenit. Hur fan toppar man ens Dark Side of The Moon (vsg för Spotifylänk förresten)? De åstadkom åtminstone två riktigt jävla ultrabra skivor efter detta – men de överträffade aldrig Dark Side – och bandets förfall som slutade i en kollaps av romerska mått började tydligen redan här. Resten är (interna-gräl-splittring-av-bandet-stämningar-i-domstol-flera-decennier-långa-konflikter-och-nedstigning-i-medelmåttighet) historia. Men Dark Side finns bevarad till eftervärlden och den är som… oj, varning för pretentiösa Annahita… musikalisk arkitektur, en katedral. Det rymmer så väldigt mycket, till exempel kapitalism, krig, förlust, berömmelse och psykisk ohälsa.

Sinnesförändrande – för mig helt livsavgörande – magisk.

Men det finns ju inget övernaturligt med de här fyra snubbarna från Cambridge, med de snobbigaste av engelska dialekter också. Allt pekar på att de är pappor till låtarna i den där världsberömda prisman, och det har alltså inte alls uppstått av sig själv djupt inne i skogen, mellan stjärnor på vinterhimlen eller ur ekon i en bergskedja. Det har tvärtom blivit till med vanliga jävla mikrofoner, sladdar, papper & pennor, instrument, skruvande på mixerbord och skivbolagschefer som signerar nånting och betalar för studiotid på Abbey Road Studios.

Så väldigt banalt.

För det andra slås jag av hur hänsynslös tidens gång är, och att det nästan är lite jobbigt att se dem såhär. I sena 20-årsåldern, eller precis fyllda 30, i sin absoluta prime både kreativt och utseendemässigt. De blir inte mer vackra och livfulla än såhär. Härifrån är det bara utför, även om det går långsamt.

Utseendet längst till höger..? Usch, det kan inte vara bra för hälsan att ha ett sånt ansikte.

Mansbeauty glädjer mig och jag försöker ofta precisera vad det betyder, alltså hur mansbeauty ser ut. Jag har hittills konstaterat att det inte är det minsta svårt att fastställa vad som är skönhet i kvinnor (skräll), men jag har också förstått att det för mig verkar vara ganska likt det jag hittat i mansansikten. Hy, benstruktur, ögon, proportioner, enkelhet, blodfullhet. Det som återstår av deras ansikten idag är ögonen.

Det är inte ofta jag får dödsångest, eller ens tänker på döden. Men det där klippet får mig att tänka på att varenda jävel, även jag, kommer vissna ner och försvinna. All skönhet, poff, borta för alltid.

Skärp er nu, Skincity

Handelsanställdas förbund har en utmärkt tidning som heter Handelsnytt. Den tycker jag att alla borde läsa, speciellt om man vill veta vad som pågår i de företag där man handlar sina kläder, skönhetsprodukter, och så vidare.

I deras nya genomgång av kollektivavtal hos stora e-handelsföretag framgår bland annat att Skincity fortfarande inte har kollektivavtal. De påstår fortfarande att det inte finns någon efterfrågan för det. *le sigh* Det är också ironiskt att bolaget fortsätter att hävda detta, eftersom att JAG VET att de anställda visst vill ha kollektivavtal, har velat ha det länge och dessutom påtalat detta. Det är inte så klädsamt, att som arbetsgivare ta på sig rollen som språkrör för de anställda och mena att man har rätt att föra eras talan. Särskilt om man… ja.. ”ljuger” är ett starkt ord, men… utgår ifrån alternativa fakta, haha. 🤪 [Handelsnytt: Därför nobbar framgångsrika e-handlare kollektivavtal] [Whinar.se: Hur vet man vad som pågår bakom kulisserna i skönhetsbraschen?]

Jag beklagar Skincitys motsträvighet och arrogansen mot medarbetarnas önskemål – det är trots allt inte mycket begärt att få kollektivavtalets trygghet och stabilitet när man jobbar på ett av branschens absolut mest framgångsrika bolag. Pengar finns. Skincitys vägran börjar bli larvig och jag förutsätter att de gör det enda rätta, speciellt med tanke på att allt fler som jobbar inom e-handeln går med i facket. [Handels.se: På jobbet: Om kollektivavtal] [Unionen.se: Kollektivavtal gör jobbet bättre!] [Handelsnytt: Facket lockar fler medlemmar i e-handeln]

Puss och/eller kram!

Uppdatering

Jag fixade länkarna i inlägget, så de leder inte längre till samma sida allihopa… hurra…

Man mår bra

Här har jag ett inlägg att bjuda på, med ett ytterst hemmatvinnad röd tråd. Vi säger att temat är köpstopp och att må zen.

Jag har under våren deltagit i en kurs som heter BeChange, som handlar om att minska sin klimatpåverkan och klimatångest och samtidigt höja sin livskvalitet. Det var, kort sagt, väldigt givande. Stockholms Stads satsning Klimatsmarta Stockholmare pratade med eder edsvurna – se nedan:

Kan man leva ett fullödigt liv utan nya stuffs?

Og den lille lænk

Och jag vill slutligen tipsa om en fin liten länk. Forskare vid University of Arizona har kommit fram till att man inte blir lycklig av konsumtion. Och vi ba ja det visste vi ju redan men det är väl bra att få det bekräftat med solid vetenskaplig metod. Hallååå. Läs i Aktuell Hållbarhet: Minskad konsumtion bra för planeten och lyckan.

𓅰 𓁈