Hur vet man vad som pågår bakom kulisserna i skönhetsbranschen?

Okej, så du känner dig desillusionerad efter mitt förra inlägg och ba MEN ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH hur ska man göra för att konsumera på ett hållbart sätt om man bryr sig om fackliga och sociala frågor och gillar beauty? Till att börja med vill jag understryka följande: jag anser inte på något enda sätt att det är fel att bry sig om t.ex. djur och deras levnadsvillkor, eller människors miljöpåverkan. Jag har i och för sig inte fått några besvikna kommentarer eller synpunkter om det, men när jag själv läser min förra text tycker jag att en lite väl raljerande ton framträder, mot typ veganer. Självfallet är det rätt att ställa krav på företagen i detta avseende, ja exempelvis kan man väl känna att det inte är alltför mycket begärt att de inte ska exploatera djuren på det sätt som många gör nu, för något så överflödigt som kosmetik och hudvård. En omtanke om djur och miljö utesluter liksom inte ett engagemang för fackliga frågor och villkoren i branschen, men den delen av diskussionen existerar helt enkelt inte.

Om att ”konsumera etiskt”

Jag vill samtidigt understryka att det inte finns något som heter etisk konsumtion i ett kapitalistiskt samhälle. Nära nog all konsumtion på marknaden sker på bekostnad av någon annan, vare sig det är människor, djur eller planet. Det är bara att tugga i sig. De förändringar man kan få till genom att anpassa sina inköp efter vilka aktörer som beter sig schysst är små och försvinnande få, bland annat för att marknadsekonomins förmåga att skapa ett hållbart samhälle endast fungerar i teorin. Det ekonomiska intresset tillåts helt enkelt trumfa allt annat (se t.ex. ”vårdbranschen” och ”skolbranschen”, helvete vad ovärdigt att man ska få tjäna pengar på det). Man kan inte förändra samhället enbart genom att välja bort vissa varumärken eller produkter i varukorgen, utan det krävs också politiska verktyg. Och det finns ingen märkning man fullt ut kan lita på. ”Joho, Fairtrade!” tänker du. Nähä, säger jag, tänk igen – det finns flertalet studier som tydligt påvisar att Fairtrade-systemet har en försumbar effekt på kaffeodlarna, och faktiskt är en av de mest ineffektiva sätten att minska fattigdom. Enligt FN är det mer effektivt att satsa på hälsa, allmän och fri utbildning, jämställdhet och demokratiutveckling – ja alltså politik! What a shocker! Det har t.ex. visats att av de extra 50 cent som kaffedrickare är beredda att betala för en schysst producerad kopp kaffe, hamnar bara 0,3 cent i fickan hos producenterna… Värt… Det är nästan som att Fairtrade är mer av en fåfäng medalj som cyniska företag använder för att sälja produkter… [Huffington Post: 10 reasons why Fairtrade coffee doesn’t work] [Wikipedia: Fairtrade debate]

Samtidigt! Obs! Återigen! Vill jag understryka! Att det inte FEL att välja veganskt/Fairtrade/whatever, framför konventionell dito! Inget fel alls! Det jag försöker få fram är att det INTE RÄCKER. Utöver marknadsekonomins tillkortakommanden beror svårigheterna för konsumenter att ensamma åstadkomma förändring också på att information är begränsad och inte alltid pålitlig. Vi har hel enkelt svårt att få reda på hur det faktiskt ligger till bakom kulisserna.

Tidningen Handelsnytt

Det fackförbund som organiserar stora delar av skönhetsbranschen är Handelsanställdas förbund. Handels organiserar bl.a. de som arbetar i detaljhandeln och inom skönhetsvård. Alltså alla de underbara människorna som masserar våra trötta ansikten, klipper våra slitna hår, hjälper oss att prova ut en ny foundation, parfymnördar med oss, flabbar med oss när chefen inte är där, packar våra ordrar vi klickat hem på nätet, fixar våra naglar, plockar våra bryn, hjälper oss att hitta hudvård som passar oss, besvarar alla våra konstiga frågor med änglars tålamod, häller obscena mängder samples i våra påsar, lägger grova syrapeelings och städar upp vår hy, lägger asmycket tid på att sminka oss i smyg när ingen annan kund är i butiken… all while ståendes på hårda golv åtta timmar per dag, med felfritt sminkade ansikten, och en synes outtömlig människokärlek to boot. Ni vet alla precis vilka jag pratar om, eller hur?! Vi har alla otaliga exempel på tillfällen där vi i kontakten med dessa underbara människor lämnat med ett leende på läpparna; de HAR NÅT! Och vi älskar dem! Deras fackförbund har en alldeles utmärkt tidning som heter Handelsnytt och de har en regelbunden bevakning och rapportering om arbetsmiljö, ny praxis från Arbetsdomstolen, förhandlingar och skitintressanta reportage. Handelsnytt har bl.a. rapporterat om att KICKS avskedade en medarbetare för att hon tog hem varuprover i små plastburkar, ja t.ex. foundations och krämer och sådär – för att hon vill ha kunskap om produkterna hon säljer till kunderna. Det tyckte KICKS var grund för avsked. 🙂 Parterna förliktes innan målet hann prövas i Arbetsdomstolen, butikssäljaren fick inte behålla jobbet. [Handelsnytt: Tog hem varuprov – fick sparken] [Arbetsgivaren har fått rätt i 3 fall av 5]

Handelsnytt

I Handelsnytt framgår också att Skincity inte har kollektivavtal, vilket gör mig både förbannad och ledsen, och jag vet att ni känner likadant. Jag har varit i kontakt med Annica ”hudspecialisten” Forsgren Kjellman, dvs. grundaren av Skincity, och även deras HR-chef, för jag vill ge dem the benefit of the doubt. Vem vet, kollektivavtal kanske är på gång? Eller har de bara inte tecknat för att de inte riktigt vet vad det innebär? Man måste ge folk chans att göra rätt för sig, speciellt om man vet att de inte är helt bäng i kolan. Tyvärr bekräftar de att de saknar kollektivavtal, med motiveringen att varken de eller deras medarbetare, enligt de själva, ”ser något behov av det”. De hänvisar till medarbetarundersökningar som visar på att anställda hos Skincity är jättenöjda. Men de svarar inte på frågan om varför det automatiskt tar bort behovet av kollektivavtal. Och jag ställer mig tveksam till om det i dessa medarbetarundersökningar finns en fråga som typ ”Vill du omfattas av kollektivavtal som bl.a. ger dig garanterade årliga löneökningar, schysst pension, arbetsskadeförsäkring, livförsäkring, OB-ersättning, övertidsersättning, mertidsersättning, föräldralön och ökat inflytande i arbetet?”, och att medarbetarna svarat ”Nej”… Ingen arbetstagare som får kollektivavtalet förklarat för sig tycker att det är onödigt. INGEN. I branschpress skrivs det samtidigt om en rekordomsättning på hundratals miljoner kronor. Nyligen rapporterades också att grundarna sålt 70 % av aktierna i Skincity till detaljhandelsjätten Axel Johnson AB, som också äger bl.a. KICKS och Dustin. Det är inte direkt som att Skincity balanserar på ruinens brant och måste spara varenda krona nu, om en säg. I vår korrespondens är de iallafall noga med att lyfta fram denna klassiker; de ”benchmarkar ständigt mot branschen” för att kunna erbjuda ”marknadsmässiga villkor” – jaha men vad hindrar dem från att faktiskt teckna kollektivavtal då???? Jag får inget svar på det, inte heller på en direkt fråga till HR-chefen. [Svensk Handel prisar avtalslösa företag] [E-handel: Så nådde Skincity-grundarna 180 miljoner] [E-handel: Skincity-grundarna säljer – tar in ny majoritetsägare]

I Handelsnytt kan vi också läsa om att mycket framgångsrika och väletablerade företag i modebranschen, Acne Studios, Hope, Dagmar och Rodebjer, saknar kollektivavtal. Av artikeln att döma är det också ett aktivt val, snarare än att det uteblivit av okunnighet (inte för att det är bättre men ja), precis som i Skincitys fall ovan. Jag handlar inte av dessa varumärken så länge de saknar kollektivavtal. Handelsnytt nämner i samma artikel att det finns många aktörer i branschen som faktiskt har kollektivavtal, bl.a. Tiger of Sweden och Whyred. Good on them! De goda exemplena måste lyftas fram mer. Jag droppade 2000 spänn på Tiger of Sweden senast i somras. [Modespecial: 4 av 10 designföretag saknar kollektivavtal]

Andra goda förebilder som Handelsnytt skriver om är Lyko, som växte lavinartat för ett par år sen och fick både kollektivavtal och en lokal fackklubb. Rakt av ljuvlig läsning. Förstår inte varför företagen inte lyfter fram detta mer i sin marknadsföring? Det ligger ju ändå i konsumenternas intresse, om inte annat, att en del av de pengar de spenderar på företagen går åt att säkra schyssta villkor, trygga försäkringar och bra pensioner åt de som jobbar där. För det är tydligen inget man kan ta för givet längre. Skönt ändå att det finns ett e-handelsalternativ för oss som både är hudvårdslovers och fackkärringar. 😉 [Fackkämpar mitt i e-handelsboomen]

Schyssta Listan

Om du lyckas få Schyssta Listan att funka kan du också använda dig av den. Det är en digital tjänst på Handels hemsida, som är en karta med utmarkerade företag på Handels avtalsområde (dvs. detaljhandel och skönhetsvård) som har kollektivavtal. Jag har inte riktigt fått det att flyga på min dator eller i mobilen, men det beror nog på mig.

handels.se/schysstalistan

Låt dem veta

Utöver att läsa Handelsnytt och följa dem på Facebook tänker jag också att man faktiskt kan kontakta dem med önskemål om fler artiklar och reportage om skönhetsbranschen. En tidning vill inget hellre än att bli läst, och ett fackförbund vill inget hellre att folk, medlemmar som icke-medlemmar, ska bry sig om frågorna de driver.

Även om jag i början av denna text konstaterat att man inte förändrar samhället enbart genom sin konsumtion tror jag ändå att företagen behöver veta vad konsumenter tycker är viktigt. De talar i regel ett enda språk och det är olika dialekter av Förlorade Eller Vunna Kunder. De har ju t.ex. snappat upp att feminism är so hot right now och försöker slå mynt av det genom att trycka mysiga girl power-budskap på t-shirtar. All trendrapportering pekar i samma riktning; kunder är MYCKET mer medveten om konsumtionens påverkan på liv och miljö, så när vi ändå har deras öra kan vi väl fan skrika om detta också. Det funkade för att få Linas Matkasse att teckna kollektivavtal, och i den här intervjun säger de uttryckligen att det berott på önskemål från kunderna. Därför skadar det inte att ibland vara den där cringey PK-kunden på skönhetsföretagens Facebooksidor, i olika skönhetsforum, på bloggar och i butiker. Det är värt ett försök, om inte annat som en kärlekshandling till de som arbetar på golvet i den bransch som vi ju trots allt älskar.

Har ni andra tips är ni så sjukt välkomna att skriva i kommentarsfältet. Om ni har information eller egna berättelser om företag i branschen och hur de behandlar sitt folk får ni också gärna dela med er!

Allting utom mänskliga rättigheter

Idag är det närmast norm att stora delar av skönhetscommunityt (som jag tänker mig består både av skribenter, influencers och konsumenter) förankrar sitt skönhetsintresse och -konsumtion i någon etisk eller social fråga. Många är t.ex. veganer eller föredrar produkter som anses vara ”cruelty free”. Andra söker med ljus och lykta efter de bästa ekologiska beautyprodukterna, antingen för att de vill minimera ”gifter” i sin vardag eller för att de försöker konsumera med så låg miljöpåverkan som möjligt. Sen finns det de som försöker förmedla en slags konsumtionskritik – vissa kallar det för minimalism – många gör det som nån mindfullnessgrej och andra ur ett slags antikapitalistiskt miljöperspektiv (men det känns ofta som en tröstlös/idiotisk kamp, speciellt som skönhetsbloggare, jag känner mig ganska ofta som en idiot). Från mitt hörn av internet uppfattar jag de två förstnämnda frågorna som de som ges överlägset mest utrymme; veganskt/cruelty free, samt ekologisk beauty.

Med jämna mellanrum läser jag också inlägg i olika forum om vilka skönhetsmärken folk undviker att köpa och varför. Föga förvånande undviker många varumärken som inte är veganska eller som testar på djur. Många undvek också företag som Jeffree Star Cosmetics, Gerard Cosmetics, Z Palette och Lime Crime p.g.a. hur företagsrepresentanter har betett sig eller inte betett sig – ofta med ageranden med inslag av trakasserier mot kritiska influencers eller konsumenter, och även grovt rasistiska och misogyna uttalanden. [Seventeen: Z Palette Will NOT Apologize for Their ”Bullying” Instagram Comments]

Andra hade reagerat på Benefits och Urban Decays osmakliga och taktlösa marknadsföring:

Att använda ordet ”yuck” i marknadsföring för skönhetsprodukter är… i bästa fall barnsligt.
Och produkten med namnet Razor Sharp Eyeliner marknadsförs med horisontella streck på en handled.

Andra undviker Kat von D utifrån kritik för vissa nyansnamn, som läppstiften Underage Red och Lolita, som kritiker menar romantiserar pedofili och sexualisering av flickor. Även nagellacksmärket Smith & Cult nämns i problematiska-produktnamn-sammanhangen, för en eyeliner som heter Wax Spastic. [Kat von D:s Facebookinlägg angående Underage Red] [British Beauty Blogger: Smith & Cult: Just offensive]

Detta illustrerar tydligt att konsumenter ställer rejält höga krav på sina favoritmärken. De förväntar sig inte bara kvalitet, de vill också att varumärkena ska spegla och efterleva deras egna etiska värderingar, på detaljnivå. Man kan och bör alltid problematisera illusionen om ”etisk konsumtion” i ett kapitalistiskt samhälle, jag tror nämligen inte att det existerar. Men å andra sidan är det inget fel med att bry sig om vad man köper. Det är alltså i sig en positiv utveckling, även om det ibland blir lite väl nitiskt kring detaljer så att man glömmer att analysera och kritisera helheten. Det förekommer t.ex. att folk pratar om att de ”har för sig” att ”bolag x har gjort si och så”, men att de ”inte har några källor på det” – det finns alltså en otrolig entusiasm kring att hitta vart beautybranschens begravda hundar och garderobsskelett ligger gömda. Det kan räcka med ett löst och obekräftat rykte för att konsumenter ska dra öronen åt sig.

Djurrättsfrågans särskilda status speglas bl.a. i den riktiga shitstorm som pågått kring kosmetikjätten Nars tillkännagivande att de beslutat att ta sig in på den kinesiska marknaden – vilket innebär att de kommer börja testa på djur. Deras sociala medier översköljdes av förbannade och besvikna kunder, ja det var en ren fröjd att se! Samma hände nyligen när Deciem, företaget bakom megahypade The Ordinary, meddelade att djurtestarna Estee Lauder Companies investerat i dem. [Logical Harmony: Is NARS cruelty free?] [Deciem The Abnormal Beauty Company:s Facebookinlägg]

Men. Något jag saknar i allt detta engagemang är de mänskliga rättigheterna, och framförallt fackliga frågor och arbetares rätt till sund arbetsmiljö, facklig organisering och en schysst lön. Detta diskuteras nästan aldrig, trots att problemet med exploatering av arbetskraft i skönhetsbranschen, både hemma och utomlands, är ett enormt problem. Många känner till att mica, ett skimrande mineral som är vanlig i sminkprodukter från i princip alla märken, utvinns ur illegala gruvor i Indien, med hjälp av barnarbete under slavlika förhållanden. Organisationer befarar att ca 5000 barn är inblandade i micautvinningen. Fem tusen barn. För skimriga pigment. [Al Jazeera: Ugly truth behind global beauty industry]

Inom beautyvärlden rapporterades det brett förra hösten om sheet mask-skandalen, där sheet masks viks för hand i sydkoreanska och taiwanesiska arbetares hemmiljö, under osanitära förhållanden och till skrattretande låga löner. En leverans av 1200 arkmasker gav ungefär $3,21 i betalning. [Racked: The sheet mask sanitation scandal rocking the k-beauty world]

Lipgloss Bitch på Twitter, 26 juni 2017

Väldigt många nåddes av nyheten att svenska IsaDora behandlade sin personal i Malmö som boskap, med hot om våld – och förhållningsregler om att man inte får kritisera arbetsgivaren utåt. Jag har inte skrivit ett dyft om IsaDora sen jag nåddes av denna nyhet –  jag har avstått från pressutskick och bloggevents – de har ingenting i min blogg att göra. Jag har konsekvent svarat ungefär såhär när de fått nån ny PR-person, men de tystnar ju alltid efter att de fått detta svar.

Det har alltså gått två och ett halv år sen just denna mailväxling, det är fortfarande helt tyst. Jag har kontaktat Handelsanställdas förbund för att uppdatera mig om läget på IsaDora, eftersom att jag tycker att det ligger i mitt och ert intresse, jag kommer skriva närmare om det framöver. Men, utöver jag och min fellow fackkärring Feline, som en gång i tiden drev den underbara nagelbloggen Alizarine, var det inte alls särskilt många som tog detta på tillräckligt stort allvar för att ens nämna det i sina bloggar. Eventuellt att Fröken Rosa kan ha nämnt det, men arkiven verkar vara raderade. [Sydsvenskan: Anställda knäcks på sminkjättens golv] Varför fortsätter folk att konsumera IsaDora:s produkter?

The New York Times skrev för ett tag sen en skitbra reportageserie om arbetsförhållandena för de anställda i alla tusentals nagelsalonger i staden. I mer än 150 intervjuer framträder bilden av en industri som inte bara överlever, utan blomstrar, PÅ GRUND AV exploatering av framförallt unga kvinnor från Asien och Sydamerika. De arbetande avlönas under miniminivån (om de ens får betalt) (ibland måste de själva betala för att få komma in på en salong och jobba), står under konstant kameraövervakning, tvingas arbeta 66-timmarsveckor, förnedras med bestraffningar som indragen dricks och andra disciplinära åtgärder, även fysiskt våld. Nagelsalonger poppar upp lite var stans även här i Sverige, och bemannas ofta av samma grupp som i New York; unga som inte talar språket. Helt utelämnade till arbetsgivarens goda vilja. Tror ni de har bättre arbetsvillkor än i New York? I Stockholm finns många nagelsalonger där man kan få en manikyr för 300 kr, priset borde tala sitt tydliga språk. Efter moms, skatter och arbetsgivaravgifter återstår inte särskilt många slantar att betala i lön till manikyristen, speciellt inte om salongsägaren vill ha sin andel först. [NYT: The price of nice nails]

Rituals vägrade länge att teckna kollektivavtal, och Handels behövde ta till med strejkhot för att de till slut skulle gå med på arbetstagarnas och fackets krav. Svenska VD:n Eduard van Santen satt, som ett truligt barn, och sa att han går Handels krav till mötes endast för att slippa strejk. Van Santen tycker minsann att det systemet (d.v.s. den svenska modellen, som byggt vårt välstånd, gett arbetare ett värdigt liv, fått ner några av västvärldens djupaste klassklyftor, och skapat en rätt stabil och konfliktfri arbetsmarknad) är gammaldags. Nu har ju Rituals faktiskt tecknat kollektivavtal, men glädjen försvann för mig iallafall, varumärket är liksom solkat och förstört nu. [Handelsnytt: Kosmetikkedja varslas om strejk] [Handelsnytt: Anställda på Rituals får kollektivavtalVarför ligger inte konsumenterna på och kräver kollektivavtal hos företagen de handlar hos?

Jag kan hålla på hur länge som helst. Jag är väldigt trött och besviken, känner mig rätt omotiverad liksom, och det är en känsla som vuxit hos mig väldigt länge nu. För cruelty free gäller tydligen inte människor, det är den enda rimliga slutsatsen. Folk har sån hög svansföring när det kommer till att ställa krav avseende företagens värderingar kring djurs rättigheter, representation och antirasism, jämställdhet och antidiskriminering, miljöpåverkan och ingrediensers kemiska sammansättning – men VÄLDIGT MÅNGA verkar ha en total blind fläck för arbetares liv och villkor. Varför följer den frågan aldrig med automatiskt, om man ändå är intresserad av sociala frågor och rättvisa i bredare bemärkelse? Att kritisera skönhetsföretag som tjänar pengar på undermåliga arbetsvillkor eller bryter mot fackliga rättigheter verkar ju typ bara angå oss som har nåt slags specialintresse för att vi jobbar fackligt. Jag tycker att det är skittråkigt, och önskar att fler brydde sig.

Deppa inte ihop nu bara, jag kommer följa upp detta med ett litet inlägg om vad man faktiskt kan göra för att uppdatera sig om vad som händer på den fackliga fronten i skönhetsbranschen. Men det blir för långt om jag ska inkludera det i detta inlägg, så ni får vänta!

Vård av ansiktsfrisyren

**Inlägget innehåller annonslänkar**

Många av oss har nära och kära i våra liv som har skäggväxt i ansiktet. De måste ofta förhålla sig till det på ett eller annat sätt; antingen rakar de bort det, eller så vill de uppmuntra dess välbefinnande. Skäggbärarna i mitt liv har iallafall varierande inställning till sina ansiktsfrisyrer; min man har haft skägg så länge jag känt honom, min bror har alltid varit slätrakad fram tills nyligen och min pappa kör på prydliga pussvänliga looken, dvs. rakning i princip varje dag. De är alla – i varierande grad – intresserade av skäggprodukter. Pappa vill mest ha freebies av mig, Eric bränner gärna 400 kr på en Tom Ford-produkt.

Jag blir, såklart engagerad. Här är fyra goa skäggsaker, för den som vill skapa ytterligare konsumtionsbehov för att göda marknadsmonstret. Haha åh jag försöker verkligen inte ens sälja in detta??? Aja. Hatkärleken.


★ Kan väl knappt tänka mig något mer förhöjt än en vårdande skäggolja från Gucci, doftsatt med Guilty Absolute, deras bästa doft alla kategorier. Priset 379 kr är inte det sjukaste jag sett heller. Finns på Lyko. Perfekt present ju.

★ Även L’Occitane har en av mina parfymfavoriter, Eau de Cade, i rakoljevariant. Enbär. Bara enbär. Allt en skägghatare behöver; förenklar rakning, reducerar irritation och doftar hella good. 195 kr hos Eleven.

★ Gentlemannaklassikern Tabac, som Eric faktiskt själv köpt och använder regelbundet, finns såklart som skäggolja nuförtin. Den billigaste i gänget, 169 kr på Lyko.

★ Skäggborste i olivträ för den som vill levla upp. Denna är från Mr. Bear Family, kostar 359 kr hos Bangerhead.

Not for a moment, Walt Whitman, lovely old man,
have I failed to see your beard full of butterflies,
nor your corduroy shoulders frayed by the moon,
nor your thighs pure as Apollo’s,
nor your voice like a column of ash,
old man, beautiful as the mist

Ode to Walt Whitman – Federico García Lorca, i översättning av Ben Belitt (1955)

The 2017 wrap-up

Jag har i flera år gjort årssammanfattningar här på bloggen, en för skönhetsbloggaråret och en för mitt civila liv. Jag orkar inte hålla på så i år för jag har fan knappt tid att borsta håret nuförtiden, let alone stanna upp och *~rEfLeKTeRa~* över året som gått. Därför byter jag ut några frågor och lägger ihop skönhetsbloggaråret och vanlisåret i ett inlägg med nya frågor, som jag själv vill svara på och läsa om några år framåt i tiden.

Gjorde du något i år som du inte gjort förut?

Jag skrev en examensuppsats, ja jag tog också min juristexamen. Jag fick prata i direktsänd teve om parfym. Jag började jobba heltid. Jag fick en insekt i maten på restaurang. Jag turistade på nån slags modevecka (det finns tydligen två, förstår ca ingenting). Jag började gå regelbundet hos en hudterapeut. Jag anmälde mig som stamcellsdonator. Åkte till Göteborg (skojar tyvärr inte, gjorde det första gången 2017). Åkte till Sevilla. Jag praktiserade på en facklig juristbyrå och fick följa med på huvudförhandling i Arbetsdomstolen. Såg mitt fejs på reklamskyltar inne på Apoteket. Jag åt bläckfisk (det var inte gott).

Vilka länder besökte du?

I januari åkte jag till Sankt Petersburg med Anisa & Veronica, jävlar vilken resa! Och i april var jag i Spanien, som vanligt, hos mamma, och skrev min uppsats där. Det var en underbar vistelse, känns välsignat att få haft möjligheten att uppleva det.

Saknar du något förra året som du vill ha i år?

Jag önskar mig fler middagar med vänner, fler sena nätter, mer hotshots (älskar hotshots tydligen, de på bilden är glögghotshots med mörk rom), mer skogsmullehäng med mamma.

Jag saknade betald semester, en lång sammanhängande ledighet, ja att få vara LEDIG. Så det önskar jag mig. Jag har längtat så länge efter det. Och 2018 får jag nog ta min första betalda sommarsemester, känns helt surreal.

Jag saknade fysisk aktivitet i mer ordnade former, men jag har börjat styrketräna lite smått i gymmet på jobbet, fingers crossed håller jag fortfarande på med det nästa gång jag skriver en sån här årssammanfattning. Jag köpte faktiskt Bänkpress, en filosofisk essä om styrketräning av Sven Lindqvist, efter att ha läst detta utdrag:

”För mig började det på Högdalsbadets romerska. Där satt jag en dag för några år sedan ensam i bastun när ett skinhead trädde in. Jag kallar honom ”skinhead” eftersom huvudet var rakat och hårlöst och kroppen… ja, kroppen var på något sätt alldeles opersonlig, som om den hade varit bakad av plast. Den verkade hotfull som ett rest vapen. Den utstrålade självsäker, aggressiv manlighet. Jag sa artigt:
– Du ser ut att ha lagt ned åtskilliga timmar på din träning…
Och väntade mig ingenting annat än en grymtning till svar. 
Men till min förvåning började han berätta om sig själv, öppet och levande. Hela sin ungdom hade han plågats av huvudvärk och depressioner. Inte förrän han började träna hade han lärt sig hålla sjukdomen i schack. Så fort han gjorde ett uppehåll sjönk han åter ned i tungsinnet. Träningen hade också hjälpt honom att övervinna en medfödd blyghet. Han hade blivit ordförande först i bodybuildarklubben vid slakthuset där han arbetade, sedan också i fackklubben.
Allt vad mannen sa verkade sympatiskt, men hans fysiska närvaro var så påträngande att jag hade svårt att hålla tankarna samlade. Inom mig försökte jag hela tiden formulera min grundläggande invändning mot den sport han bedrev. Först och främst var det förstås att jag ogillade det brutala, latent våldsberedda utseende som blivit resultatet. Så lite som vi ännu kände varandra tyckte jag inte att jag kunde säga det rakt ut.”

Vilken är årets största framgång?

Examen, obv. Är otroligt stolt över mig själv, och ja jag kanske tjatar om det men det är en väldigt stor grej för mig. I min värld var det aldrig självklart att jag skulle slutföra utbildningen, av massa olika orsaker, och därför känns min examen som en milstolpe i livet. Jag har aldrig förstått mig på de som slutför en sjukt tuff utbildning, oavsett om det är sjuksköterska, jurist, eller annat, och sen väljer att inte högtidlighålla det eller ens fira litegrann? Har massa kompisar som knappt ens la upp en statusuppdatering på Facebook om att de tagit examen – som att det är en fjuttig liten detalj i deras liv och inte värt att prata om. Jag har firat jättemycket och jag kommer fira ännu mer under våren. Jag måste fira igenom det här, för att förstå att jag faktiskt klarade det.

Vilken är årets största misslyckande?

Att jag har slitit, pluggat och jobbat så mycket och knappt varit ledig nåt. Att jag gick direkt från tentaplugg och uppsats och examen till sommarjobb och sen ytterligare nytt jobb. Det har varit riktigt jävla tufft och hade jag inte älskat mitt jobn, haft en klok arbetsgivare och fantastisk chef, hade jag nog mått rätt dåligt vid det här laget.

Vilket är årets bästa köp?

Köpte ett par goa hörlurar i somras som gjort mycket för ens mentala hälsa när man vistas i det offentliga rummet. Även helgen på Görvälns Slott i oktober, var money well spent. Jag fick min första riktiga tjänstemannalön och ville bjuda Eric på nåt riktigt lyxigt som tack för att han satt guldkant på min studenttillvaro i fem år.

Görvälns Slott.

I Sankt Petersburg köpte jag en ring i blå emalj och silver som är en replica av en av Katarina II:s ringar. Ändå ett rimligt köp för en kvinna av min kaliber.

Vilket är årets sämsta köp?

Ja det var kanske den där råbiffen där jag hittade en död fluga i en av tillbehörsskålarna. Fick betala fullpris ändå. Kommer inte gå tillbaka till Restaurang Proviant igen, om man säger så. :]

Mest älskade låtarna?

Behöver egentligen bara en, ty jag har varit som förhäxad av denna mörka aura:


Hurula – Skuggorna kommer

Men för sakens skull lägger jag upp en traditionsenlig playlist: Topp tio (okej sexton) 2017. Jävlar vad bra den blev.

Mest älskade filmerna?

Den tveklöst bästa filmen jag såg under 2017 var Barry Jenkins’ sagolika Moonlight (2016). Den slog ner som en bomb i skallen på mig, den är precis den sortens film som påminner en om filmmediets särställning. Gud alltså.

Hade inte sett Hasse Alfredssons Den enfaldige mördaren (1982) innan, men ett par dagar efter att han dog visades den i SVT. Också ett minne för livet. Det var så länge sen jag upplevde film som jag verkligen älskade, och i år fick jag uppleva det två gånger.

Ett honorable mention får Nocturnal Animals (2016), Tom Fords andra regijobb. Den var ingen femma, som de två här uppe, men fan vilken fröjd att se. Blir helt svag i knäna av Amy Adams, älskar henne i allt jag sett. En stark fyra, visuellt ljuvlig. Ibland kan det räcka för mig också ju, en film som handlar om nån rik som bor i ett fint hus, så kan man vila ögonen på alla fina färger, strukturer, ljus, och en sublimt begåvad skådespelare som omedelbart drar in en.

Trivia: det finns inte ett enda Tom Ford-plagg i hela filmen.

Årets godaste mat?

Hmmm kanske hasselbackspotatisen med löjrom, syrad grädde och färsklök på Restaurang Hantverket. Även den ryska menyn på Woodstockholm var PANG BOM.

Vilket är ditt mest använda plagg?

Om ovanstående ring inte räknas, så är det mina gamla slitna Doc Martens, finns ingen bättre sko. Nu är de trasiga i lädret och gummisulan är sprucken rakt igenom, alltså dags att köpa mitt fjärde par.

Vem är den bästa nya bekantskapen?

Ja förlåt för klyschigt svar, men mina kollegor, de tar fan priset. Har aldrig känt mig så hemma på en arbetsplats. 💕

Vilken är årets bästa bild?

Den här:

Eric & Isak

Årets tre bästa skönhetsprodukter, alla kategorier? Och kasta in en dålig också.

  • Acasia Skincare Recovery Mask: en juicy fuktmask som passar alla hudtyper, min bästa fuktmask tror jag faktiskt. Recension här.
  • Gucci Guilty Absolute: en osannolikt sexig doft, full av läder och karaktär. Obegripligt att man måste köna dofter, denna säljs ju på herrhyllan tyvärr, men den angår alla kön. Recension här.
  • Palina High Definition Powder: ett otroligt finmalet puder från lilla svenska Palina, som ger By Terry Hyaluronic Hydra-Powder a run for its money! Recension här.

En dålig prodde… ja Anastasia Beverly Hills Glow Kit imponerade inte direkt…

Vilka är bloggens tre populäraste inlägg?

Helheten av de tre populäraste inläggen är en perfekt symbol för den här bloggen. Ni verkar svara bra mot samma sorts inlägg som jag själv tänker mycket på, dvs. en allmän leda gentemot patriarkatet och skönhetsbranschens maniska utpumpande av nya produkter som marknadsförs som livsnödvändiga – samtidigt som ni ändå uppskattar ett gammalt hederligt hudvårdsinlägg!

Årets insikter

  • Jag insåg att pengarna försvinner ändå, även om man har en actual månadslön och inte CSN-smulor. Och att man inte har nån aning om hur det går till, nu heller (men att man åtminstone hunnit pytsa över lite på ett sparkonto, innan lönen är borta).
  • Jag insåg att jag inte funkade jättebra efter #metoo-vågen. Blev lite låst, försökte tänka bort det, för det mesta. Har inte så mycket ilska kvar mot patriarkatet, känner mig mest tom. Har varit i en sån period i något år, där jag känner mig besegrad, nästan.
  • Jag insåg att det betydde jättemycket för mig att en av mina närmaste vänner flyttade hem till Stockholm igen efter nästan 10 år i Köpenhamn.

Anahita & jag, 16 år

  • Jag insåg att det är valår nu, igen. Och att jag tyvärr har fullskalig panik och är relativt säker på att det kommer gå åt helvete.
  • Jag insåg att slitet med juristutbildningen var värt det.
  • Jag insåg att dagens doft-inläggen på Instagram gick hem som fan. Jag får fortsätta med det. Här är ett litet urval.
  • Jag insåg att det är rätt besvärligt att ha ett eget företag för bloggintäkterna, och besväret med att deklarera och hålla på med moms resulterar i mer arbete än vad jag räknat med. Så jag ska nog avveckla bolaget i år, och kanske återgå till typ Frilans Finans eller nåt liknande. Jag började tjäna lite mer pengar på bloggen förra året, och i samband med att jag pluggade företagsekonomi så tänkte jag att det kanske är lärorikt att omsätta det i praktiken. Nu har jag lärt mig och är så jävla klar med det, haha.
  • Jag insåg att det är JÄTTESVÅRT att hålla en blogg uppdaterad om man inte har en fri studenttillvaro. Det är jättejättesvårt, speciellt om man är perfektionist som inte gärna släpper ifrån sig ett spontant skrivet inlägg. Jag fattar att man som läsare tappar intresset av att gå in på en blogg och se att den senaste uppdateringen är mer än en månad gammal, och jag ser att jag tappar både läsare och engagemang. Men ni som känner mig och är trogna läsare sen många år, ni hänger ju kvar, och det är det viktiga för mig.

& Other Stories Jardin Rhône Nail Polish Remover

**Inlägget innehåller annonslänkar**

Minns ni den tiden i era liv när personer, företrädesvis manspersoner, klagade förorättat och högljutt på lukten av er nagellacksremover? Man blev nästan behandlad som att man sålt deras förstfödde så fort man tog fram sin flaska Gripens aceton. Well, de dagarna är över.

& Other Stories skönhetssortiment fortsätter att överraska. De har en ny linje med ~*nAtUrLig BeAuTy*~ under namnet Paris Atelier, med lite snofsigare förpackningar och något högre pris. Jag fick i höstas hem en flaska nagellacksborttagningsolja (wat) från serien, med det onödigt skitnödiga namnet Jardin Rhône. Den är helt och hållet oljig, kommer i en glasflaska med guldtext och doftar lavendel. Något så behagfullt gör mig direkt skeptisk. Tills jag provade. Utan problem fick den bort krämlack med både under- och överlack, utan särskild ansträngning (utöver att hålla en mättad bomullspad i några sekunder över nageln, istället för att gnugga som en rabiat Triss-skrapare i Nyhetsmorgon). Den luktar inte bensinmack, och den lämnar inte den där torra uttorkade vita hinnan efter sig heller. Innehåller typ bara mandelolja och kanindrömmar, ja fråga mig inte hur den kan vara så effektiv för jag har tyvärr tappat bort INCI-listan.

Glitterlack kräver säkert nåt mer rejält än denna. Men ingen har tid för glitterlack längre ändå. Och med 90 kr flaskan är den dyrare än den där tjugolappen du lägger på Gripens aceton, men frågan är om det inte är en ganska lättköpt husfrid ändå.