Ett inlägg från en av beautyvärldens inofficiella makthavare 😎

HÖRRNI. Vilken jävla grej det är att bli citerad av ens favoritskribent, om ens favoritämne, i en av ens favorittidningar. Tidningen Arbetet har publicerat en text av Sara ”Kingen” Martinsson, där hon resonerar kring beautyboomen och dess klimatpåverkan. Jag tycker att det är så jävla bra. Behöver inte babbla mer, läs bara! Oj vad mallig jag känner mig nu.

Läs: När skönheten kan sätta världen i brand – Arbetet.

❤❗

Maison Francis Kurkdjian Baccarat Rouge 540

Det är en liten uppförsbacke att skriva ”det första inlägget” efter att bloggandet genomgått något slags ”moraliskt reningsbad” (jävlar vilka stora citationstecken hörrni!!). Jag kände att jag behövde vänta på något som liksom KÄNDES ordentligt för att jag skulle vilja skriva om det, men jag visste inte exakt vad det var jag väntade på. Hur ska det kännas? Ska det för en gångs skull kännas enkelt och lättillgängligt, oglammigt och vardagligt? Eller ska det vara nåt extraordinärt? Vad förväntar sig mina läsare; att jag min vana trogen skriver om svindyra parfymer och hudvård jag absolut inte hade haft råd att köpa själv?? Typ? Well, hur som helst tänkte jag att ”jag vet vad jag ska skriva om när jag ser det”. Och för nån vecka sen fick jag en flaska Baccarat Rouge 540 från Maison Francis Kurkdjian.

Jag provade den för några år sen, när den var helt ny, och jag kan inte minnas att jag tänkte särskilt mycket på den då. Kanske var mitt headspace ett annat, och att jag sökte andra sorters parfymer vid det tillfället. Klipp till: det är slutet av september och NK i Stockholm håller en pressfrukost för att visa upp sitt nya skönhets- och doftkoncept: NK Beauty. Det hela är inte särskilt uppseendeväckande eller revolutionerande som sådant (vilket ibland är det man försöker påskina när man kallar något för ett ”koncept”), utan det är något så enkelt och härligt som nyrenoverade ytor, MYCKET mer space och nya varumärken som är intressanta på riktigt. Som exempel kan nämnas Santa Maria Novella, Hourglass och – såklart Maison Francis Kurkdjian.

Yo soy överväldigad

I den absurda påsen man fick med sig från eventet låg massvis med exklusiva produkter och det var nog svårt att som enskild produkt nå fram i det sällskapet, men en helflaska Baccarat Rouge 540 pratar på en helt egen frekvens. Det var också den produkt jag öppnade först av alla.

Jag kommer inte brodera ut detaljer om förpackningskvalitet osv, för mig duger det bra att flaskan är fin och funktionell, men ja för den som värderar sådant kan jag meddela att inget lämnats åt slumpen här. Det skriker premium från varenda cellulosafiber här, det ska ni ha jävligt klart för er. Man behöver inte skämmas om man ska ge denna i prezang. Men då ska man ge den till nån som varit jävligt snäll, för detta är ingen dussindoft och den kostar inte som en sådan heller. Just nu är jag helt ointresserad av alla andra parfymer och jag vet att det innebär att den kommer hamna bredvid den handfull andra dofter som jag aldrig slutar älska.

Framförallt känner jag saffran och någon slags kåda, iallafall barrträd, nånstans i bakgrunden lite jasmin. Trots att jag ganska ofta har svårt för jasmin är den jättefin här. Den är raka motsatsen till t.ex. Hermˋes Terre d’Hermˋes (inlägg här: TERRE D’HERMˋESeller Zarkoperfume Oud-Couture (inlägg här: Zarkoperfume Oud-Couture: En saga om knastrigt, torrt trä). Trots att de har många tränoter gemensamt har Baccarat Rouge 540 en helt annan vibb. Den är mjuk, varm och inbjudande där de andra dofterna är svala och friska. Den är söt och sockrig men känns överhuvudtaget inte som en gourmand – not that there’s anything wrong with that! – och den förlorar aldrig sin medfödda elegans. Man behöver inte anstränga sig för att gilla den utan den hittar liksom sin plats bland minnen, drömmar och tankar, på ett helt naturligt sätt. Parfymens upphovsman, fransk-armeniern Francis Kurkdjian, ligger bakom en av världens mest sålda parfymer: Le Male från Jean-Paul Gaultier. Han var 26 år när han gjorde den.


Banan pga why the hell not

I allt väsentligt är detta också en riktig publikfriare till doft. Jag är av någon anledning inte en person som får komplimanger för att jag luktar gott (JAG VET?!??!), men under de få veckor jag burit denna har det rasslat till i komplimangbuskarna – ja jag kommer bara fortsätta skriva på denna mening och ignorera det jag just skrev. Komplimangbuskarna??? Rasslat till..? Nej, vi lämnar det. Hursomhelst har så gott som alla jag kommit i närkontakt med (t.ex. andra parfymlovers som Hedvig von Mentzer och Jonas Öhman) haft det där glimret i ögonen och sagt ”Men VAD har du för parfym?”. Det brukar inte hända mig.Vill man prova så finns den på NK Hamngatan, den kostar jättemycket pengar, så be gärna om ett prov (och prover har de, tro mig). Jag har faktiskt ingen prisuppgift men min gissning är att den ligger nånstans i spannet 1800-2200 kr.

**Inlägget innehåller pressprover**

Förresten

Hej mina silkesmaskar,

Herregud vilken fin respons jag fått på mitt förra inlägg. Det bara fortsätter att strömma in, trots att det var typ tre veckor sen jag publicerade. There’s a lot more where that came from, och trots att jag känner mig trött på skönhetsindustrin är jag inte trött på beauty generellt – framförallt är jag inte trött på skrivandet och på er som läser.

Jag har under våren och sommaren behövt öva på att släppa taget lite och vara medelmåttig, så jag kan lika gärna praktisera det här på bloggy också. För jag vill inte sluta skriva, jag vill bara sluta ha så jävla höga krav på mig själv. Publicera fler inlägg som är good enough, istället för att låta dem ruttna som utkast i flera år (true story).

Jag kommer också sluta med affiliatelänkar. Om jag menar allvar med att vara en röst som inte bidrar mer till överflödig konsumtion – men samtidigt fortsätter skriva om beauty – är ett rimligt steg att ta bort det ekonomiska incitamentet till att länka till inköpsställen osv. Eftersom att jag haft affiliatelänkar i nästan tre år nu kommer jag inte orka ta bort de länkar som redan finns, det rör sig om hundratals. Så de får ligga kvar. Men jag kommer inte lägga in nya.

Swedish air

Jag vet att jag är en klyscha som retar mig på sånt här men HERREGUD KOM IGEN

Jag kommer att fortsätta gå på pressmöten och ta emot produktutskick, och kommer såklart fortsätta att märka ut dem ifall de letar sig in på bloggen. Jag kommer dock göra det tydligare än förut. Jag kommer också fortsätta skriva mest om det jag tycker om, och inte så mycket om det jag inte tycker om (fast en riktigt saftig sågning är svår att motstå ibland).

Vi får se hur det blir!

Var är jag nu? Tankar om ansiktets nakenhet och klimatet

Jag har mycket svårt att erkänna det, men jag har liksom fortfarande problem med att visa mig i sociala sammanhang eller på jobbet osminkad.

I påskas hade jag glömt att packa ner min necessär i träningsväskan, och detta upptäckte jag när jag efter träningspasset skulle bege mig upp till jobbet för att påbörja arbetsdagen. Jag hade en kvart på mig, och rotade runt i väskan efter NÅT, men insåg snart att jag skulle bli tvungen att arbeta en hel dag helt osminkad. Ingen concealer, inget puder, inget på ögonbrynen, nada. Så har jag inte uppträtt ”bland folk” sen jag var kanske 18 år.

Helt osminkad är jag bara med familjen, på landet, hemma, på semester, där jag upplever att det inte förväntas något av mig och jag inte behöver göra något intryck på någon. Det jag letar efter i hudvårdsprodukter och olika behandlingar är ett resultat som gör mig bekväm utan smink, eftersom att jag allt oftare kommit att se på morgonsminkeriet som ett tidskrävande måste. De produkter och behandlingar jag återkommer till ska motverka rodnad och orenheter, dämpa sebumproduktion, jämna ut hudtexturen – och så det där med ögonbrynen. Jag tycker att jag ibland ser ut som en bänkskiva i marmor utan mina ögonbryn. Liksom – blank, blek och spräcklig och utan konturer. Lyxig och rätt så bougie, visserligen, cannot deny hehe. Men fortfarande. En kall stenskiva. Så det har blivit några sessioner med microblading, och så färgar jag brynen på det.

För att mitt ansikte ska kännas mer som mitt, även utan smink.

Den där måndagsmorgonen i påskas gjorde ändå nåt med mig, eftersom att hela den därpå följande dagen bestod av ofrivillig KBT, och dessutom hade jag och mina kompisar på jobbet planer efter arbetsdagens slut.

Fram till lunch var jag akut medveten om mitt ansiktes nakenhet och tyckte mig till och med fysiskt känna att jag såg blek och sjuk ut. Jag höll på med nåt slags bisarrt ursäktande mantra och kände behovet av att förklara för alla jag pratade med att ”jag glömde lägga ner necessären i träningsväskan imorse, classic måndag, typiskt mig att glömma sånt va! hahahah classic Annahita”. Jag kände mig så jävla pinsam som satt där, en 31-årig kvinna som är – let’s be real – djävulskt snygg och helt okej hy, dessutom trygg i sig själv, som i praktiken bad om ursäkt för att jag gått till jobbet osminkad. Ingen av mina kollegor reagerade på mitt utseende, utom en chef som gav mig en nollställd blick när jag hälsade på honom i gymmet. Insåg sen att han inte kände igen mig.

Nån gång efter lunch glömde jag bort att jag var naken i ansiktet och went about my day.

Kruxet är inte att jag sminkar mig till oigenkännlighet, utan har en rätt enkel sminkrutin till vardags. Bas, rouge, bryn, kanske mascara. Jag ser inte ut som någon annan när jag är sminkad, utan det som skaver är ju att jag tycker att jag ser ut som mig själv när jag är sminkad. Hos Saffron Sugar, en av våra bästa skönhetsskribenter (a tru intellectual!), kan man läsa om begreppet hyperrealism och dess förhållande till fysisk skönhet. Jag vill inte ge någon sammanfattning av hennes text, utan anser att den bör läsas i sin helhet, men det här citatet sticker ut:

Let’s use the facetuned selfie as an example. The image is a representation of your body. It is not the real thing – it does not hold flesh, nor does it function as a body, it is only an image. However, if we subscribe to the idea of the hyperreal, the image is held as more true than the material reality. You see yourself as the image, the image is a truer self.

A Beautiful Matrix: Beauty, Social Media, and the Hyperreal, saffron-sugar.com

Jag tror att jag delvis har detta förhållande till mitt sminkade ansikte. Mitt sminkade ansikte känns ibland mer verkligt än mitt verkliga ansikte. Jag vill poängtera att det inte handlar om att jag ”känner mig ful” utan smink, ty den känslan har jag aktivt börjat omfamna (läs mer här: FREDAGSFILM: Om att vara ful). Det är inte heller fel att tycka att man är fin i smink och tycka att det är härligt (eller nödvändigt för ens självkänsla). Jag hoppas också att alla ni som läser känner mig tillräckligt väl för att förstå att jag inte tycker att beautyrutiner är vilseledande/fejk/bla bla bla. Det är bara det att för mig ställer sminkandet och hudvårdandet upp en extra tröskel mellan mig och världen, och jag vill att mitt nakna ansikte ska kännas som det ansikte som är mest jag. Inför mig själv.

Och det är inte heller praktiskt. Jag vill kunna klä på mig, borsta tänderna & håret och vara out the door. Just nu är det verkligen ett projekt för mig att lämna hemmet för sociala eller professionella sammanhang. Jag är inte fullt ut ärlig när jag säger att smink och hudvård enbart är terapeutiskt, att ta hand om mig själv, behagligt och taktilt, en stund att andas i vardagen, osv. Det är alla de där sakerna – men det är också ett hinder. Jag har försökt uttrycka det i de senaste intervjuerna jag gjort, och det beror till stor del på att journalister ställer andra sorters frågor nu. Vi har liksom passerat stadiet där man ba:

Sminklovers: God morg-
Omvärlden: Kan man förena sminkintresse med feminism tho? 🤔

Jag uppskattar det något enormt, och vill verkligen bejaka denna utveckling! Men jag tycker inte att jag/vi/”influencers”/branschen i tillräckligt stor utsträckning pratar om den moderna avancerade skönhetsrutinen som ett val. Många hudvårdsingredienser har knappt en mätbar effekt och de flesta har inte ens en vetenskapligt bevisad effekt, och kvalitetsskillnaden mellan ett serum för 200 kr och 800 kr är inte jämförbar med prisskillnaden. Det är inte som att man får ett serum med fyra gånger så stor effekt, bara för att man spenderar fyra gånger så mycket pengar. Heck, man måste inte ens ha ett serum! Du kan välja bort serum, du måste inte ha en syratoner eller någon annan toner heller, du kan skippa både primer och setting spray, och nej det är inget fel på dig om du bara har en enda sminklook och den består av mascara. Och herregud du behöver då rakt inte någon särskild mascara till de undre ögonfransarna (att det ens finns såna produkter… jesus). Parfymgarderoben kan du verkligen stryka och lägg ifrån dig pincetten while you’re at it. Njut av att göra ingen-jävla-ting i några veckor, det gjorde jag i somras och hörrni, det var fucking underbart. Jag tillbringade i princip hela sommaren i familjens sommarstuga, ja det blev mer än en månad till slut. I början körde jag min hudvårdsrutin som en duktig liten beautynörd, men jag orkade inte upprätthålla den, hade liksom inga incitament eftersom att jag i princip inte träffade någon utanför familjen. Då blev det tydligt att visst fan sysslar jag med beauty för andras skull. Iallafall delvis. Till slut bestod min skönhetsrutin av att skvätta kallt vatten i fejset på morgonen, eventuellt lite go læbepomade. Men annars ingenting alls. Nej, inte ens SPF. I en månad. Jag insåg att att den diffusa frihetskänslan jag kände av att göra ingenting med mitt fejs sorgligt nog liknade frihetskänslan jag kände när jag t.ex. gjorde microblading. Den där känslan av ”nu blev mitt liv plötsligt lite enklare”. Eller ”tröskeln mellan mig och omvärlden är lägre nu”.

Och det har varit väldigt svårt att såhär i efterhand gå tillbaka till mina gamla rutiner. Jag hittar liksom ingen motivation. Den massiva klimatångest som den här vidriga sommaren fört med sig har snarare inneburit det rakt motsatta. Jag ventilerade på mina instastories, och fick så otroligt mycket respons från följare – men det som fastnade hos mig var att väldigt många av mina bloggkollegor, varav flera giganter, visade sig ha känt samma sak. Men det är bara något vi diskuterar privat i våra DM:s.

Jag älskar ju beauty. Men jag älskar inte beauty så pass mycket att jag lyckas kväva rösten i mig som säger att mitt bloggande i dess nuvarande form i praktiken enbart går industrins ärenden och bidrar till ökad konsumtion. Betyder detta att jag tror att jag som bloggare kan avgörande betydelse för klimatets fortsatta sönderfall genom att få mina typ 1000 läsare att köpa mer? Nej, bara att jag känner både skuld och ett ansvar, och vill förändra något. Betyder detta att jag ska sluta skriva? Nej, antagligen inte, jag älskar samtalet med er läsare och själva skrivandet alltför mycket. Men jag kan säga att jag är glad för att jag har full kontroll över min blogg, att det inte finns någon annan som säger åt mig hur ofta och om vad jag ska skriva, att jag inte är knuten till nån intäktsberoende portal som hetsar med publiceringskrav. Jag har inga krav på mig och äger mitt skrivande fullt ut. Framförallt är jag glad för att jag inte försörjer mig på detta, och har därför råd att vara ibland frångå hela syftet med bloggen, och även ha perioder på flera månader där jag inte publicerar något alls.

Tack för att ni läst såhär långt, ni är bäst. Jag vill gärna veta hur ni reflekterar kring sånt här, blir skitglad om ni delar med er av era tankar, högt som lågt!

Puss från eder alltid trogna flottdrottning.

No retouch

En grej jag sympatiserar STARKT med är att .FÄRG Collection har slutat retuschera sina annonsbilder helt, inte en dag för tidigt ärligt talat. Alla bilder på hemsidan är oretuscherade, det känns fett härligt och ovant att klicka runt och se mer verklighetsnära bilder. För att lyckas med oretuscherade bilder krävs det dock ett gediget hantverkskunnande, rejält bra produkter och en begåvad fotograf, och har man det kan man åstadkomma en sån här bomb ass bild på mig trots att jag vid fototillfället led av mitt livs värsta utbrott av stressfinnar. Man kan ana spåren av det på nedre delen av kinden, och den texturen har helt enkelt fått vara kvar. Jag ser mig själv och känner igen alla detaljerna av mitt ansikte, linjerna under ögonen, den där envisa hårtesten under örat, mitt peach fuzz som pga studiobelysningen är upplyst som en gloria… :’) Man ser t.o.m. röda blodkärl i ögonvitorna. Fett real. Jag önskar att fler företag följer efter och att vi så småningom ser en ny standard för sminkreklam.

Make-up och foto av den ljuvliga älvan Rasmus Petterson, a.k.a kaleidocolours.

En två timmar lång sminksession med den kameraskygga makeupkonstnären Rasmus Pettersson