Victor Vaissier

**Inlägget innehåller annonslänkar**

För oss som inte har tid att baka kanelbullar eller bränna salvia för att få till den där goa hemkänslan funkar reed diffusers asbra. De är också brandsäkra, vilket är positivt om man har husdjur som skolkade från lektionerna i konsekvensanalys i Livets Hårda Skola.

Enligt min erfarenhet är reed diffusers, eller doftpinnar, väldigt mycket ett exempel på att man får det man betalar för. Jag har hittills aldrig stött på en budgetvariant som har sillage som sprider sig mer än 20-30 cm utanför pinnarna – fram till nu! Jag har kommit över doftpinnar från svenska Victor Vaissier (175 kr på Eleven), och kan konstatera att här finns det mycket sillage för pengarna. Dessa fem små spretiga pinnar fyller hela vardagsrummet och även hallen med en sublim doft av enträ och röda vinbär. Den varianten jag har heter La Forêt, en mörkt grön och djup doft, men det finns tre andra doftsättningar som jag förutsätter håller samma höga kvalitet som La Forêt; jasmin och andra white florals i Bouquet Blanc, klassisk citronverbena i Verveine (den enda jag inte provsniffat på) och den extremt mysiga/lyxiga/sexiga Noir 89 med mysk och sandelträ.


För priset, ca 175 kr, får man 150 ml doftolja, som räcker i ungefär tre månader. Jag har haft min i en månad ungefär, och den är nästan halvvägs, så antagligen kommer den ta slut innan tre månader har gått. Vet inte exakt vilka variabler som påverkar hur länge doftoljan räcker, men jag kan tänka mig att oljan går åt snabbare om flaskan står på en dragig plats till exempel.

I övrigt är det hela högst okomplicerat; doftoljan är redan i flaskan när kartongen öppnas, och doftpinnarna (så jävla snyggt med svarta ju) petas ner efter det nervkittlande dramat Öppna Plastkorken Utan Att Spilla Ut Doftolja (på bio since forever). Efter nån timme är rummet fyllt av doft. Ett tips till den otålige är att doppa pinnarna i doftoljan och sen vända upp och ner på dem direkt och sätta ner andra änden i flaskan, då sprids doften ut lite snabbare.

För en lyxigare finish följer en metallhylsa med, som man ska trä över flaskans mynning. Eller nej, rättelse, det följer med två stycken – en i silverfärgad metall och en i en varmröd koppartonad metall. Detta känns spontant… otroligt onödigt. Jag fattar att tanken är att man ska kunna välja vilken man tycker är snyggast men asså, nej, vi behöver inte mer valfrihet. Tycker hellre att man ska ta bort den ena metallhylsan och sänka priset litegrann. Inte för att de är dyra. Men ändå. Känns som resursslöseri med att låta konsumenten välja vilken färg på metallhylsan man ska ha på sin doftoljeflaska som räcker i tre månader. Det är inte som att det sätter en enorm prägel på hela hemmets ambiance om jag väljer silver eller koppar… Vad ska jag göra med den andra hylsan nu liksom? Äe. Onödigt.


På det hela taget tycker jag dock att doftpinnarna från Victor Vaissier är ett utmärkt jäkla köp. Very mycket lyx för rätt lite pengar! Märket har också utmärkta flytande handtvålar som jag älskar, och doftljus och handkrämer. Förpackningsdesignen är så jävla min kopp te, sådär Scandinavian Nouveau Riche, ja formmässig jackpott skulle jag kalla det för. En fantastisk present till en själv, och kanske ännu finare present till nån annan.

Victor Vaissier finns på Eleven.

Uppsatsen är inlämnad


Jag fattade ju att jag skulle komma till den här punkten nån gång, så länge jag fullföljde kurserna. Men det finns ändå inget som förbereder en på känslan av att ha lämnat in sin examensuppsats. Den symboliserar så mycket, en jävla massa ångest och slit och håravfall och magsår, och lycka och stolthet och vidgade vyer. Att jag har klarat av att producera en akademisk text som jag är stolt över betyder så mycket – dels betyder det att jag har levt med det här arbetet i sex månader, och dels att jag har lagt så mycket annat hårt arbete bakom mig. Jag är så jävla stolt över mig själv. Det är ingen skitsak att klara av en juristutbildning, speciellt inte när livet har pågått vid sidan av och försökt få en att tappa fokus.

Och nu är det snart klart. Nästa vecka är opponeringsvecka, sen ska jag tenta av två grejer, och sen är jag jurist. Självklart passerar mitt studentliv revy. Jag skrev ett inlägg här i bloggen efter att jag varit på uppropet, den allra första dagen. På uppropet satte sig en tjej bredvid mig som hade en väska från Svenskt Tenn, en sån där med tulpaner har jag för mig. ”Fin väska”, sa jag. ”Tack!”, svarade hon med en en sjungande finlandssvensk dialekt. Några veckor senare möttes våra blickar i spegeln på tjejtoan på Slakthuset och vi tjötade loss. Hon hette Sara och är idag en av mina närmaste vänner. Hon var toastmaster när jag gifte mig med Eric. Jag blir verkligen känslosam när jag tänker på allt den här sjuka utbildningen har gett mig. Förutom min älskade otroliga vän och idol Sara, har jag fått två andra pärlor i livets halsband, Hilda och Amanda. Vi hittade varandra för att vi alla kände oss lite utanför, tror jag. Att vara med dem var som att komma in från kylan, man kunde släppa ner axlarna. Rihanna hade nyligen släppt ”We found love” när vi fyra blev kära i varandra, så jävla starkt ju – we found love in a hopeless place. De flesta som känner sig utanför på juristprogrammet hittar till slut sina egna pärlor, för man ska vara säker på att man varken är ensam eller unik.

På uppropet, den där allra första dagen, hade jag min första lagbok med mig. Jag hade fått 2011 års upplaga av en annan underbar person som heter Katta, som fått nys om att jag skulle börja plugga juridik och kom förbi mitt jobb med en lagbok. Har alltid burit med mig den gesten. Den fina, tungt symboliska gesten. Hon kallade donationen för sitt ”bidrag till en bättre värld”. Min senaste lagbok, 2016 års upplaga, fick jag av en av Sveriges mest framstående arbetsrättsjurister när jag praktiserade på min drömarbetsplats i våras. Jag är en sån sucker för sån här symbolik.

En annan grej som fått mig att höja på ögonbrynen var när jag tittade på mitt armbandsur häromdagen. Jag köpte klockan på Ur & Penn under den första terminen på Juridicum, tänkte att jag måste kunna hålla koll på tiden under tentorna eftersom att man inte får ha mobilen med sig… (åh fina lilla tönthjärna). Den har funkat felfritt under alla dessa år. Men dagarna innan uppsatsen lämnades in tog batterierna slut.

Jag är redo för att byta batterier och jag är redo för verkligheten! Tror jag!

PS. En anekdot för att lätta upp stämningen i detta storvulna inlägg: min 11-åriga lillebror trodde fram till nyligen att Rihanna sjöng ”we found love in outer space”.

Årets skönhetsskribent 2017 – Ni kan rösta!

Hej!

En snabb grej bara! Jag har fått den stora äran att sitta i juryn för det fantastiska pris som jag fick förra året, alltså Årets Skönhetsskribent, som utses av Apoteket. Nytt för i år är att ni också kommer sitta i juryn och ha en röst, så himla bra grej tycker jag!

Läs mer om de magiska människorna som är nominerade, och rösta på er favorit här! (← där) Make it count.

Hejdå!

Hej på ett tag!

En pixlig pion. Luktar gott och lite mögligt vid min arbetsplats just nu.

Nu går mina studier in i det mest intensiva skedet under alla de år jag pluggat; det är en vecka kvar till deadline av min examensuppsats, och därefter följer opponering, några tentor och examen. Som ni förstår kommer fokus inte att ligga på bloggandet alls, även om jag saknar den och er. Håll tummarna för att min hjärna håller ihop veckan ut. Jag återkommer senare i sommar med inlägg om doftpinnar, mer parfymer, ny hudvårdsrutin och annat ljuvligt trams!

Ta hand om er och varandra!

PS.

Vad fan har hänt med bildkvaliteten i WordPress? De verkar ha börjat komprimera ner bilder in absurdum, absolut ALLT är grynigt! Ber om ursäkt för det, så jävla trist att kolla på pixliga bilder ju. Har tyvärr inte tid att lösa det just nu, haha.

Bestialisk

**Inlägget innehåller annonslänkar**

OMFG VILKEN JÄKLA BEST!!!!!!!!!!1 Var min första tanke. Det känns så underbart uppfriskande med nylanseringar i mainstreamfåran som finns i butiker man faktiskt kan ta sig till rent fysiskt – som har lite karaktär, lite personlighet, lite cojones. Guilty Absolute EdP från huset Gucci (pris 795-1270 kr på Eleven) är all that och lite till. Den lanserades alldeles nyligen, och i detta könssegregerade samhälle återfinns den på herrhyllan. Knata dit vettja, betrakta den vackra enkla flaskan, med den djupa bärnstensfägade juicen, ta av locket och känn dess kalla tyngd i handen. Det här är inte skräp, förstår ni.

Det är den första doften som Alessandro Michele varit och petat i sen han tillträdde som creative director hos huset Gucci. Det märks att att han försöker ändra riktning. Näsan bakom doften är Alberto Morillas, som gjort några av de absolut mest sålda och prisade parfymerna i modern tid, bl.a. CK One från Calvin KleinFlower by Kenzo och alla dess flankers, Miracle från Lancôme, nästan alla Marc Jacobs dofter, några av Crystal-dofterna från Versace, typ alla Omnia från Bvlgari, den fruktansvärda Acqua di Gio från Armani. Han har också anlitats av flera nischhus; By Kilian har anlitat honom sex gånger och han ligger även bakom den allra fräckaste doften vi i Casa Whinar äger; Opus VII ur Library Collection från Amouage. DÄR snackar vi not wearable. Den är rentav stötande. Och jag har lärt mig att faktiskt älska den. Jag nämner inte den utan orsak; den är faktiskt otroligt lik Guilty Absolute i sin generella ”vibb”. Man skulle kunna tänka sig att Alberto Morillas har trott på idén med Opus VII så mycket, att han försökt göra den tillgänglig för fler plånböcker.

Amouage Opus VII – en riktigt fräck en

Många recensioner av Guilty Absolute är förskräckta, chockerade, ja rentav kränkta. Guilty Absolute säljs som en flanker till originalet Guilty och marknadsförs med en av de mest karaktärslösa Hollywood-stjärnorna jag kan komma på; Jared Leto. Jag tänker inte ens lägga in några bilder på kampanjen för de kommer bara påverka bilden av den här parfymen, i negativ riktning. Gucci borde marknadsfört den med en annan person som har lite mer vuxna associationer utan åldersnoja, till exempel Idris Elba, eller Jeff Bridges (ja jag älskar honom, är det så fel). Eller varför inte Cher, eller Grace Jones. De borde också gjort den till en fristående doft, och inte yet another flanker i Guilty-serien. För den här är unik i mainstreamfåran, och det ger folk felaktiga förväntningar. På Fragrantica håller vissa på såhär:

De whinar (ja!) om att den luktar ”kemiskt”, som plåster eller desinfektionsmedel på en vårdcentral, att den är ”outrageous”, ”audacious”, ”obnoxious” och ”not wearable”. ”Made me sick to my stomach”, säger de. Jag vet att parfym och doft är ytterst subjektivt, och att de dåliga recensionerna delvis beror på att Gucci sålt in denna på helt fel sätt, MEN SNÄLLA RARA alla kan inte dofta rakvatten. Förväntar man sig ”fresh”, ”contemporary”, ”youthful”, eller ja – menlöst rakvatten, typ en välstruken Ralph Lauren-arisk svärmorsdröm, och sätter näsan i Guilty Absolute – ja då blir man besviken. För det här, hörrni, det här är en smocka rätt i planeten, full av bensin, läder, vetiver, tränoter, lite patchouli. Den är helt fucking underbar och jag blev golvad, ägd och rakt av smällkär från första sniff.

Det folk syftar på när de pratar om de kemiska toppnoterna är enligt min näsa kalligrafibläck – Guilty Absolute är tydligt besläktad med M/MINK från Byredo i det avseendet (det uttalas tydligen ”emm emm ink”). Den är oljig, tjock och riktigt fyllig, men samtidigt bibehåller den en friskhet som gör den bärbar. Hållbarheten ligger på en 5-6 timmar, självklart längre på kläderna. Sillage är inte särskilt fräck dock, den håller sig relativt nära huden, vilket är till dess fördel kanske, eftersom att folk tydligen är såna jävla mesar när det kommer till Parfym med Personlighet. Ska jag anmärka på nåt är det väl kanske att det är un poco del töntigt att den är designad för att se ut som en flaska whiskey. Men jag kan ta det, om jag får allt det andra.

Självklart kan även kvinnopersoner använda denna, även om den doftar som Tony Soprano. Den passar bra i svalare väder, eller till kvällen. Den är underbar, och jag har burit den nära nog varje dag sen den kom hem till oss. Alla kommer inte älska den, men alla borde åtminstone prova den.

Notice: Undefined variable: nirvanas in /customers/6/9/6/whinar.se/httpd.www/wp-content/themes/nirvana/content/content-index.php on line 29