Young American Jew Stands up For Palestine

Och exakt vad greps han för???

Solidaritetssmink

Såhär mitt i ramadan och i upptakten mot eid al fitr måste jag bara tipsa om mitt senaste Youtube-fynd: behold, australiensiskan Chloe Morello. Hon är en all around megabegåvad guru som lyckas med konststycket att bidra med något nytt till den oändliga oceanen av likadana sminktutorials på Youtube. Also, en smälter i hjärtat och knäna av hennes jävla charm. Fina Chloe.

Förra året noterade hon att många av hennes prenumeranter är muslimer, så hon bestämde sig för att göra en tutorialserie med eid-tema. I slutet på ett av klippen förklarar hon att det är viktigt för henne att kvinnor håller ihop, oavsett bakgrund och tro. Tänk om Youtube-communityt var lika omfamnande och kärleksfullt som Chloe Morello. <3

Serien består av fyra tutorials, här är hela playlisten:

PS. En aussie girl som har massa Make Up Store-smink???

It’s like watching Da Vinci painting the Mona Lisa

purple rain

HERREGUD!!! Nyligen har det dykt upp en videoupptagning från Dat Actual Moment när ”Purple rain”, a.k.a. ett av de vackraste musikstyckena i modern tid, blev till. Jag hade ingen aning om att den spelades in inför livepublik, men flera låtar på skivan har nån slags livekänsla i sig (framförallt ”Baby I’m a star”) så jag är inte förvånad.

Passa på att kolla här innan Prince och hans demoniska party pooper-advokater plockar ner videon (som nån helt random dude från Toledo, Ohio lagt upp??? Äh wtf, ifrågasätt inte). Ärligt, hoppa inte över detta för att du inte pallar, det här är historiskt:

Är det inte magiskt? Står inte vartenda litet fjun på din kropp rakt upp i andakt, för att du är förvissad om att du precis har bevittnat ett stycke musikhistoria? Förstod publiken vad de var med om? Hur kan Prince ha improviserat så mycket? Varför är han så perfekt? Så många frågor. Inspelningen ovan ger alla svaren.

Åh. Gud finns.

UPPDATERING:
Jahopp. Nu har hans party pooper-advokater hittat klippet. :(

Anlita mig för era nagelbehov! Det är bra för Sverige! – om att ta betalt för sin hobby

hire me
Ibland funderar jag på vilket privilegium det är att få betalt för att göra något en tycker om. Allra oftast slår det mig när jag har fakturerat ett nageljobb, och därigenom dels får en pensionsgrundande inkomst och dels betalar skatt. På mindre än ett år, på de sporadiska små manikyrjobben jag gjort här och var, har jag fått in tillräckligt med pengar att jag har kunnat betala mer än 4000 kr i skatt. Det är ingen svindlande summa, jag vet - men – betänk detta: det lilla bidraget till vår gemensamma kassa har uppstått ur någons förtroende för mina skills. Inget annat. Någon har tyckt att jag är tillräckligt bra på det jag gör för att få betalt, och därför har det gett mig möjlighet att betala skatt.

Är inte det rätt jävla fint? Det gör mig iallafall stolt.

Har du en hobby som du är så pass skillad på att folk vill betala dig; var inte blyg. Du kanske är en ödmjuk liten viol som inte förstår varför någon överhuvudtaget skulle vilja skiljas med sina pluringar för att du ska utföra din hobby – men tänk på att alla personliga färdigheter inte är något som alla besitter, och bara för att du själv tycker att det är totalt vardagligt att kunna måla naglar/rita/sy kläder/fotografera/designa hemsidor/organisera saker/laga trasiga prylar like a boss, betyder det inte att andra har tid, möjlighet eller råd att själva lära sig. Dina skills är värdefulla för andra. Ta skäligt betalt: väg in faktorer som materialåtgång, tidsåtgång, restid, stressnivå, förberedelse, framförhållning osv. Var snäll mot ideella föreningar och folk med lågt cash flow (enligt min erfarenhet är det är oftast de som vill betala bäst tho). Fakturera kan du göra även om du inte har eget företag (vilket är så jävla awesome????), det finns bolag som t.ex. Frilans Finans och Cool Company som ordnar faktureringen, moms och skatteinbetalningar åt dig, mot en avgift på några procent. Som exempel tar Frilans Finans, som jag alltid anlitar, tar 6%, och Cool Company tar 5,98%.

Var inte blyg! Behöver du pengar är  det onödigt att skänka bort något värdefullt till en person eller ett företag som har råd att betala. Du skapar skattepengar ur tomma intet, du får ett litet extra tillskott till pensionen och du får en självkänsla som betyder något.

Perfect skin, there’s no such thing – om konsumentens förväntningar

Gudars så fint ni skrev bland kommentarerna till mitt förra inlägg! Fick massa inspo och idéer. Ni är så bäst, jag älskar att jag bara har lovers och inga haters som läser denna bloggen. Skulle sluta blogga om bloggen smittades av haters, har ej kapacitet att hantera sånt… nåja.

Ang. era önskemål: det kommer alltid bli mer hudvårdsinlägg, så det behöver ni inte oroa er för. Sen har jag i säkert ett år haft ett inlägg i mitt huvud, som puttrat under lock i väntan på de rätta orden. Det är en text om när en i vuxen ålder inser hur rasismen format hela ens person. Men det är ett annat inlägg. Idag blir det hudvård!

Jag måste alltid dämpa mig när jag är vid ye olde beauty counter på valfritt favoritvaruhus och en anställd utövar säljvåld på mig. Även om jag anser mig vara en kritisk och påläst konsument är det lätt att ryckas med, men tack och lov brukar mitt förnuft och konstanta pengaångest ha sista ordet. Jag VET ju att det som sägs i reklamen inte stämmer; det går inte att få felfri hy. Ambitionen är bisarr från början. Utgångsläget är fel. Men ändå hoppas man på något slags… mirakel? Typ att en hudvårdsprodukt som kostar nån hundralapp ska lyckas med det fysiskt omöjliga – i mitt fall handlar det alltid om porer. De säger sig kunna ”stänga” eller ”förminska” porerna, gud, vilken bullshit. Som den store Caroline Hirons alltid påminner om; pores are not doors, they do not open and close. Lisa Eldridge har också påpekat att vissa av oss bara måste acceptera att vi blir feta i hyn och att touch-ups är oundvikliga efter ett par timmar. Acceptans alltså, inte strävan efter omöjlig perfektion.

Det är så himla lol ibland att läsa produktrecensioner på bloggar och Makeup Alley och liknande, där folk fullkomligt sågar (eller hyllar) en produkt för att den misslyckats (eller lyckats) med något som är fysiskt omöjligt. Häromdagen köpte jag Shiseido Pureness Balancing Softener (50% på NK, score), en mild alkoholfri toner för fet hy, och innan jag överhuvudtaget köper något i skönhetsväg kollar jag alltid Makeup Alley innan. Och som alltid, när det kommer till recensioner om produkter som ska motverka fet hy; ”[...] I have large pores and I need to keep them closed.” Jaha så du har produkter hemma som uppfyller det kravet? Varför har du ej fått Nobelpriset i medicin ännu? Som om man ser på huden som en bil och hudvårdsprodukterna är ratt och pedaler. Att tro att det går att ”styra” huden. Eller den där sköna om hudvårdsprodukten som påstår sig ge synlig skillnad direkt. Nä. Sorry. Det är inte möjligt. Sluta ljuga. Gör den _synlig skillnad nu_, ja då är det i princip smink. Tålamod alltså, inte quick fixes.

Acceptans och tålamod. Inte så säljande buzzwords va?

Det enklaste är bara att ge upp idén om perfektion och mirakel. Fan, det är fucking HUD. Jag vet att jag själv faller till föga rätt ofta, och min hy kan totalt rasera mitt självförtroende om hyn har en dålig dag. Vissa problem kan en få bukt med; en del finnar kan undvikas med bra hudvård, även torrhet och utslag och liknande kan lindras om en väljer rätt produkter. Men vissa saker är bara förutbestämda av naturen. Du kan inte få perfekt matt hy som håller sig hela dagen matt utan blotting papers eller puder, om du har anlag för fet hy. Du får välja dina föräldrar bättre nästa gång. Och de får välja SINA föräldrar bättre. Osv.

*reflekterar över perfekt hy*
Ja detta blev ju ett mycket längre inlägg än jag hade tänkt. Men nu har jag suttit och Verkligen Funderat Riktigt Länge på detta med perfekt hy från dagens bloggplats, vår kära balkong.

Glad måndag alla goa! PUSS HEJ!