I’d like to think that oysters transcend national barriers – Om Pink Floyd, mansbeauty och plötslig dödsångest

Man måste dela med sig när man hittar skatter på internet. Här är en intervju från 1972 när fyra ystra duderinos annars kända som Pink Floyd flamsar runt i en studio, dricker öl och äter ostron. Om jag förstått det rätt är det filmat när Dark Side of The Moon spelades in. Klippet sätter igång massor i mig.

Det är för det första svårt att ta in att de här glada, vanliga sKönA rOcKmÄNnEn är mitt uppe i att skapa något av det absolut största, livsförändrande stycket konst som finns tillgängligt idag. När Dark Side of The Moon släpptes blev det också världens mest sålda album och som sådant markerade det Pink Floyds absoluta zenit. Hur fan toppar man ens Dark Side of The Moon (vsg för Spotifylänk förresten)? De åstadkom åtminstone två riktigt jävla ultrabra skivor efter detta – men de överträffade aldrig Dark Side – och bandets förfall som slutade i en kollaps av romerska mått började tydligen redan här. Resten är (interna-gräl-splittring-av-bandet-stämningar-i-domstol-flera-decennier-långa-konflikter-och-nedstigning-i-medelmåttighet) historia. Men Dark Side finns bevarad till eftervärlden och den är som… oj, varning för pretentiösa Annahita… musikalisk arkitektur, en katedral. Det rymmer så väldigt mycket, till exempel kapitalism, krig, förlust, berömmelse och psykisk ohälsa.

Sinnesförändrande – för mig helt livsavgörande – magisk.

Men det finns ju inget övernaturligt med de här fyra snubbarna från Cambridge, med de snobbigaste av engelska dialekter också. Allt pekar på att de är pappor till låtarna i den där världsberömda prisman, och det har alltså inte alls uppstått av sig själv djupt inne i skogen, mellan stjärnor på vinterhimlen eller ur ekon i en bergskedja. Det har tvärtom blivit till med vanliga jävla mikrofoner, sladdar, papper & pennor, instrument, skruvande på mixerbord och skivbolagschefer som signerar nånting och betalar för studiotid på Abbey Road Studios.

Så väldigt banalt.

För det andra slås jag av hur hänsynslös tidens gång är, och att det nästan är lite jobbigt att se dem såhär. I sena 20-årsåldern, eller precis fyllda 30, i sin absoluta prime både kreativt och utseendemässigt. De blir inte mer vackra och livfulla än såhär. Härifrån är det bara utför, även om det går långsamt.

Utseendet längst till höger..? Usch, det kan inte vara bra för hälsan att ha ett sånt ansikte.

Mansbeauty glädjer mig och jag försöker ofta precisera vad det betyder, alltså hur mansbeauty ser ut. Jag har hittills konstaterat att det inte är det minsta svårt att fastställa vad som är skönhet i kvinnor (skräll), men jag har också förstått att det för mig verkar vara ganska likt det jag hittat i mansansikten. Hy, benstruktur, ögon, proportioner, enkelhet, blodfullhet. Det som återstår av deras ansikten idag är ögonen.

Det är inte ofta jag får dödsångest, eller ens tänker på döden. Men det där klippet får mig att tänka på att varenda jävel, även jag, kommer vissna ner och försvinna. All skönhet, poff, borta för alltid.

Skärp er nu, Skincity

Handelsanställdas förbund har en utmärkt tidning som heter Handelsnytt. Den tycker jag att alla borde läsa, speciellt om man vill veta vad som pågår i de företag där man handlar sina kläder, skönhetsprodukter, och så vidare.

I deras nya genomgång av kollektivavtal hos stora e-handelsföretag framgår bland annat att Skincity fortfarande inte har kollektivavtal. De påstår fortfarande att det inte finns någon efterfrågan för det. *le sigh* Det är också ironiskt att bolaget fortsätter att hävda detta, eftersom att JAG VET att de anställda visst vill ha kollektivavtal, har velat ha det länge och dessutom påtalat detta. Det är inte så klädsamt, att som arbetsgivare ta på sig rollen som språkrör för de anställda och mena att man har rätt att föra eras talan. Särskilt om man… ja.. ”ljuger” är ett starkt ord, men… utgår ifrån alternativa fakta, haha. 🤪 [Handelsnytt: Därför nobbar framgångsrika e-handlare kollektivavtal] [Whinar.se: Hur vet man vad som pågår bakom kulisserna i skönhetsbraschen?]

Jag beklagar Skincitys motsträvighet och arrogansen mot medarbetarnas önskemål – det är trots allt inte mycket begärt att få kollektivavtalets trygghet och stabilitet när man jobbar på ett av branschens absolut mest framgångsrika bolag. Pengar finns. Skincitys vägran börjar bli larvig och jag förutsätter att de gör det enda rätta, speciellt med tanke på att allt fler som jobbar inom e-handeln går med i facket. [Handels.se: På jobbet: Om kollektivavtal] [Unionen.se: Kollektivavtal gör jobbet bättre!] [Handelsnytt: Facket lockar fler medlemmar i e-handeln]

Puss och/eller kram!

Uppdatering

Jag fixade länkarna i inlägget, så de leder inte längre till samma sida allihopa… hurra…

Man mår bra

Här har jag ett inlägg att bjuda på, med ett ytterst hemmatvinnad röd tråd. Vi säger att temat är köpstopp och att må zen.

Jag har under våren deltagit i en kurs som heter BeChange, som handlar om att minska sin klimatpåverkan och klimatångest och samtidigt höja sin livskvalitet. Det var, kort sagt, väldigt givande. Stockholms Stads satsning Klimatsmarta Stockholmare pratade med eder edsvurna – se nedan:

Kan man leva ett fullödigt liv utan nya stuffs?

Og den lille lænk

Och jag vill slutligen tipsa om en fin liten länk. Forskare vid University of Arizona har kommit fram till att man inte blir lycklig av konsumtion. Och vi ba ja det visste vi ju redan men det är väl bra att få det bekräftat med solid vetenskaplig metod. Hallååå. Läs i Aktuell Hållbarhet: Minskad konsumtion bra för planeten och lyckan.

𓅰 𓁈

Vad händer efter köpstoppet?

I takt med att året rinner iväg tänker jag allt oftare på hur jag ska göra efter att köpstoppet tar slut. Jag började fundera på det redan tidigare i somras och förstod att jag ganska länge bara utgått ifrån att fortsätta som vanligt. När ett halvår hade passerat kände jag mig inte alls färdig, liksom inte redo för att påbörja andra halvlek. Jag har ju precis börjat???

Jag klurar på olika lösningar inför 2020. För jag vet att om jag bara ”släpper taget” och går in i det nya året utan en plan så kommer jag deppa ihop. Här är det jag funderat på hittills.

Köpstopp varannan månad

Köpstoppet skulle fortsätta som vanligt, med förändringen att kör varannan månad. Alltså; februari, april, juni, augusti, oktober, december. Jag ser både fördelar och nackdelar med denna lösning. Den största nackdelen vore att köpen kanske bara skjuts upp till nästkommande månad. Fördelen är att intresset kan hinna försvinna till dess att nästkommande månad väl inträder.

Typiskt bra grej att inte impulsköpa

Det vet man ju med sig sen innan; köpsuget för nästan vad som helst försvinner lätt inom typ 24 timmar, så man gör ju alltid bäst i att aldrig impulsköpa eller åtminstone tillåta sig ett köp om man fortfarande vill ha varan dagen efter. Om man istället väntar till månaden efter har man kanske ännu bättre förutsättningar att ta vettiga beslut.

Begränsa specifika inköp

Till exempel:

  • endast två köp per månad
  • endast begagnat
  • endast en nytillverkad vara per kvartal
  • endast inköp för ett visst belopp, etc.

Möjligheterna är ~*oÄnDLiGa*~ 🤪

Fortsätta ett år till

Det finns ju också möjligheten att förlänga köpstoppet ett år till. Det känns absolut som ett alternativ, när jag just nu förstår hur jäkla snabbt 2019 gick.

Är det nån som sitter på goa tips och idéer, v.g. dela ma daj!

Puss från er Baron.

Boken

För er som har missat det. Det absolut finaste, största och häftigaste jag fått äran att göra som skribent är att medverka i en antologi för ungdomar. Högstadiekids. Förstagångsväljare i nästa val. Jag och alla andra (FANTASTISKA) medverkande har fått breda ut våra tankar om klimatet, och påbörja ett samtal med de som betyder mest. De som kommer leva med konsekvenserna av de senaste generationernas omättliga girighet.

Den heter Vad håller ni på med?

Och den är så himla fin. 😭❤

Mitt bidrag fick titeln Influencern som hoppade av, och jag fick tillfälle att lyfta blicken från den dagliga oron och fundera på de större skiftningarna. Texten har sällskap av Ellen Ekmans serier, Greta Thunbergs tal i FN:s generalförsamling, noveller av Annika Norlin och Inger Edelfeldt, en överlevnadskurs av zombieexperten Herman Geijer… Och många andra, det är för många att nämna.

Den är liksom på riktigt, ungdomar kommer att läsa den och det känns så, så stort. Den finns till och med på Akademibokhandeln, som en Riktig Bok. Som jag fått medverka i. Texten vandrade ut från mitt hjärta och in på mjuka oblekta sidor av miljövänligt papper, tryckta med miljövänligt bläck. Ingen premiumkänsla här inte, det är ett följsamt band som ska användas, nötas, tummas, lånas, ges och bytas. Man kanske ska våga skriva i den själv, i marginalen. Eller stryka under saker. Nä jag blir fan lite rörd?

Säg till mig om ni läser den, jag vill höra vad ni tycker!